Den svenska beskickningen i Moskva som en gång placerades i en lantlig idyll, ligger i dag omgiven av en motorled och postmoderna höghus. På ett par decennier har biltrafiken utvecklats med kaos och köer som följd.

Sveriges ambassad uppfattades länge som västerländskt föredöme, ett landmärke, visserligen ointaglig som många andra röda tegelborgar i staden men vänlig i sitt tilltal. De tre guldglänsande kronorna på fasaden var en symbol för frihet.

Yttre och inre klimat har i hög grad förändrats sedan den karaktäristiska anläggningen i rött tegel, ritad av Anders Tengbom, invigdes 1972. Då var Moskva huvudstad i Sovjet och ett tungt maktcentrum för alla länder bakom järnridån. Hotbilden på den tiden var först och främst spioneri, inklusive avlyssning, vilket kan avläsas i de utåt slutna fasaderna. Alla fönster är placerade så att de från gatan inte ger någon möjlighet till insyn. Fasaden markerar en gräns – hit men inte längre. Men vem som helst från gatan kunde gå in på den lilla förgården och titta närmare på Bror Marklunds Gestalt i storm, en staty i brons uppställd framför entrén till residenset.

Den vaktkur med bevakning dygnet runt som Sovjet placerat till höger om infarten till kansliet och residenset ansågs ge tillräckligt skydd. Budskapet med den slutna fasaden gav mer sublimt signal om att här anmäler man sitt ärende, innan man stiger över tröskeln.

ÖKAD SÄKERHET

Vår tids krav på säkerhet efter ett antal incidenter och alla förändringar av det diplomatiska arbetets karaktär – inte bara politiska utan även ekonomiska och kulturella – har skapat nya behov. Ambassaden har därför det senaste decenniet genomgått några mindre ombyggnader. Bland annat har ett skyddande staket tillkommit och man har skapat större utrymmen för att kunna samla talrikare grupper.

I det senare fallet handlar det om att också skapa relationer till nya kategorier i det ryska samhället – från affärsmän, personer med anknytning till forskning och den akademiska världen till olika fria kulturutövare. Men i den ekonomiskt osäkra vardagen och på grund av de politiska konflikter som präglar Ryssland sedan järnridån föll har tyvärr kravet på att skydda sig från kriminalitet skärpts. Den senaste incidenten var dramat i december 1997 då ett ambassadråd kidnappades i sin egen bil och tvingades köra in på ambassadens gård och parkera utanför residensets entré. Kidnapparen hade en Kalashnikov. Den dramatiska upplösningen kostade säkerhetsofficeren livet och har tvingat fram en inhägnad i form av ett högt järnstaket.

EN BYTESAFFÄR

Planerna på att Sverige skulle bygga en ambassadanläggning i Moskva daterar sig till september 1953 då beskickningen var hyresgäster på Ulitsa Voroskovo 44, en vacker men knappast ändamålsenlig och allt för trång jugendbyggnad i centrala Moskva. De sista åren fick kansliet flytta till ett annex i ett betydligt ruffigare hus i angränsande kvarter.

Ambassadören Rolf Sohlman inledde samtal med den sovjetiske utrikesministern Molotov och framförde önskemålet om en tomt för att bygga en beskickning med kansli och bostäder för den svenska personalen. Året därpå fortsatte samtalen och blev mer konkreta med Byrobin som var chef för den sovjetiska diplomatkårens servicebyrå.

Det visade sig att i Sovjet fanns motsvarande intresse – man ville bygga en ambassad i Stockholm. Efter ett antal turer enades man om att ryssarna skulle få den mark i Marieberg som numera är den ryska ambassadens adress. Vi blev erbjudna en tomt på Sparvberget (då hette det Leninberget) i en park med strålande utsikt över staden.

I bytesaffären ingick att respektive ambassad skulle uppföras av lokala byggnadsarbetare och att arbetsritningar skulle utföras av lokala arkitekter. Så vitt det var möjligt skulle lokalt byggnadsmaterial användas. Byggnadsstyrelsen projekterade och även arbetsritningar hade färdigställts när det meddelades från Sovjet att tomten nu inte längre var disponibel. I snopenheten ingick att det sovjetiska ambassadbygget redan var i gång på Gjörwellsgatan i Stockholm.

RENA VILDMARKEN

År 1962 reste en delegation från Byggnadsstyrelsen, med inkallade arkitekten Anders Tengbom, till Moskva för att titta på olika tomtförslag, bland annat i ett område öster om staden som man planerade att göra till nytt ambassadområde. Rumänien hade redan uppfört sin beskickning där.

– Det var rena vildmarken med några små fattiga ruckelstugor, men med vackra lantliga vyer, minns Anders Tengbom. Utanför fanns en bred väg som man sade med tiden skulle byggas om till motorled.

Vad man naturligtvis inte anade då var hur häftigt trafiken skulle utvecklas. Antalet bilar i Moskva har mer än tiodubblats och folkmängden ökat till tio miljoner invånare. Numera kan man riskera att hamna i halvtimmeslånga köer om man till exempel vill åka mellan ambassaden och city under rusningstid, som dessutom pågår stora delar av dagen.

SKISSERNA TAR FORM

När markfrågan var avklarad 1964 kunde man äntligen besluta om att bebygga den 21 000 kvadratmeter stora tomten vid Mosfilmovskaja Ulitsa. Anders Tengbom hade redan efter sin första resa börjat skissa och hans förslag accepterades tämligen omgående. Ritningarna kunde utarbetas efter det första skissförslaget utan någon större ändring.

I april reste han till Moskva för att träffa arkitekterna vid den sovjetiska projekteringsorganisationen. Ateljé 13 vid Mosprojekt -1 fick ansvaret för uppdraget och uppskattade att det skulle ta dem cirka sju månader att färdigställa ritningar.

I ett pm sammanfattade Anders Tengbom några intryck:

«Besökte på eftermiddagen först pionjärpalatset, fritidsskola för elitungdom. Imponerande stor anläggning utförd med ett friare arkitektoniskt grepp än man är van att se i Moskva. En provkarta på moderna material var använda och de flesta med synnerligen dåligt utförande och finish. Anläggningens arkitektur var dock frisk och bra. Arkitekten hette Igor Pokrovskij och verkade pigg och trevlig.»

«Besåg kinesiska ambassaden vars arkitektur var något kinesisk, något akademisk och något modern. Detaljutförandet var acceptabelt i de flesta fall. Rätt vackra golv av rysk sten. Arkitekten hette Andrejev.»

Spaden i jorden sattes på grund av diverse omständigheter inte förrän den 1 juli 1968. Byggnadsarbetet organiserades av Glavmosstroj, Moskvas överstyrelse för byggande av bostäder och allmänna byggnader. De utförde sitt arbete med noggrannhet och kunde också för Sovjets räkning bygga in all tänkbar utrustning för avlyssning.

I mitten av 1980-talet genomfördes en svensk sanering – huruvida man lyckades genomföra den till hundra procent är dock ett okänt kapitel.

TYNGD OCH ÅTERHÅLLSAMHET

De strama och generösa röda tegelbyggnaderna i ambassadkomplexet kan placeras i en grupp av samma kategori som Tengboms arkitektkontor ritade från slutet av 1950-talet och under ett drygt decennium. Bland de närmaste föregångarna i tiden finns såväl det smäckra Svenska Dagbladshuset och framför allt Löwenströmska sjukhuset, som SAF:s konferensanläggning Skogshem, anpassad till Stockholmsnära skärgårdsmiljö.

Både exteriört och interiört känner man igen tengbomska strukturer i ambassadkansliets mer sakliga, samtidigt stringenta kontorsrum, hallar och passager och i residensets generöst representativa utrymmen – gedigen kvalitet och omsorgsfull utformning av detaljer men avskalat från dekorativa grepp utan funktion. Den har en kombination av tyngd och återhållsamhet som de äldre kollegerna Frank Lloyd Wright och Alvar Aalto odlade i sina byggnadsverk. Tengbom ger diplomatiskt större utrymme för individerna och är samtidigt på ett plan liberalare mot omgivningens egna estetiska preferenser.

– Jag har alltid tyckt om stora släta tegelmurar blandade med glasytor. Min ambition var att den exteriöra upplevelsen av fästning skulle kompenseras av ljusa interiörer, förklarar Anders Tengbom sin planlösning.

Att de snedställt murade fönsterinfattningarna är ett arv från äldre tider och fortifikationens krav på skydd uppskattar han, även om denna lösning för hans del har varit ett estetiskt övervägande. De vackra, en gång lantliga, vyerna fanns mot norr, öster och i viss mån mot söder vilket också motiverade fönsterplaceringen mot trädgården. Den har skapats av landskapsarkitekten Gunnar Martinsson och bildar en generös terrasserad grön yta med ryska lönnar och en och annan ståtlig ädelgran.

En bärande tanke var också att husets ytterväggar mot den relativt intetsägande gatan – numera en liten parallellgata innanför motorleden – skulle markera gränsen mot omvärlden. Senare behov av både vaktkur och staket som ritats av Tengboms, måste beklagas enligt arkitekten. På en bild från 70-talet visar han hur en grön gräsmatta då markerade gränsen mot gatan.

EN FAMILJETRADITION

 Valet att bygga med rött tegel var däremot lätt. Anders Tengbom beskriver hur han följer en familjetradition. När Ivar Tengbom valde rött tegel till Svenska Institutet i Rom var han inspirerad av hur romarna hanterat tegel under olika klassiska perioder.

– Det tunna låga teglet med tjocka fogar gjorde intryck. I Rom samarbetade jag för första gången med min far. Bonnierhuset är murat på samma sätt men beställarna ville hellre ha gult tegel.

I Sovjet fanns det i princip två material att välja på som man behärskade och som kunde tillverkas i landet: betong eller tegel. Skalan var för liten för beställning av betongelement. Så det föll sig naturligt att välja tegel. Olika ryska tegelbruk inspekterades men det visade sig att inget hade en kvalitet som höll måttet för fasaderna. Därför valdes att låta Forsa tegelbruk i Bollebygd tillverka de smala fasadstenarna. Leveransen fraktades per bil via Haparanda.

SOM EN HERRGÅRD

Närmast entrén mot Mosfilmgatan ligger kanslibyggnaden. Ett vindfång leder in till receptionen och den låsta slussen till de inre environgerna. Kontorsrummen var ursprungligen placerade runt en inbyggd gård. Den har sedan byggts in till större samlingsrum med ovanljus och fungerar även som lunchrum för den personal som inte bor inom anläggningen. Känslan av uterum har bevarats genom att man målat teglet i en ljus gräddvit ton och i den avdelning som används för raster möblerat med lätta korgstolar.

 För övrigt är kontorsrummen vända mot gården med karaktäristiskt snedställda fönster för att skapa minsta möjliga insyn men också ge den begränsade ytan en profilerad karaktär.

Residenset ligger som en herrgård vinkelrätt mot kansliet och ger det senare nästan karaktär av flygel eller ekonomibyggnad. Residenset är enligt klassisk modell uppdelat i två avdelningar, med den privata delen i övervåningen. Den större representativa avdelningen i markplanet är anpassad för att kunna ta emot både mycket stora och mindre sällskap med samma värme. När de utländska ambassaderna bjuder in brukar de ryska gästerna infinna sig mangrant vilket kräver god planering inte bara av förtäring utan även för smidig cirkulation.

INFORMELL MÖTESPLATS

De senaste åren har residenset också fungerat som en informell tvärvetenskaplig mötesplats för ryssar och utländska kolleger inom olika discipliner – naturvetenskap, konstnärliga verksamheter, ekonomi, historia och politik. Första rummet som möter är en rymlig hall. Runt den ligger bibliotek, salonger och matsal. I den stora salongen har man utblick till trädgården. Rummets fokus är den stora öppna spisen klädd med vita kakelplattor av Karin Björquist, tillverkade på Gustavsberg. Vintertid används den flitigt men bidrar kanske främst med visuell värme.

En gobeläng, Trädryttare i kvällsljus, av Erik Grate utförd på Handarbetets Vänner ingår också i den konstnärliga utsmyckningen. Möblerna är ritade av Björn Hultén och har väl klarat trettio års representation och familjeliv. Matsalen har i likhet med samtida ambassadinredningar Lennart Janssons stolar och bordet som kan anpassas i storlek efter antalet gäster.

Stora salongen med utsikt mot trädgården är möblerad med soffgrupper av Josef Frank och Carl Malmsten. Den mindre salongen är helt möblerad med möbler från 1700- och 1800-talen. Den privata avdelningen en trappa upp är intim och har en funktionell planlösning för en mindre familj.

Det stora grönområdet skiljer residenset från de utsändas personalbostäder, som är förlagda till parhus med identiskt lika planlösningar inklusive uteplatser, och ett flerbostadshus med varierande storlek på lägenheter. Dessa täcker dock inte längre behovet för denna, numera en av de största ambassaderna med 41 utsända. I dag är det en fördel att kunna bo inom anläggningen – att ha nära till, att kunna gå hem till lunch – i en tiomiljonersstad med en expansion och trafikexplosion som inte kunde anas för trettio år sedan då ambassaden byggdes.