Byggnadsmåleri

Texten nedan är en sammanfattning och axplock från skriften Byggnadsmåleri som du kan ladda ner och läsa. Pdf:en är inte tillgänglighetsanpassad. Skriften finns även på franska, kontakta kulturmiljo@sfv.se för att få den.

Måleri genom tiderna

En viktig faktor vid byggnadsmåleri är byggnadens och det specifika rummets användningsområde. Estetiken har ofta fått stå i fokus i bland annat sällskapsrum medan krav på det praktiska och funktion har varit viktigare i exempelvis våtutrymmen och servicebyggnader. När det kommer till utvändig målning har klimatet haft en stor inverkan på valet av färgtyp. I vissa fall har dock de estetiska aspekterna prioriterats högre än de praktiska. Då har ofta fastighetsägaren räknat med ett regelbundet underhåll. 

Vilka målningsmaterial och pigment som funnits att tillgå vid målningen har också haft stor betydelse. Fram till 1500-talet i Sverige fanns i princip bara kalkfärg, limfärg och slamfärg och i enstaka fall även linoljefärg. Ibland blandades dess färger med varandra, färgtyper som vi i dag bland annat kan se på landets äldsta kyrkobyggnader. Så småningom kom även linoljefärg att bli allt vanligare, först i städerna och på 1900-talet även på fristående villor. Linoljefärgen blev även vanligare inomhus och användes på 1800-talet främst till snickerier, eller på ytor där slitaget var hårt, medan limfärg och kalkfärg då var vanligare på putsade ytor. Limfärg användes ibland även på snickerier och trä om ekonomin inte tillät linoljefärg. För ytor utsatta för extra hårt slitage, eller där målet var en högblank yta, användes lackfärg för slutstrykningen.

Antalet pigment ökade under 1800-talets industrialism och på 1900-talet fanns det flera typer av bindemedel att tillgå. De syntetiska lackfärgerna gjorde sitt intåg på marknaden under mellankrigstiden. Bristen på linolja under de båda världskrigen påskyndade utvecklingen av färgtyper med andra sorters bindemedel.  

Verktyg och redskap

Målaren hade ett stort antal penslar och verktyg till sin hjälp, för att kunna utforma den yta som efterfrågades. Fram till mitten av 1900-talet användes i princip bara olika typer av penslar samt verktyg så som svampar, kammar och specialpenslar. 

Runt 1920 introducerades färgsprutan men det var först på 1950-talet som verktyget blev vanligt vid invändig målning, framförallt vid applicering av sandspackel och multilacker. Rullen, eller rollern, presenterades i tidningen "Målaren" under andra världskriget och 1939 togs ett svenskt patent på den. 

Färgens ekonomi

Ända fram till 1800-talet var färg en dyrbar produkt och därmed en statusmarkör. På grund av den höga kostnaden var det inte ovanligt att bara måla enskilda ytor eller rum invändigt, även för samhällets mest välbeställda. Även exteriör målning styrdes av ekonomiska förutsättningar, där stora ytor ofta målades med billigare färgtyper medan en dyrare produkt kunde användas till mer begränsade ytor så som fönsterkarmar, dörrar och fasaddetaljer. Priset på färg påverkade ända in på 1900-talet hur och var vi målade.

Synen på den målade ytan

Sedan 1500-talet har färg använts för att få ytor och material att se mer exklusivt ut än vad det i själva verket är. Till exempel var det inte ovanligt att med färg försöka få furu att efterlikna ek, valnöt eller mahogny eller att måla kalkputs för att efterlikna marmor, granit eller kalksten. Dekorationsmåleriet fortsatte att utvecklas de kommande hundra åren. På 1600- och 1700-talet hade ådrings- och marmoreringshantverket en karaktär av illusionsmåleri medan tekniken under 1800-talet utvecklades till exakta avbildningar av träslag och stensorter.

Vid funktionalismens inträde på 1930-talet skulle inte den målade ytan längre efterlikna mer exklusiva material. Istället fick färgskikten ett egenvärde, vilket höll i sig under 1900-talets andra hälft. De senaste decennierna har däremot gamla målningstekniker fått sig ett uppsving, så som schablonmålning, marmorering, svampning, lasering och ådringsmåleri.

Färgindustrins historia

Tillsammans med sina lärlingar tillverkade målarmästaren förr färgen i den egna verkstaden. Det var först i samband med industrialismens utveckling som fabrikstillverkad färg blev allt vanligare. På 1860-talet började Carl Willhelm Becker att tillverka färg för försäljning och 1874 invigdes Beckers första färgfabrik. Nu började även färdigblandad färg att importeras från främst Tyskland. Trots att färgindustrin fick ett allt fastare grepp om färgproduktionen var det inte ovanligt att målaren långt in på 1900-talet blandade en stor del av färgen i egen regi. I takt med att fler färgtyper utvecklades, i kombination med allt bättre genomslag via reklam, började yrkesmålarna att köpa färg från butik i allt större utsträckning. 

Målarens roll

En bit in på 1900-talet hade målarmästaren ett helhetsgrepp över målningsprocessen – från gestaltningen av arkitekturen, till att framställa målningsfärgerna och att ansvara för utförandet, alla delar vilka ingick i målarmästarens utbildning. I takt med industrialismens inträde började dock arbetsmomenten att delas upp mer och mer: arkitekten ansvarade för gestaltningen, färgindustrin för framställningen och målarmästaren för utförandet, vilket är den indelningen vi för det mesta ser än i dag, undantaget vissa specifika restaureringsprojekt.

Hälsa och miljö

Flera, mer eller mindre, hälsovådliga och miljöfarliga tillsatser har genom åren förekommit i färg. Efterhand har dessa ämnen förbjudits och ersatts med andra tillsatser. Ett exempel är schweinfurtergrönt, även kallat scheelegrönt, som var populärt vid målning av väggar och vid framställning av tapeter på 1800-talet. Pigmentet innehöll dock arsenik och förbjöds därför redan 1876. Andra exempel på giftiga ämnen som har återfunnits i färg är tungmetaller så som bly, krom, kadmium och kvicksilver. 

Blyvitt var en färg som förbjöds vid inomhusmålning redan under andra halvan av 1800-talet men det dröjde ända till 1990-talet innan det kom ett förbud, genom ett EU-direktiv, som förbjöd färgen utomhus. I dag kan färgen fortfarande användas vid vissa restaureringsprojekt men först efter ett tillstånd om dispens från förbudet, som söks hos Kemikalieinspektionen.

Oljefärger som linoljefärg och alkydoljefärg har traditionellt spätts med lacknafta eller terpentin. Råvaran till lacknafta är baserad på petroleum medan råvaran till terpentin kommer från växtriket. Båda är hälsovådliga. Långvarig användning av lacknafta kan ge hjärnskador medan terpentin är allergiframkallande och kan ge eksem. Det senare har länge varit känt inom målarkåren men det dröjde ända till 1960-talet innan lacknaftans förödande konsekvenser på hälsan visade sig – först efter att många målare hade fått allvarliga problem med minne och balans.

Färgernas egenskaper och användning

Grundläggande färgkemi är att färg består av bindemedel, pigment och lösningsmedel. Kortfattat är bindemedlet det som håller samman färgen och gör så att den kan fästa mot underlaget. Färgens kulör och täckförmåga bestäms i sin tur av pigmentet och lösningsmedlet späder färgen till önskad konsistens och/eller löser bindemedlet.

Slitage, åldrande och skador

Oavsett utförande, appliceringsteknik och färgtyp åldras alla målningsbehandlingar så småningom. Exempel kan vara att färgskiktet krackelerar och släpper från underlaget, att färgen långsamt eroderar på ytan eller att färgen tappar i glans eller att kulören förändras. Olika färgtyper åldras på olika sätt. Även underlaget som färgen är applicerad på har betydelse för hur färgen åldras, likaså väder och vind samt det vardagliga slitage som den målade ytan utsätts för. Dessutom kan underlaget eller färgskiktet utsättas för exempelvis skadedjur, vattenskador, brand, mögelangrepp och felaktiga städmetoder.