På Vasagatan i Stockholm står Centralposthuset som ett monument över en annan tidsanda. Det uppfördes 1904 efter tre decennier av relativ fred på kontinenten. Internationella institutioner och fördrag hade börjat ta form. Ett sådant var Bernavtalet från 1874 som syftade till att röja undan hinder för den internationella postgången. Sverige var en av undertecknarna och avtalet var en komponent i det sena 1800-talets globaliseringsvåg.

Europa hade ”aldrig känt en större övertygelse om en ännu bättre framtid”, skrev författaren Stefan Zweig om tidsperioden och målade upp en stadsmiljö med ståtligare gator och mer imponerande offentliga byggnader.

Även om Ferdinand Boberg förnekade att han var jugendarkitekt, ritade han Centralposthuset rikligt dekorerat i denna stil. Det är en för sin tid modern tolkning av välkända motiv. Noggrant utsmyckade i sandsten finns brevduvor, stadsmotiv, växter och svenska landskapsvapen på fasaden. Hugget i sten finns också flera vapensköldar för de andra länderna som undertecknade Bernfördraget, placerade i ordning från huvudentrén beroende på omfattningen av postgången.

Österrike-Ungern har på Centralposthuset precis som den svensk-norska unionen fått två vapen. Det habsburgska vapnet försvann också från den offentliga heraldiken när första världskrigets kanoner väl tystnat och används numera uteslutande av den habsburgska ättens medlemmar i privata sammanhang.

På fasaden ut mot Bryggargatan, lite i skymundan, sitter också Schweiz vapen, postfördragets värdland. I enfärgad sten är det identiskt med statsvapnet för ett av de andra undertecknarländerna, nämligen Grekland. De går emellertid att särskilja genom de kreativa rangkronor som arkitekten placerat ovanpå sköldarna. Frankrike och Förenta staterna har ingen kungakrona ovanför sina sköldar utan en lagerkrans som symbol för att de var, och är, republiker. Detsamma gäller det vapen med ett kuperat kors som sitter i gränden. Det är därmed Schweiz, inte Greklands.

Bredvid sitter ett annat uttryck för tidsepoken, det italienska kungarikets vapen. Det var en av flera sammanslagningar av småstater som skedde i Europa under det sena 1800-talet.

Just att de höggs i sten vittnar om att de betraktades som beständiga av sin samtid, och det var nog ingen som räknade med att Tsarryssland, Osmanska riket, Tyska kejsardömet och Österrike-Ungern skulle vara upplösta ynka femton år senare – imperier som i århundraden dominerat den europeiska kontinenten och stora kolonialvälden världen över.

På Centralposthuset finns denna europeiska ögonblicksbild bevarad i heraldiken, och Boberg har hittat kreativa lösningar för att skapa en enhetlighet bland alla spretiga statsemblem. Bland sköldar med kronor på, såsom Norges och Belgiens, krävdes inte mycket påhittighet, men den osmanske sultanens chiffer krävde desto mer tanke­arbete för att passa in.

Vapensköldar utvecklades under medeltiden som kännetecken bland annat under korstågen. Av naturliga skäl spred de sig därför inte till den muslimska världen, som istället valde geometriska mönster och arabisk kalligrafi som identifikationsmärke. Bland de osmanska sultanerna tog det sig uttryck i särskilt utformade namnchiffer, så kallade tugror, men till skillnad från vapensköldarna var de personliga och hörde inte till själva staten. Den tugra som sitter på Centralposthuset tillhör sultan Abdul Hamid II, som styrde Osmanska riket i över 30 år, till 1909. Tugran är i sin tur placerad på en sköldform, precis som chiffret RF för den franska republiken, som också saknade vapensköld. Ovanpå sultanens sköld sitter en kunglig turban i stället för en krona, även om fezen vid 1900-talets början trängt undan turbanen som huvudbonad.

Bredvid sultanens tugra sitter det tsarryska vapnet med sankt Göran som besegrar draken. Vapnet föll ur bruk efter ryska revolutionen och skulle inte återvända förrän efter murens fall. Detsamma gäller Ungerns vapen, som efter Österrike-Ungerns upplösning skulle komma att modifieras, strykas, bytas ut och till slut återvända i sin ursprungliga form på 1990-talet.

När posthuset byggdes var Italien en stat med knappa 40 år på nacken. Kunga­riket, och vapnet, skulle överleva längre än de flesta andra på Centralposthusets fasad. Den italienska monarkin avskaffades i en folkomröstning 1946 och därmed försvann även Savojens vapen ur bruk. Idag använder Italien en stjärna på ett kugghjul.

En annan nyskapad stat var det nya tyska kejsardömet, som efter det tysk­romerska rikets formella upplösning återigen lyckades samla ett lapptäcke av småriken under samma flagga. Vid den rikt utsmyckade huvudentrén sitter det tyska kejsardömets vapen, en örn med ett äpple och spira i klorna och en kejserlig krona ovanpå. Den örnen var i början av 1900-talet intimt sammanbunden med den tyska kejserliga makten, och en enklare variant av samma örn används än idag av tyska förbundsstaten.

Centralposthuset skulle under de kommande åren, precis som kontinenten omkring Sverige, genomgå stora omvälvningar. Det har använts för postgirot, som tryckeri, statliga kontorsbyggnader och idag utgör det en del av Regeringskansliet. Hugget i sten sitter en lämning efter en tid som inte längre finns, som ett monument över att inget här i världen egentligen är hugget i sten.

Ännu ett vapen i sviten på husfasaden skulle komma att bli förlegat, nämligen Ölands landskapsvapen. Det vapen som finns i anslutning till huvudentrén är nämligen av misstag Ålands. I svensk offentlig förvaltning användes fel vapen för Öland från slutet av 1800-talet och långt framåt utan att någon reagerade. Detta misstag uppdagades och Ölands vapen ändrades tillbaka först 1944.

Det krävde dock inget uppslitande världskrig utan endast ett knastertorrt beslut av Riksheraldikerämbetet.