Oxenstiernska annexet, ett stenkast väster om Kungliga slottet i Gamla stan, rymmer verkstäder och ateljéer knutna till Hovstaterna. Ett av dem ligger på översta våningen och bär namnet Fatburen. Där förvaras, tvättas och omhändertas Kungahusets linneförråd efter konstens alla regler.

Det är med stolthet som Sofia Hellström visar runt i lokalerna. Som husfru är det hon som ansvarar för att det är fint och städat i salarna, såväl till vardags som till dukad fest.

– Vi är det enda kungahuset i Europa som fortfarande kallmanglar, säger hon och pekar på en maskin som ser ut att inte kunna flyttas i första taget.

– Kallmangling är skonsamt mot materialet och framhäver mönstrens detaljer. Linnet mår bra av att användas om det sköts korrekt med skonsamma metoder. Det handlar om att hantera med rätt kunskap och omsorg.

Förutom husfrun består Fatburens personal av en 1:a fatbursjungfru och fyra fatbursjungfrur som samtliga när en kärlek för hantverket bakom linnet och de traditioner som gör att materialet både kan brukas i nutiden och bevaras för framtiden. Ofta är det ett livslångt kall där man blir kvar till pensionen, om ­kroppen orkar. Louise Nordin, som är 1:a fatbursjungfru, har arbetat i Fatburen i 40 år och har inga planer på att sluta.

Personalens bakgrund skiljer sig åt. Sofia Hellström har varit husfru i hotellbranschen, fatbursjungfru Marianne Hakkarainen arbetade tidigare som lokalvårdare på slottet medan Sanaa Al Hafez kom som flykting från Syrien, där hon bland annat hade lärt sig sömnad.

I arbetsuppgifterna ingår fläckborttagning, tvättning, vikning, mangling, valsning och förvaring.

– Vi roterar sysslorna, men jag trivs bäst i tvättstugan och vid varmmangeln. Och när jag får utföra en del lättare lagningar, säger Saana Al Hafez.

En annan viktig del i arbetet är att dokumentera hur varje servett har använts. Det gör man dels för historikens skull, dels för att se till att det inte slits och används för ofta.

– Linnefibrerna måste få tillräcklig tid att vila och hitta sin rätta form igen. Vi förvarar alltid linnet i kallrum i minst tre månader, helst ett till tre år. Och allt märks upp med datum då det senast användes, säger Sofia Hellström.

En långsiktig planering på flera år kräver nära kontakt med Kungahusets agenda av middagar, jubileer och ceremonier. Vid statsbesök ska även gästvåningar inredas med lakan, handdukar och morgonrockar.

– Det kan komma önskemål om vilka dukar och servetter som ska användas vid varje evenemang, men det är Fatburen som får sista ordet. Vi ansvarar för att linnet i första hand ska bevaras, säger Sofia Hellström.

Det är inte bara slitaget som avgör hur Fatburen väljer, även vilken typ av evenemang det är och gästernas ursprung och rang. En kung kräver högre finhetsgrad än en president till exempel.

– Och om en fransk president kommer på besök är det roligt om man kan duka med just franskt linne, säger Sofia Hellström när hon visar vidare mot öppna och ljusa rum.

Höstsolen bryter in genom höga spröjsade fönster. Där utanför skymtar Kungliga slottet och den yttre borggårdens välvda flyglar. På den här platsen har Fatburen huserat sedan 1912. Men de vackra historiska omgivningarna till trots är detta en alltigenom funktionell avdelning.

Fatburen har tät kontakt med drifttekniker om ventilation, ljus och service av maskiner. Det är inte sällan som man väljer att lägga ner extra arbete kring att tillvarata äldre maskiner framför att köpa in nya med anledning av att de ofta fungerar bättre.

– Den här centrifugen till exempel, säger Marianne Hakkarainen och pekar på en maskin av påtaglig ålder.

– Den är från 1950-talet och kunde inte jämföras med någon modernare. Ett detektivarbete sattes därför i gång där man till slut hittade en firma i södra Sverige med rätt kunskaper och reservdelar.

Men den äldsta maskinen är kallmangeln, Fatburens drottning, som har stått här sen 1910-talet. Varmmangeln köptes in 2017 från en firma i Tyskland. Den är unik med sin bredd och sina höga temperaturer. För att få in den krävdes lyftkran med millimetermarginaler genom fönstret.

Allt går dock inte att köpa in. I alla tider har fatbursjungfrur tvingats bre ut dukar på skurade golv för att syna igenom och behandla fläckar på marknivå. Efter århundraden av ömma knän och onda ryggar inleddes 2010 ett sam­projekt mellan drifttekniker Anders Lönn på SFV och tidigare 1:a fatburs­jungfru Liisa Hartikainen. Tillsammans ritade de ett avfläckningsbord som byggdes upp på plats. Förutom den förbättrade arbetshöjden finns nu lysrör, dusch­slangar och vinklingsbara skivor, där ingen fläck kommer undan det granskande ögat.

Vid frågan om vilken fläck som är svårast kommer svaret blixtsnabbt.

- Liljor!

Sofia Hellström förklarar:

– Blommornas pistiller färgar av sig något fruktansvärt. Och även vissa kryddor, såsom curry och gurkmeja. Men rödvin, choklad, läppstift och feta såser får vi bort med galltvål. Vi arbetar medvetet med bara ekologiska produkter och blandar vårt eget sköljmedel.

Om fläcken ändå skulle vara irreparabel, eller slitaget för stort, får linnet nya funktioner. Ingenting slängs bort. En servett som man tidigare dukade med kan brukas av personal bakom festsalarna eller förvandlas till linneomtag, som omsluter samlingarna i kallrummet i stället för plastpåsar.

Linneförrådet är omfattande.

– Den kungliga linnesamlingen består av hundratals dukar och tusentals servetter. Den längsta duken är på tjugoen alnar, cirka tretton meter, säger Marianne Hakkarainen.

Ibland kommer det nytillskott i form av gåvor till kungaparet. Ändå har man vid vissa tillfällen behövt låta tillverka nya.

– Äldre dukar är sällan lämpliga för runda bord som vid våra Sverigemiddagar, där landshövdingarna sitter värdar vid varsitt runt bord i salen Vita havet. Då har man sytt upp nya. Men runda dukar är generellt besvärliga för oss att få släta och helt runda efter en tvätt, säger Sofia Hellström.

De flesta galamiddagar, såsom statsbesök, representationsmiddagar och Nobelmiddagen, hålls annars i Karl XI:s galleri vid ett långbord för upp till 170 gäster. Salen från senbarocken är slottets mest praktfulla rum, där Spegelgalleriet i Versailles tjänat som förebild. När de levande ljusen tänds reflekteras ljuset i gyllene väggar, tak, kristallprismor och bronser. Men också i linnedamasten. Tack vare kallmanglingens omsorg kan gästerna beundra tygets dekor och lyster. 

Fatburen informerar löparna och taffeltäckarna som serverar under middagarna om linnet så att de ska kunna svara på eventuella frågor kring dukningen. Men huruvida gästerna noterar linnet vid bordet är inte lätt att veta. Med vissa undantag. Sofia Hellström minns ett tillfälle.

– Det var vid Frankrikes statsbesök. Mannen, som var ansvarig för de franska galamiddagarna på presidentpalatset, sa att han under sina 40 yrkesår aldrig hade sett så fint linne som den svenska Fatburens. Det kändes fint att få höra.

Men det är ändå inte gästers beröm som motiverar det dagliga arbetet, menar Sofia Hellström, snarare att vara en
del av historien och att föra vidare traditioner.

– Ute i samhället ska allt gå så fort, medan det här får ta tid. Det måste få ta tid om man vill prioritera kvalitet och långsiktighet framför snabbhet.