Ventilation i äldre byggnader

Texten nedan är en sammanfattning och axplock från skriften "Ventilation i äldre byggnader" som du kan ladda ner och läsa. Pdf:en är inte tillgänglighetsanpassad. Skriften finns även på engelska, kontakta kulturmiljo@sfv.se för att få den.

Ventilationshistoria i bostäder

Lokal eldning

Ofta har ventilation och uppvärmning hängt samman. Eldning i spisar, kaminer och kakelugnar skapar undertryck medan ersättningsluft kommer in genom otätheter i väggar, dörrar och fönster, vilket på så sätt ger en grundventilation. Eldstaden och dess rökkanaler har därför historiskt sett varit tillräckliga för att i vintertid åstadkomma den naturliga ventilation som har krävts. Det stora problemet förr, med öppna eldstäder och otäta fönster och dörrar, har varit draget och inte ventilationen i sig. 

Under sommartid ökade man ventilationen med hjälp av fönstervädring. Under 1700- och 1800-talen blev det därför vanligt att minst en fönsterruta i varje rum gjordes öppningsbar, en så kallad lättruta. Vid 1800-talets slut kom kopplade fönsterbågar och då utformades vanligtvis de övre bågarna för vädring.

Radiatorvärme och självdrag

Med start på 1920-talet försågs nya byggnader med radiatorsystem. Dessutom fick bostadshus badrum, så även äldre byggnader, som försågs med såväl badrum som centralvärme.

För att ventilera badrummen, som ofta byggdes i husets mörka kärna, utvecklades den så kallade Stockholmsventilationen. Principen är att badrummet har separata självdragskanaler för till- och frånluft, där tilluften tas in på skuggsidan från marknivå. Frånluften i sin tur stiger termiskt ut genom frånluftsgaller vid badrumstaket via tegelkanalen i skorstenen. När skorstenstoppen på sommaren är varmare än luftintaget på gården, skapas ett undertryck i kanalen. Det gör att frånluftsflödet tar fart och därmed sugs sval ersättningsluft in i badrummet. I bostädernas kök och boningsrum fanns egna frånluftskanaler och tilluftsventiler i yttervägg.

Lågtryckssystem

Fläktventilationen etablerades under 1930-talet. Fram till 1960-talet fanns dessa tidiga F-system parallellt med självdragssystem. Luften togs normalt in genom spaltventiler under fönstren. År 1931 lanserades den fortfarande populära överströmningsmetoden, som innebär att luft ska strömma "rätt väg", det vill säga från sov- och vardagsrum till bad, toalett och kök. På så sätt får man en mer effektiv användning av luften. Kanalerna kunde till en början vara utförda i plåt, murverk, betong eller asbestcement men plåtkanaler blev efter 1960-talet helt dominerande. 

Kontrollventilation

Fläktfabriken lanserade på 1940-talet ett system med radialfläktar med högre tryck än de äldre fläktsystemen, och så kallade kontrollventiler, vilket möjliggjorde ett högre tryckfall utan ljudproblem. Kanalsystemen kunde göras enklare och luftflöden kunde injusteras med högre precision.

Till- och frånluftssystem

I början av 1970-talet utfördes system med både till- och frånluft på ett antal bostadshus. Först med energibestämmelserna, som en följd av 70-talets oljekriser, slog det igenom på riktigt. Värmeåtervinning kunde lätt uppnås genom de så kallade FTX-systemen (mekanisk till- och frånluft med värmeväxling). Men redan på 80-talet kom invändningar mot systemen och därför började alternativ att tas fram.  

Återgång till frånluftssystem

I slutet av 1980-talet blev så den allmänna rekommendationen att endast frånluftssystem (F-system) skulle användas i nybyggen. För återvinning användes en värmepump för uppvärmning av varmvatten och för att tillföra uteluft användes vanligen tilluftsradiatorer där luften filtrerades och förvärmdes.

Ventilationshistoria i lokaler

Lokal eldning

Lokaler så som kontor, skolor och sjukhus värmdes upp och ventilerades länge på liknande sätt som i bostäder, medan centralvärmesystem var det vanligaste i fängelser och på mentalsjukhus, då man ville undvika lokal hantering av eld.

Kaminventilation

På 1860-talet lanserades ett system för ventilation, där drivkraften hos eldstaden utnyttjades för att få förvärmd luft och ökad ventilation. Tillverkare började därför att marknadsföra speciella kaminer och kakelugnar för ändamålet.

Kalorifersystem

Från senare delen av 1880-talet och fram till omkring 1910 förekom kalorifersystem som fungerade både som ventilations- och värmesystem, och främst användes i skolbyggnader, kyrkor, kaserner och sjukhus. Systemen försvann från 1920-talet i takt med att centralvärme i form av radiatorsystem blev standardlösningen vid nybyggen.

Lågtryckssystem och tidiga till- och frånluftssystem

System med separata till- och frånluftskanaler kom på 1930-talet och på 1960-talet blev system med tilluft mycket vanliga i bland annat kontor och skolor.

Klimatsystem

Efter 1975 blev klimatsystemen ofta försedda med komfortkyla och systemens uppgift var att föra bort överskottsvärme. Värmesystemet var ibland integrerat i ventilationssystemet; uppvärmningen skedde med luft. Under 1960- och 1970-talen förekom tvåkanalsystem, där två tilluftssystem distribuerade luft med olika temperaturer och där luften blandades till lämplig inblåsningstemperatur i respektive rum.

Lågflödessystem med rumsplacerade fläktkonvektorer blev vanliga under 1980-talet och under 1990-talet kom kylbaffelsystem. Sedan början av 2000-talet har VAV-system blivit allt vanligare, ett system som utnyttjar varierande flöde för att styra kyleffekten.