När Naturhistoriska riksmuseet och Botaniska museet står klart 1916 och alla samlingar av djur och växtmaterial flyttats in i de nya byggnaderna konstaterar den botaniska avdelningens chef, Carl Lindman, att det är ont om utrymme i Botanhuset, och det trots att man ställt skåpen tätt, på vissa ställen med bara en knapp meters gångyta mellan raderna. ”Det är högst sannolikt att det blir den botaniska avdelningen, som först av alla måste utvidgas genom tillbyggnad av nya salar”, skriver Lindman i sina anteckningar.

Nu blev det ingen tillbyggnad. Men lite mer än hundra år efter invigningen är det dags för en rejäl upprustning av Botanhuset eller Botan som är det mer informella namnet. Museidelen lades ner på 1970-talet och verksamheten är idag endast samlingar och forskning.

– Jag är så glad att vi äntligen får denna förändring, säger Mia Ehn, som är intendent och tillförordnad enhetschef för Botan. Hon har brottats med uppgiften att härbärgera den botaniska samlingen som hela tiden fyllts på samtidigt som arbetsmiljön ska vara god för de 25 fast anställda i huset.

– Det är ett fantastiskt vackert hus men bristerna är stora, vilket frestat på vår hälsa och även påverkat samlingarna på ett negativt sätt. Vi har bland annat haft stora problem med museiängrar, en insekt som trivs och frodas i växtmaterial. Nyinsamlade växter är riktiga godsaker och kan bli till pulver om man inte skyddar med till exempel klimatanpassningar och täta herbarieskåp. De äter upp våra skatter om vi inte gör något, säger Mia Ehn.

När Kulturvärden besöker Botan inför renoveringen har i princip all inredning lyfts ut, en hantverkare skruvar ner en målning av Erik Hesselberg som täcker långsidan av en vägg i det Regnellska herbariet. Där var det en gång utställningshall med exotiska lianer och palmer, men som de andra utställningssalarna på bottenvåningen har de fått fungera som samlingsrum för alla växter.

Sammanlagt finns fyra och en halv miljon föremål i Botans samlingar. Lägger man alla herbarieark på hög skulle stapeln nå åtta kilometer upp i luften. De botaniska samlingarna, som består av fröväxter, sporväxter, mossor, lavar, alger och svampar, representerar väl mångfalden i växtvärlden.

– Med hjälp av denna viktiga samling kan vi bedriva forskning i världsklass. Vår uppgift är att studera växt- och svampvärldens mångfald och släktskapssamband för att förstå hur allt hänger ihop ute i naturen, säger Mia Ehn.

På golven i några av de tomställda rummen syns tydligt märken efter herbarieskåpen som visar hur tätt de stod. Kvar är än så länge platsbyggda skåp i trä som har antikvariskt värde, men där flertalet ändå kommer att avlägsnas för att ge plats för moderna skåp som är funktionella.

– Som med många liknande ombyggnationer i äldre byggnadsminnesmärkta hus handlar det om att hitta en bra balans mellan bevarande och funktionalitet, säger Maria Lundkvist, projektledare på Statens fastighetsverk som äger och förvaltar Botanhuset.

Hon påpekar att det är en unik byggnad där samma verksamhet pågått i över hundra år. Planen är att gå varsamt fram och inte göra så stora förändringar. Rumsindelningen med kontor på ena halvan och samlingarna på den andra blir kvar. Ett nytt effektivt ventilationssystem ska monteras och alla övriga tekniska installationer är uttjänta och ska bytas ut.

Det pampiga trapphuset mitt i byggnaden med trappsteg i kalksten får ett rejält ansiktslyft. En hiss som monterades in på 90-talet ska bort, vilket ger tillbaka luftigheten i konstruktionen. Ny färgsättning ska återskapa den ursprungliga karaktären. Konservatorer har skrapat bort lager efter lager och hittat ursprungsfärgen som Maria Lundkvist karakteriserar som babyblå.

– Fast det blir en mer blågrå ton som arkitekterna fastnade för. I övriga utrymmen ska färgerna följa jordskalan med matt grönt och gult – toner som passar bra till verksamheten här, säger Maria Lundkvist.

Alla som gjort en större flytt vet hur extremt jobbigt det är att montera ner och packa ihop bohag. För personalen på Botan har proceduren tagit runt ett och ett halvt år.

– Vi har fyllt 2 600 lastpallar med 48 000 kartonger som nu förvaras i ett lager i södra Stockholm. Varenda pall och låda har en streckkod så att vi vet var sakerna hör hemma, säger Anders Hansson, lokalansvarig på Naturhistoriska riksmuseet.

Systematik är förstås a och o i en så stor samling och det går inte att packa för hårt. På samma sätt som bibliotek förbereder sig på att nya titlar kommer in och hamnar på rätt plats i alfabetet så måste även ett herbarium ha sina marginaler.

– Får vi in en ny maskros kan den inte ligga bland olika timotejsorter bara för att det är plats där, den ska in med andra i maskrossläktet, säger Anders Hansson.