Sverige delades för första gången in i län genom regeringsformen 1634. Landsdelarna kallades då för hövdingedömen, var elva till antalet och skulle styras av en landshövding. Landshövdingarna plockades från samhällets övre skikt med uppdraget att representera såväl staten som kungahuset i sitt tilldelade län. I varje nytt län utsågs också en specifik byggnad till residens där landshövdingarna förväntades bo. De ursprungliga residensen var ofta slott men uppdraget var inget latmansjobb. På 1600-talet instruerades hövdingarna att varje arbetsdag infinna sig klockan åtta på tjänsterummet för att i tre timmar kunna ta emot regionens allmänhet.

– Adelsmännen förväntades själva också möblera hela residensen. Det var viktigt att landshövdingens residens var respektabelt, säger Anders Zander, kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk (SFV).

Under lång tid var standarden på länsresidensen emellertid ett problem. Flera av de tidigare vackra slotten som utsetts till residens var i stort behov av renovering på 1600-talet. På Kalmar slotts sägs exempelvis landshövdingarna ha fört en ständig kamp mot råttor, kyla och läckande tak. Vid mitten av 1700-talet tog Carl Hårleman, högste chef för den statliga byggnadsverksamheten, fram en standardritning för svenska länsresidens. Den skulle fungera som utgångspunkt vid uppförande av nya residensbyggnader i landet och gick att anpassa för olika stadsmiljöer. Att bygga nya residens var viktigt både för att lösa landshövdingarnas bostadssituation, ge länsstyrelserna ändamålsenliga lokaler och för att medlemmar ur kungahuset skulle ha någonstans att bo under sina resor i landet.

– Idag har centralvärme och elektrisk belysning kommit till. Men principen för vad residensen används till är densamma, säger Anders Zander.

Trots att landets länsresidens har olika utformning, historia och präglas av regionala förutsättningar finns också saker som förenar. Anders Zander nämner representationsvåningar, trädgårdar, kungliga övernattningsrum och husfruar/husföreståndare som exempel. De sistnämnda har ofta en bakgrund inom hotell- eller restaurangbranschen och ser till att det dagliga arbetet i residensen flyter på som önskat. I likhet med landshövdingarnas chaufförer har många jobbat länge på sin post.

– Husfruarna är SFV:s huvud­sakliga kontakt på residensen. Det är till exempel de som rapporterar om saker i byggnaden går sönder. Jag kan inte nog understryka hur viktig den funktionen är, säger Anders Zander.

SFV blev förvaltare av Sveriges länsresidens 1993. Seklet dessförinnan hade staten i form av Kungliga Byggnadsstyrelsen successivt tagit över ansvaret för att inreda residensens representationsvåningar. Anders Zander arbetar med landets samtliga länsresidens och i samarbete med inredningsarkitekt Sophia Hedkvist, särskilt upphandlad av SFV för uppdraget. Sedan sju år tillbaka är hon huvudansvarig för den arkitektoniska och estetiska inredningen i länsresidensen.

– Jag har alltid varit intresserad av de här miljöerna. Det som utmärker residensen är deras komplexa inredningar med lager på lager av olika stilar, säger hon.

När personer ur andra samhällsklasser än adeln började utses till landshövdingar vid 1900-talets början hade de vanligtvis inte råd att på egen hand inreda hela residens. Under 20- och 30-talet började därför staten köpa in möbler som kom att fylla länsresidensen.

Inredningen är idag en blandning mellan antikviteter och moderna möbler, införskaffade sedan ansvaret föll på staten. Samtidigt präglas residensen av förändringar och vad som varit på modet då stora renoveringar skett, exempelvis under 1990-talet.

– Jag tycker att det är viktigt att såhär i efterhand inte döma justeringar som andra arkitekter gjort innan. Allt är präglat av sin tid. Det handlar om att förhålla sig till det som finns, säger Sophia Hedkvist.

Vid de senaste renoveringarna på 90-talet var den gustavianska stilen modern. Fällbord och stilren interiör kom därför att dominera residensen. Sophia Hedkvist beskriver den stora utmaningen i sitt arbete som att få rummen att kännas som en helhet.

– När man går igenom ett residens ska man få en känsla av att det hänger ihop och att rummen har en röd tråd. Jag strävar efter att skapa en harmoni, att besökare inte ska tänka på att jag till exempel bytt klädsel på en möbel, säger hon.

Residensen är inga museala miljöer utan till för att användas. Vad Sophia Hedkvist får ändra i egenskap av inredningsarkitekt skiljer sig emellertid från residens till residens. Även olika rum i samma residens kan ha olika bevarandegrad. Ibland är det enda hon gör att laga eller byta ut gardiner. Men det kan vara nog så komplicerat. Sophia Hedkvist berättar om uppgiften att förse ett enda rum på residenset i Västerås med nya gardiner.

– Det är ett av mina svåraste uppdrag hittills. Efter en renovering i början av 2000-talet hade i stort sett alla rum förlorat sina gardiner. På så sätt hade jag ingenting att luta mig mot eller förhålla mig till, säger hon.

Sophia Hedkvist lyfter gärna in färg i residensens rum men har hela tiden i bakhuvudet att miljöerna inte får förvanskas. Under historiens gång har många av residensen genomgått hårda renoveringar som har satt sina spår. Exempelvis har golv har slipats för många gånger, lackats med moderna produkter och till följd av det blivit missfärgat. Nyckeln till att som inredningsarkitekt göra ett bra jobb på residensen menar hon är kunskap i arkitekturhistoria. Då kan hon bättre läsa av inredningen och vad äldre tider i sin tur tagit intryck av. Som inredningsarkitekt finns både ramar och många faktorer att ta hänsyn till.

– När residens ska inredas finns så många behov. Jag kan inte byta ut allting. Det gäller att ha en dialog med inredningen och det som präglat slottet, säger Sophia Hedkvist.

Både hon och Anders Zander är överens om att Sveriges länsresidens än idag är aktuella och väl fyller sin funktion.

– Behovet av att ha viktiga möten har alltid funnits. Det är därför jag tror att de här miljöerna finns kvar, det betyder något, säger Sophia Hedkvist.

Hon nämner Uppsala slott som exempel, ett residens som ofta används i representativa sammanhang av staten. Arrangörerna har många moderna lokaler att tillgå men väljer ändå att samlas på slottet. Till skillnad mot 1600-talet uppskattas byggnaderna idag även av de landshövdingar som bor i residensen.

– När jag träffar landshövdingar ute i landet tycker nästan alla att just deras residens är det finaste, berättar Anders Zander.

Alla landets residens är kulturhistoriskt skyddade och under årens lopp har endast ett officiellt avvecklats: Kristianstads residens, till följd av att Malmö och Kristianstads län slogs ihop i slutet av 1990-talet. Anders Zander ser problem med framtida planer på att slå ihop dagens län till större regioner.

– Då skulle vi missa en stor del av poängen med residensen. Det skulle bli längre mellan boende och landshövding.

De allra flesta vill ju att folk i deras län ska ha en närhet till residenset, säger han.

Anders Zander betonar också vikten av kompetens och kontinuitet i uppdraget att förvalta det statliga kulturarvet. Och arbetet fortsätter: 400 år efter att residensen först inrättades utgör de än idag ett lokalt nav för staten ute i landet.