Tror du på tomten? Ja, hustomten alltså. Nu i jultider bjuder vi på lite fastighetsanknuten tomtehistoria. Hus- eller gårdstomten har rötterna djupt i kulturmiljön. Långt innan jultomten ens var född tassade denna lilla gråklädda figur runt och höll ett vaknade öga på gården och dess invånare. Du har kanske redan gissat att ordet tomte kommer från substantivet ”tomt”, alltså ett område som omger ett hus eller en byggnad.

Tomtegubben är besläktad med ”vården” en skyddsande som bor i vårdträdet, som också kallats just tomt- eller tomteträd. Det äldsta svenska belägget för ordet tomte hittar vi på 1300-talet då självaste heliga Birgitta varnar för tron på tomtar som hon kallar ”tompta gudhi”. Vid den tiden hade man sannolikt trott på tomtegubbar i hundratals år och trots kyrkans motstånd levde de vidare i de folkliga berättelserna. När jultomten gjorde entré i Sverige på 1800-talet fick han låna namnet från folktrons tomte.

Till skillnad från jultomten, som dyker upp en gång om året, är hustomten i högsta grad en del av den kontinuerliga vård som både människa och kulturmiljö mår bra av. Hustomtar stannar på samma plats i generationer där de i smyg håller koll på att människor tar hand om det de är satta att ansvara för. Hustomtar är i grunden rätt vänliga, men den som slarvar får lida tomtegubbens vresiga humör.

Kanske känner du igen begreppet ”att tomta runt” eller att kalla någon för hustomte? Enligt ordboken handlar det om en "person som på ett omärkligt och anspråkslöst sätt bidrar till att höja trevnaden och ordningen i ett hus”. Så med klimatkris och Corona, när allt fler tillbringar mer tid hemma, är det kanske just fler hustomtar vi behöver. Som både ordnar hemtrevnaden och ser till att vi långsiktigt vårdar hus och mark, spar energi, källsorterar rätt och håller avstånd. Årets jul kommer att se annorlunda ut för många, så ta hand om varandra – både människor, djur och miljö.

God Jul önskar vi dig - från personal och hustomtar på Statens fastighetsverk.