Det svenska jordbrukslandskapet rullar ut sig från tågfönstret. Klungor av manbyggnader och ekonomibyggnader: ladugårdar, lador, lider och magasin. Till utlänningars förundran nästan alltid faluröda, åtminstone norr om Skåne. Byggnaderna accentuerar topografin. Efter intensiva dagar för vårbruk och skörd är det annars stilla och till synes öde. En minskande andel av husen används. Varje snörik vinter knäcks takstolar och väggar. Vi har alla sett det.

Många ekonomibyggnader saknar idag användning och hotas av rivning och förfall. De utgör naturligtvis en viktig del av vårt kulturarv och berättar om hur livet gestaltat sig på gårdarna i äldre tid med självhushåll, jordbruk och djurhållning.

Byggnaderna visar också lokala byggnadstraditioner och särdrag. Det är en viktig del av vårt kulturlandskap. Denna byggnadskultur är en del av vår arkitekturhistoria. I återkommande vågor har den inspirerat arkitekter för blandningen av saklighet och funktionalitet samt inte minst sin skönhet.

Statens fastighetsverk ansvarar för hundratals, kanske tusentals – ingen har räknat – av denna nästan anonyma del av vår arkitektur. Några ingår i statliga byggnadsminnen. Andra är ”kulturhistoriskt skyddsvärda” miljöer och byggnader. De har alla lagligt skydd.

Ekonomibyggnader är inte helt lätta att åldersbestämma. De har få rena ”stildrag” som annars kan hjälpa oss datera. Många står på äldre grunder. Många är uppförda med hjälp av återanvänt material. Om de nu inte i sin helhet är nedmonterade och flyttade till sina nya platser.

För landsbygdens byggande ska nog inte betydelsen av de olika skiftesreformerna under 1800-talet överdrivas. Det publicerades en rad mönsterritningar för dessa nya ensamgårdar, och visst följdes de, men det folkligt hantverksmässiga slogs inte ut. Bönderna behöll sin makt över byggandet.

Ofta var magasinen för spannmål de mest välbyggda husen. Säkrade mot fukt, skadedjur och stöld. Innehållet var gårdens livförsäkring under vintern och nästa säsongs utsäde.

I det långa perspektivet kan vi se en tydlig förändring från klungor av enfunktionsbyggnader – ett hus för varje funktion – till mer sammansatta, mångfunktionella byggnadskroppar. Själva namnen på byggnaderna blir till en funktionsbeskrivning av livet på ett jordbruk: ladugård, hölada, ängslada, spannmålsmagasin, vagnslider. Den så kallade högladugården med djuren i markplan och en stor höskulle ovanför under branta tak slog inte igenom starkt förrän på 1930-talet. En rationell ”funktionalistisk” lösning av utfodringen.

En anledning till att många ladugårdar står utan användning är övergången från att ha djuren i bås, som fram till 1960-talet var det allenarådande, till dagens lösdrift. Här gick produktiviteten och djurvårdsintressena hand i hand för en snabb omställning.

Jag har aldrig uttalat Ladugård som annat än Lagård, så får man också skriva säger ordboken, även om den påpekar att det är ”vardagligt språk”. Ladugård är dock en uppsvensk benämning. Söderut säger man kostall och analogt: svinstall och hönsstall, för det som för mig är svinstia och hönshus. Nya funktioner har tillkommit och fått sina funktionsbyggnader: garage, maskinhallar och ensilagesilos.

Vi hittar skyddade och väl underhållna ekonomibyggnader kring de kungliga slotten men allra flest finns på våra kungsgårdar. Av de fastigheter som SFV förvaltar intar kungsgårdarna en särställning. Det är sammanhållna kulturmiljöer med både jordbruk, skogsbruk och ofta fiskevatten. Det är helheten av landskapsbild, kultur och natur som ska bevaras och utvecklas marknadsmässigt. På så vis kan kungsgårdarna vara ett allmänt föredöme för all kulturminnesvård. Ett verkligt levande kulturarv.

Ibland behövs ny kompletteringsbebyggelse. Övergången till lösdrift har inneburit att nya ladugårdar byggts. Siloanläggningar med stor kapacitet behövs. Vi har också tyvärr varit med om att helt fungerande byggnader förstörts genom brand. Till sin hjälp för dessa krävande byggärenden har SFV:s förvaltning knutit till sig fyra arkitekter med jordbrukets byggnader som specialitet. Jag frågade en av dessa en gång vad den största utmaningen i formgivningen var. Hon svarade raskt: Hitta rätt placering i landskapet. Se till att de blir i trä. Och se till att de får branta tak.

När en ny ladugård skulle byggas för Alvastra kungsgård blev både arrendator, SFV och Riksantikvarieämbetet helt eniga om var den nya byggnaden borde stå för att hålla ihop landskapsbilden. När man sen satte spaden i jorden fann man, under ett tjockt jordlager, en mycket gammal husgrund just där! Byggförbud på den platsen förstås och nytt, nästan lika bra läge, hittades. Men intressant att forna tiders byggande bönder hade gjort samma platsanalys som vi.

Bortsett från dagens praktiska nytta och vad dessa byggnader kan berätta om gångna tider måste vi också kunna lägga rent estetiska aspekter på dessa ladugårdar, lador, lider och magasin. De fyller landskapet med mening. De redovisar sin funktion, sin byggnadsteknik, allt i stark form. Genom sitt lagskydd kommer åtminstone de ekonomibyggnader som är
i SFV:s vård att bestå.