När Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus invigdes i december 1937 var det slutpunkten på en 50-årig debatt, den så kallade Rådhusfrågan. Sedan 1886 hade stadens politiker stött och blött denna om- och tillbyggnad av huset, vars grundstomme ritats av Nicodemus Tessin d.ä. Alternativen var otaliga, och den unge Gunnar Asplund vann den utlysta arkitekttävlingen redan 1913 med ett helt annat förslag. Men det blev många turer därefter innan alla parter var nöjda.

Reaktionerna var blandade när den nya tillbyggnaden var på plats. Många av de stora dagstidningarna var extremt kritiska. Så småningom etablerades dock en ny syn och idag är det en av Göteborgs mest ikoniska byggnader.

 

Tillbyggnaden ritades för att inrymma Göteborgs tingsrätt, som använde fastigheten fram till 2010. Därefter stod huset tomt i ett par år innan det beslutades att stadens kommunala ledning och de politiska partierna skulle flytta in, temporärt. Uppdraget att rita om byggnaden gick till GAJD arkitekter 2010, under ledning av Caroline Losman och Mikael Nädele.

– Det här har i första hand inte varit ett restaureringsprojekt, utan målet var att huset skulle återanvändas på ett bra sätt. Det handlade både om en hyresgästanpassning och en modernisering av de tekniska installationerna. Samtidigt fick de unika kultur­historiska värdena inte gå förlorade, säger Mikael Nädele.

Att hantera dessa olika mål var en stor utmaning för arkitekterna. Men de gick noggrant tillväga: genomförde inledningsvis en kulturhistorisk värdebeskrivning och satte sig in i Asplunds övriga verk. Även Asplunds egen strategi blev väg­ledande, det vill säga att varje tid ska ge sin prägel åt en byggnad.

Resultatet har blivit en byggnad i delvis ny skrud där varje detalj har gåtts igenom, både i det lilla och det stora. Den 15 november fick GAJD ta emot Statens fastighetsverks Helgopris för sitt restaureringsarbete. Juryn lyfte bland annat fram ”betydelsen av de djupa studierna av byggnadens historia och sammanhang” och skriver vidare att arkitekterna ”återgett Göteborgs internationellt mest kända byggnad dess storhet och intimitet. Värdig både Tessin och Asplund.”

Den storslagna rådhushallen är det centrala och unika rum som dominerar tillbyggnaden. Rummet flödar av ljus och rymd med långa och svepande linjer i träpanelen. Här har alla ytor lagats och rengjorts, både trä, puts och marmor. Den inglasade hissen har frigjorts från 40-talets vaktkur och en ny tillgänglighetsanpassad sidoentré har byggts ut.

Rådhushallen har en inbyggd värme i rummet med sitt ljus- och formspel. Asplund ville få besökarna att komma ifrån det stela och stränga uttrycket i formen. Här skulle människor kunna släppa på ”sin oro och ängslan”.

Genom den interiöra restaureringen har den nya och gamla delen smält samman ytterligare, bland annat genom inglasade valvöppningar på entréplan. På så sätt har huset blivit både mer tillgängligt och funktionellt anpassat. En annan viktig förändring är att alla synliga ledningar bytts ut och byggts in bakom panel eller i undertak. Precis som det såg ut 1937. Efter det har nya installationer förvanskat det ursprungliga utseendet.

På de övre kontorsvåningarna har man kunnat göra mer tydliga förändringar för att göra lokalerna mer funktionella. Asplund beskrev plan fyra som en renodlad kontorsvåning med ett genomgående korridorsystem som förband det gamla huset med det nya. Så fungerar det även efter ombyggnaden. Vissa rumsstorlekar och funktioner har anpassats.

– Från början var tanken att politikerna bara skulle sitta temporärt i den här byggnaden. Men lösningen blev så bra att de kommer vara kvar i lokalerna. Och nu efter tre år kan vi se att allt fungerar som tänkt. Det är ett kvitto på att vi lyckats, säger Caroline Losman.

Nu kan Rådhuset fortsätta att åldras med värdighet. I takt med tidens utveckling och nya framtida krav.

De varma och mjuka linjerna går igenom i trappdetaljer, i de specialritade möblerna som fortfarande står kvar och i de subtila armaturlösningarna. Ner i minsta detalj finns en genomgående tanke som lyser igenom. Men för arkitekterna kunde det ofta bli svåra avvägningar mellan att modernisera och värna kulturarvet. Hur gör man till exempel med den unika spiraltrappan med för låga räcken och för långt mellan spjälorna jämfört med dagens krav? Lösningen: en varningsskylt med hänvisning till andra trappor i lokalen.

För GAJD:s del var det med respekt och vördnad man satte igång arbetet.

– Det första vi gjorde var att sätta ihop en referensgrupp med representanter från bland annat staden, tillsynsmyndigheterna, länsstyrelsen och fastighetsägaren. Den här gruppen kunde vi kalla samman för att diskutera alla olika moment i restaureringen, säger Mikael Nädele.

Referensgruppen har varit en viktig del i arbetet och har kunnat kallas in när det uppstått svåra avvägningsfrågor. Till exempel kring fasaden, den mest tydliga förändringen av huset.

Asplunds ambition var att se hela fasaden som en komposition. Med olika närliggande kulörer och fogen emellan skulle byggnaderna hållas isär samtidigt som det skulle bli ett gemensamt uttryck.

– Vi hittade ursprungsfärgen i botten när vi började med fasadrenoveringen. Därefter gjorde vi en grundlig färganalys och återgick till det ursprungliga kulörvalet efter diskussioner med referensgruppen. Fasaden har ju haft många olika färguttryck under årens lopp, konstaterar Mikael Nädele.