Anekdoten: En bön i fångenskap
Den 7 november 1520 stängs Stockholms slotts portar, mitt i Kristian II:s kröningsfest. Nu börjar Stockholms blodbad. En av huvudpersonerna, Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, undkommer döden. I fångenskapen hinner hon samla sina tankar.
I Kungliga bibliotekets samlingar finns en liten andaktsbok. Den är dekorerad med en gyllene stjärna på blå botten och bär ägarens initialer – Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. På ett löst blad finns hennes anteckningar, detaljer om de många barnafödslarna: datum, stjärntecken och månens fas vid födseln. Boken är väl läst och tummad.
Kanske var det till denna lilla bok av pergament som Kristina vände intresset de där fruktansvärda dagarna i november 1520. I boken finns en bön för hennes make riksrådet Sten Sture den yngre, som dött efter strid tidigare samma år. Hans död har inneburit att Kristina tagit över förmyndarskapet för både barnen, slottet och riket. Under flera månader har hon, 26 år gammal och höggravid, hållit stadsportarna stängda för den danske kungens trupper. Inför utsikten om en vinter i fortsatt belägring förhandlar Kristina med Kristian II och blir lovad amnesti för de inblandade.
Så kröns Kristian II i Storkyrkan och därefter bjuds det till fest i tre dagar. Alla är där. I slottets förnämsta sal dukas med långbord och bänkar. Längs väggarna står väggfasta bänkar och kistor med dynor av sammet och gyllentyg. Gästerna äter, dricker och skrattar till ljudet av gyckel och musik. Stämningen är uppsluppen.
Torsdagen den 7 november kallas gästerna, fortfarande rusiga, till den stora salen, men sorlet i salen tystnar när ärkebiskopen Gustav Trolle kliver fram. Slottsportarna stängs och förvirringen sprider sig. En viss herr Erik Johansson (Vasa), vars son Gustav sitter hemma på godset Räfsnäs och tjurar, anländer sent och finner porten till slottet stängd. Orolig att missa något viktigt bankar Erik på och blir insläppt. I salen börjar nu den process som gått till historien som Stockholms blodbad där till slut runt 100 personer avrättas. När novembermörkret fallit förs skräckslagna fångar med vakter och facklor till olika delar av slottet för att låsas in över natten.
Vid lunchtid torsdagen den 8 november förs de utpekade männen ut på Stortorget. Biskop Vincent av Skara, borgarna Anders Karlsson och Anders Ruth protesterar högljutt. Men strax ska bödelns hugg falla och biskopens nacke är näst ut. Kristina sitter i sitt fängelse. Hon håller krampaktigt i den lilla andaktsboken och försöker stänga ute de upprörda rösterna från torget. Avrättningarna fortsätter dagen efter och torget fylls med blod och döda kroppar. I flera dagar blir liken liggande för att sedan brännas.
Enligt en berättelse ska kungen ha kallat fram Kristina och erbjudit henne tre alternativ: att bli bränd, dränkt eller levande begravd. Hon undkommer men Kristian II konstaterar att hon nu är ”död för världen”. Ett år blir kvinnorna kvar i fångenskap i Stockholm. Sommaren 1521 förs hon, hennes medfångar och deras barn till Danmark. I denna grupp finns också Kristinas halvsyster Cecilia Månsdotter, nu änka efter Erik Johansson (Vasa). Många dör i fångenskapen. Kristina fick återvända till Sverige i januari 1524. Då har hennes halvsysters son Gustav Eriksson (Vasa) valts till kung.
Kristinas andaktsbok berättar att hon brottades med fruktan för döden och säkert grubblar hon på vad hon kunnat göra annorlunda. Hon skriver att hennes ”synder är fler än havets droppar”. I dag skulle vi kanske pratat om det som posttraumatiskt stressyndrom.
Källor: Stockholms blodbad, Lars Ericsson Wolke. Stockholms blodbad, David Lindén. Sturarna, makten, morden, missdåden, Bo Eriksson. Nådig fru Kristinas andaktsbok – möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv, Jan och Jonas Carlqvist.