Stiftelsen Helgo Zettervalls fond
Stiftelsen Helgo Zettervalls fond tillkom 1955, då Helgo Zettervalls son Folke och dennes maka Elin testamenterade sin kvarlåtenskap till Byggnadsstyrelsen för att bilda en fond till minne av Helgo Zettervall. 1993 övertog Statens fastighetsverk ansvaret för stiftelsen. Fonden delar ut bidrag, stipendier och Helgopriset.
Stiftelsen delar i första hand ut ekonomiska bidrag till hjälpbehövande arkitekter och efterlevande. Resterande avkastning ska användas till "främjandet av den svenska byggnadskonstens utveckling". Statens fastighetsverk har valt att göra det genom att varje år dela ut Helgostipendier till studenter och yrkesverksamma. 1996 instiftades också Helgopriset för att belöna skickligt genomförda tillägg till äldre byggnadsverk. Priset delas ut var fjärde år och är med prissumman 150 000 kr Sveriges största arkitekturpris.
Vem var Helgo Zettervall?
Helgo Zettervall (1831-1907) var arkitekt, professor vid Konstakademien från 1881 och chef för Överintendentsämbetet 1882-1897. Överintendentsämbetet bytte 1918 namn till Byggnadsstyrelsen, men heter sedan 1993 Statens fastighetsverk.
Zettervall efterlämnade en mycket stor och imponerande produktion, bland annat restaureringarna av Lunds, Skaras och Uppsalas domkyrkor. Bland nybyggnader kan nämnas Allhelgonakyrkan i Lund, Matteuskyrkan i Norrköping, Oskar Fredriks kyrka i Göteborg, Skara läroverk, Bolinderska huset och Norra Latin i Stockholm och Lunds Universitetsbyggnad.
Stiftelsen Helgo Zettervalls fond tillkom år 1955 genom ett testamentariskt förordnande av makarna Folke och Elin Zettervall, den förstnämnde son till Helgo Zettervall. Enligt förordnandet skulle makarna Zettervalls kvarlåtenskap tillfalla Byggnadsstyrelsen att ”bilda en fond som till heder åt minnet av Helgo Zettervall och till hågkomst av den tid varunder denne beklädde posten som chef för Kungliga Överintendentsämbetet, skall bära hans namn och kallas Helgo Zettervalls fond”. 1993 övertog Statens fastighetsverk ansvaret för fonden. Nya stadgar fastställdes av Kammarkollegiet 1994.