1921 - Sverige flyttar in

Behov av större lokaler efter första världskriget

Redan 1907 flyttade den svenska legationen i London in i hyrda lokaler på Portland Place (nr 73) som vid den tiden ansågs vara en av de fashionablaste gatorna i det centrala West-distriktet. På gatan fanns redan de kinesiska och turkiska ambassaderna (not. DN 14 maj 1907). Vid en tid då stadsdelens storslagna hus inte längre, som under 1700- och 1800-talen, beboddes av aristokratin, var det nästan bara den diplomatiska världen som kunde fortsätta att använda huset för den typ av tillställningar som det var avsett för och därigenom ge byggnaden fortsatt liv.

Efter första världskriget ansågs de hyrda lokalerna inte längre ändamålsenliga för den växande svenska verksamheten. I mars 1920 fick därför den stockholmsbaserade arkitekten Torben Grut i uppdrag att resa till London för att på plats undersöka möjligheten att bygga om Portland Place 73. Ett annat alternativ var att hitta en bättre lämpad fastighet som kunde förvärvas. Grut gjorde en förfrågan hos olika mäklare och det visade det sig att privatpalatset Portland Place 27 var till salu till en rimlig kostnad. Efter en noggrann besiktning av Portland Place 27 tillsammans med den svenske envoyén Herman Wrangel och en lokal arkitekt Wigglesworth gjorde Grut ett skissförslag. Denna skiss visade att efter en tillbyggnad skulle detta bli en mycket bra lösning, den befintliga byggnaden kunde inrymma bostad för ambassadören samt representationsutrymmen och tillbyggnaden ett nytt kansli för ambassaden.

999 år i svenska händer

Grut reste omgående hem till Sverige för att skaffa en garanti för Wrangel att genomföra köpet. Dåvarande utrikesministern Erik Palmstierna, som senare bytte plats med Wrangel, blev insatt av Grut i förslaget och övertalade tillsammans med kabinettsekreterare Boström dåvarande finansministern Fredrik Thorsson att genomföra köpet. 16 mars 1921 lämnades en proposition i riksdagen för att förvärva ett beskickningshus i London för 1 260 000 kronor. Genom ett 999-årigt arrendekontrakt mellan den engelske ägaren baron Howard de Walden och den då nytillträdde svenske envoyén baron Erik Palmstierna kom Portland 27 i svensk besittning 1921.

Inom parentes kan nämnas att inte alla därhemma var nöjda med denna lösning. Husköpet i London klandras av ledamöter i riksdagen i maj 1921. Utrikesministrarna Palmstierna och Wrangel anklagas för att ha handlat utan samtycke med riksdagen och övriga statsråd. Genom deras självständiga beslut att sälja besittningsrätten till den förhyrda fastigheten 73 Portland Place för 300 pund tvingade Wrangel riksdagen att gå med på inskaffandet av ett nytt legationshus och därmed fick svenska staten omfattande ekonomiska förpliktelser. (not. i DN 26 maj 1921).

Ombyggnad 1921

På uppdrag av Byggnadsstyrelsen tog Torben Grut fram ett mer genomarbetat förslag för projektet under 1920. Envoyén Wrangel hade redan beställt motsvarande arbete från det engelska arkitektkontoret Niven & Wigglesworth och därför stoppades Gruts arbete. De engelska arkitekternas förslag baserades på Gruts skisser men hade stora förändringar av den föreslagna planlösningen. Fasaderna som sen utfördes kan nog betraktas som helt självständigt utförda av den engelska firman.

Ombyggnaden påbörjades i november 1920. Det gamla stallet och ekonomibyggnaderna revs och det nya annexet uppfördes i Queen Ann-stil, det vill säga engelskt 1600-tal. Det innebar kraftiga rusticerade hörnkedjor och fönsteromfattningar. Murverket utfördes av gult och rött tegel. Annexet utformades som en separat byggnad med en något indragen anslutning mot residenset. I denna anslutning var även entrén placerad. Den fick en dekorhuggen omfattning och kröntes av ett svenskt vapen, även det i sten.

I residenset gjordes endast smärre förändringar. Fönsterbröstningarna i paradrummen en trappa upp som hade sänkts 1890 återställdes, förutom i de öppningar där fönsterdörrarna finns i dag. Dessa åtgärder utfördes inte av antikvariska skäl utan för att få plats med radiatorer under fönstren för den nya centralvärme som installerades.

Försvenskning

Torben Grut, en av den svenska nationalromantikens mest framstående arkitekter, transformerade Portland Place nummer 27 för Sveriges räkning. De dekorerade rummen rensades från vad som ansågs vara tillägg från 1890-talet. I stora galleriet och nuvarande matsal en trappa upp målades förgyllningar i taket över och väggdekoren i matsalen avlägsnades helt.

Reparations- och ombyggnadsarbetena ifrågasattes och Byggnadsstyrelsen lät publicera en notis i Svenska Dagbladet i mars 1921 ”Adams verk får ej förfuskas” där man påpekar att inga åtgärder ska vidtas som på något sätt förvanskar rummens arkitektur, samt att man innan måleriarbetena sätter igång skall samråda med en Adamsförtrogen svensk representant. Vem denne är framgår inte men i maj eller juni 1921 är Grut på plats i London och introducerar då en ny och nordiskt mer återhållsam färgsättning i salongerna. Brittisk press noterar att det kungliga gästrummet på den nya svenska legationen till exempel får krämvita väggar med förgyllda detaljer här och var. Ljusa vackra brokader klär soffor och förgyllda stolar. En persisk matta och skåp i snidad ek fyller ut rummet men i övrigt är det enkelt och återhållsamt.

Ingen onödig lyx, utrymmena skulle vara gedigna, poängterade Grut senare i samband med inredningsarbetena på Helsingfors ambassad. Och även i London var det en uttalad ambition att ge rummen en svensk prägel, ”det bästa vi äga hemifrån i svensk smak och stil”, menar Svenska Dagbladet. Rummen i residenset får representera olika historiska epoker som förvekligas med hjälp av föremål från Nationalmuseum och Statens historiska museum. I sina memoarer ”Bränn dessa brev” beskriver Erik och Ebba Palmstiernas son Carl Fredrik hur de varje dag besökte inredningsarbetena, och intendenten Erik Wettergren från Nationalmuseum, på legationen sommaren 1921. Enligt Carl Frederik deponeras också kristallkronor till London som hängt undangömda i en spilta på Ulriksdals slott, som på den tiden stod obebott.

Torben Gruts samarbete med den svenska utrikesförvaltningen på 1920-talet

I Sverige bildas Byggnadsstyrelsen 1 januari 1918. Efter 1:a världskrigets slut 1918 uppstår en svår depression på byggmarknaden. I juli 1919 väcktes så tanken att utväxla fastigheter mellan Sverige och Danmark för att upprätta legationer i varandras huvudstäder.

Arkitekten Torben Grut (1871-1945) som vuxit upp i Sverige med sina danska föräldrar hade familjemedlemmar i den politiska eliten i Danmark vilket gav Grut inledande kontakter till de danska och svenska utrikesförvaltningarna. Grut, som var väl insatt i danska förhållanden, fick uppdraget av svenska Utrikesdepartementet i egenskap av så kallad ”arkitekt utom stat”, vid Byggnadsstyrelsen (som då motsvararade dagens husarkitektuppdrag för SFV) att utreda lokaler för den svenska legationen i Köpenhamn. Det föll sig också naturligt att det danska utrikesdepartementet anlitade Grut för att utreda förutsättningarna i Stockholm eftersom han bodde där.

Torben Grut var en av pionjärerna för tennis i Sverige och många av hans uppdrag kom genom hans kontakter i sporten. Exempelvis diplomaten Wollmar Boström som var kabinettsekreterare på UD 1918-1922. Denna kontakt ledde till att Grut fick resa till Hamburg i slutet av januari 1920 för att utreda förutsättningarna hos en äldre fastighet som Sverige avsåg att förvärva. Eftersom UD:s företrädare var nöjda med Gruts arbete fick han i uppdrag att åka till London i mitten på mars 1920 för att utreda legationsfrågan där.

Torben Gruts uppdrag för den svenska utrikesförvaltningen via byggnadsstyrelsen kom att omfatta ett antal ombyggnader och nybyggnadsförslag:

• Köpenhamn 1919-22
• Hamburg 1920
• London 1920-21
• Helsingfors 1921-24
• Tokyo 1920-24 - nybyggnadsförslag
• Sovjetunionen 1924 - åtgärdsförslag samt nybyggnadsförslag

”Den förnämsta samlingsplatsen” – både privat och offentligt              

I augusti 1921 stod byggnaden äntligen klar för inflyttning och sällskapsrummen på Portland Place 27 kunde nu fortsätta att utgöra en miljö för stora sociala tillställningar på det sätt som bröderna Adams en gång planerat.

Sveriges tidigare utrikesminister, baron Erik Palmstierna, blev med hustrun Ebba Palmstierna de första att bosätta sig i det nya residenset. Dottern Margaretha skriver ”Traditionerna från det gamla hemmet behölls med långa hemmakvällar med läsning kring lampan på empirbordet i the sitting-room ... Om söndagarna spelades Beethovens sonater.” Då som nu fungerar ett residens i ett gränsland mellan privat och offentligt. Det är både en bostad för den högsta diplomaten i legationen samtidigt som det är en arena för ett offentligt umgängesliv med middagar och mottagningar.

I januari 1922 rapporterar Svenska Dagbladet från de nya lokalerna.
"På nyårsdagens afton gav svenska ministern friherre Palmstierna med friherrinna en lysande mottagning på svenska legationen vid Portland Place. Det var första gången den ståtliga festvåningen vilken som bekant är inredd med det bästa vi äga hemifrån av svensk smak och stil, mottog en större skara gäster. Minst 250 svenskar, damer och herrar, unga och gamla, rörde sig med patriotisk stolthet i de vackra rummen, från vilkas väggar porträtten av Karl XII och Kristina, Oxenstierna och Berzelius blickade ned. Man dansade i ”renässansrummet” och konverserade i ”rokokorummet”, medan en jättestor buffé var dukad i matsalen på nedre botten. Festen präglades både av värdighet och hemtrevligt gemyt, och när gästerna så småningom togo avsked av det älskvärda värdfolket, var det med uppriktig tacksamhet mot herrskapet Palmstierna, som på detta sätt velat inviga det nya året genom att göra sitt hem till den förnämsta samlingsplatsen för hemlandskänslorna.”

Den radikala minsterfamiljen vid Portland Place

Baron Erik Palmstierna var svensk utrikesminister under Hjalmar Branting. När regeringen avgick i oktober 1920 stod valet mellan ett landshövdingesäte och en diplomatisk beskickning. Han valde London, sedan envoyén där Herman Wrangel på hans inrådan, utnämnts till utrikesminister i den nya svenska regeringen. I brittisk press beskrivs den nya svenska envoyén Palmstierna som den fulländade diplomaten.

Paret Palmstierna omtalades så småningom som ”den radikala ministerfamiljen vid Portland Place 27”. Aristokraten Palmstierna väckte i London en viss uppmärksamhet genom sitt politiska engagemang inom den svenska socialdemokratin sin konservativa bakgrund till trots. Han förespråkade rösträtt för kvinnor och hade ett livligt intresse för nationalekonomi och socialpolitiska frågor i kombination med en förmåga att knyta kontakter i skilda politiska läger. Den brittiske utrikesministern lord Curzon kallade baron Palmstierna "that Red Baron" och författaren Bernard Shaw intygade att aristokraten Palmstierna var mera framstegsvänlig än de flesta radikaler.

Ebba Palmstierna, som fötts in i en tid där hustrurollen sågs som en självklar uppgift för en kvinna, tillhörde också en generation kvinnor som i allt högre grad krävde ökad självständighet, utbildning och rätt att få rösta. Ebba, liksom hennes make Erik, var djupt engagerad i frågan om kvinnlig rösträtt. Första gången svenska kvinnor fick rösta i ett riksdagsval var just 1921, samma år som Sverige flyttade in på Portland Place 27.

’Ambassadris - en mycket viktig roll

Husen vid Portland Place var redan från början tänkta för ett fashionabelt sällskapsliv och representation i hemmet har fortsatt att vara en viktig ingrediens i diplomatins värld. Ambassadör Gunnar Hägglöf minns i sina memoarer att det bästa sättet att komma in i engelskt politiskt liv under hans tid (1948-1967) var att gå på middag och luncher. Följaktligen innebar det också att hålla egna evenemang.

Blickar man bakåt var denna representation i allra högsta grad baserad, om än inte formaliserat, på en man och hans hustru som arbetade tillsammans. För hundra år sedan hette den första värdinnan på Portland Place, baronessan Ebba Palmstierna. Hon var född in i en samhällsklass där hustrurollens representation och värdskap var självklara uppgifter. Som diplomatfru förväntades hon agera inom umgängeslivet och representera Sverige genom att på ledande nivåer, både i och utanför grupperingen av svenskar i 20-30-talets London, verka inom filantropiska och kulturella verksamheter. Områden som för 100 år sedan ansågs särskilt passande för en kvinna.

Men Portland Place 27 har haft en lång rad värdinnor under 100 år. Till exempel Anna Hägglöf, gift med ambassadör Gunnar Hägglöf. Hon var under två decennier efter andra världskriget en omtalad och omskriven ambassadris i London. Som värdinna i svenska residenset höll hon hov för politiker, kulturpersonligheter och socitet.

En av de sista av den gamla tidens ambassadriser, Karin Leifland, beskrev 1991 sin tillvaro som gift med en ambassadör som ett i stort sett oavlönat heltidsarbete i Sveriges tjänst. Under Leif och Karin Leiflands åtta och ett halvt år i London som ambassadörspar under 1980-talet trakterades till exempel mer än 30 000 gäster på residenset på Portland Place. Karins arbetsdag som arbetsledare för fyra personer, med både skrivbordsarbete och representation kunde lätt springa upp i sjutton timmar. (not. SvD 1991-01-05)

Portland Place 27 har fortfarande en omfattande representationsverksamhet som residens. Idag är det husföreståndaren/butlern som spelar en central roll i denna verksamhet med planering, samordning, arbetsledning och genomförande av alla de aktiviteter som ingår i den dagliga driften och representationen.

Senare förändringar i huset

I själva residenset gjordes endast smärre förändringar 1921. Centralvärme installerades och salongerna fick ny färgsättning utförd av Torben Grut. Men byte av ambassadörspar har ofta inneburit renoveringsinsatser och anpassningar för nya behov. Därför har såväl huset, som möbler och konst genomgått förändringar under de hundra år som det varit i svensk ägo. Tanken att inredningen av residenset i sig bidrar till bilden av Sverige utomlands har dock alltid funnits med.

När Björn Prytz tillträdde 1937 ryckte hantverkare, murare och målare in för en grundlig renovering.

Efter andra världskriget ökade behovet av utrymme för ambassaden. Därför hyrde Sverige grannhuset Portland Place 29. De två fastigheterna länkades samman på flera ställen bland annat med en diskret dörr som byggdes in under huvudtrappan. När ambassaden flyttade delar av sitt kontor till en annan adress i början av 1970-talet sades kontraktet på nummerr 29 upp och öppningen murades igen. Men den släta dörren kan fortfarande ses i hallen på nummer 27.

I samband med Gunnar Hägglöfs tillträde efter kriget förvandlades ett av mottagningsrummen på bottenvåningen, som bland annat tjänat som matsal, till bibliotek med träpaneler i klassiskt utförande. Köket flyttades från den traditionella placeringen i källaren till annexets första våning, i direkt anslutning till en ny matsal. I samband med detta flyttades också annexentrén till annexets mitt, vilket får det att se ut att vara ett separat hus mot New Cavendish Street. Redan när annexet byggdes 1921 inrättades ett garage åt envoyén Palmstiernas bil. Nu utrustades annexet med ett andra garage, stort nog för ambassadörens limousine.

Och så har det fortsatt i 100 år. Leif och Greta Belfrage fick börja sin tjänstgöring 1967 i hyrd våning då residenset genomgick renovering. Under ambassadörsparet Leif och Karin Leifland första tid i början av 80-talet flyttades ambassadens kontor slutligen ut och sedan 1983 används Portland Place 27 enbart som residens. Vid en ombyggnad 1998-2000 skapades också flera nya personallägenheter i byggnaden inklusive annexet. Dessutom restaurerade Statens fastighetsverk bröderna Adams historiska rum liksom ambassadörens privata våning. Ansvariga arkitekter var arkitektkontoret Hyett Salisbury Whiteley.