Tor Broström, professor i kulturvård vid Uppsala universitet. Foto: Stig Hammarstedt
Krönika Nya utmaningar för vårt byggda kulturarv
They [historic buildings] are not ours. They belong partly to those who built them and partly to all the generations of mankind who are to follow us. Så beskrev den engelske byggnadsvårdsikonen John Ruskin på 1800-talet ett förhållningssätt till förvaltning av det byggda kulturarvet som ger en föraning av nutidens definition för hållbar utveckling.
Hållbar utveckling delas ofta upp i tre områden: Ekonomi, naturresurser och sociala aspekter. I Statens fastighetsverks uppdrag nämns uttryckligen ekonomi och resurshushållning men bevarandet av kulturarvet blir, som så ofta, underförstått. Det materiella kulturarvet är en icke förnybar resurs som vi, i Ruskins anda, måste ta hand om på bästa sätt och lämna över till kommande generationer.
Många historiska byggnader har under sin livstid visat en anmärkningsvärd förmåga att stå emot och anpassa sig till ibland dramatiska förändringar. Det faktum att de står kvar och används idag är i sig ett bevis på en resiliens. Men det räcker inte, nu står byggnaderna inför nya utmaningar som vi måste förhålla oss till på ett medvetet sätt.
De förväntade klimatförändringarna medför inte bara nya fysiska risker utan nu ökar också det politiska trycket för energieffektivisering av alla byggnader. Det är en grannlaga uppgift att balansera bevarande av byggnaders kulturvärden och energieffektivisering.
Energimyndighetens forskningsprogram för energieffektivisering Spara och bevara har under tolv års tid bidragit med ny kunskap och tekniska lösningar för att kunna förena ett långsiktigt bevarande med en hållbar energianvändning.
Tidigare i år har Energimyndigheten beslutat om en fortsättning av programmet till 2024. Statens fastighetsverk (SFV) har medverkat i flera forskningsprojekt inom Spara och bevara, bland annat om varsamma lösningar för ventilation och komplettering av fönster.
På egen hand har SFV visat hur ett systematiskt och evidensbaserat arbetssätt leder till kreativa lösningar som gör att även de äldsta och mest värdefulla byggnaderna kan uppnå ett bra inneklimat med rimlig energianvändning. Mer allmänt har SFV:s rapporter visat på best practice inom ett brett spektrum av byggnadsvårdsfrågor.
Detta för mig till slutklämmen för den här krönikan. Forskning och utveckling är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för en hållbar förvaltning av vårt byggda kulturarv. Vi behöver också kvalificerade personer och organisationer som förvaltar kunskapen och visar hur den kan komma till nytta.
Statens fastighetsverk är inte bara en förvaltare av ”besvärliga” byggnader utan också en viktig tillgång som nationell kunskapsbärare om hållbar förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.