Hedvig Eleonoras Drottningholms slott

Det brinner våldsamt i det gamla stenhuset. Bjälklag, takstolar och inredningar slukas av elden. Med hettan svidande mot huden försöker man rädda vad som går. Karl X Gustavs änkedrottning Hedvig Eleonora har just rest tillbaka till Stockholm efter att firat jul på Drottningholm när elden bryter ut dagen före nyårsafton 1661. Vem ska berätta för änkedrottningen att hennes nyinköpta slott håller på att brinna upp?

Hedvig Eleonora var inte nödvändigtvis helt tillintetgjord av branden. Som nybliven änkedrottning med en liten son som en dag skall bli regent vill hon skapa en symbolisk bas för kungamakten. Född i hertigdömet Holstein-Gottorp är hon också van vid något helt annat än det karga land hon kommit till. Att bygga slott är politik och resultatet en scen för hovlivet – där ceremonier och fester kan utspelas.

Redan den 9 januari påbörjas röjningsarbetena och snart lägger hon den första grundstenen. Hedvig Eleonora följer sedan intresserad arbetena, hon är modemedveten och vill ha det senaste inom konst och arkitektur. Att bygga slott är inte bara att uppföra ett hus, det gäller att skapa en hel miljö med trädgårdar, inredningar, konstnärlig utsmyckning med mera. Hon anlitar den främsta arkitekten, Nicodemus Tessin den äldre och de bästa hantverkarna och konstnärerna hon kan få tag på.

Även om Drottningholm inte är den enda slott änkedrottningen låter bygga så blir det landets största slottsbygge och kommer att pågå i många år. Själva hjärtat är hennes egen sängkammare. Under sexton år ägnas den utan uppehåll de mest påkostade arbetena. Resultatet är ett smycke – av bladguld, sniderier och intarsia. Hon låter där måla ödesgudinnan hållandes en sax – redo att när som helst klippa av livstråden. En påminnelse om att, oavsett status kan livet vara kort. Hon har tidigt förlorat sin man och tvingades senare uppleva både sonens, svärdotterns, och flera av barnbarnens och andra släktingars död. När hon själv fördes till graven nästan åttio år gammal hade hon hunnit utgöra ett betydande kulturellt inflytande i en tid då kungamakten stod som högst.

Vi gissar att Hedvig Eleonora skulle nicka nöjt om hon vetat att det hon lade grunden till efter branden, har både vårdats och utvecklats av senare generationer. Och idag är del av ett fantastiskt världsarv som lockar hundratusentals människor varje år.