Naturliga störningar skapar mångfald

Joan Njunjes har alltid fascinerats av såväl enstaka mossor och lavar som storskaligt skogsbruk. För i det lilla kan man få en förståelse för det stora, för vad som är naturligt och hur allt hänger ihop.

I hans roll som skogvaktare på SFV ingår det att ha koll på de arter som är hotade eller rödlistade, så att Joan Njunjes kan visa dem extra hänsyn vid eventuella avverkningar. Men för Joan Njunjes ger arter som sileshår och lunglav också ledtrådar till hur skogsmiljön har sett ut förr i tiden – och hur den bör se ut nu.

– Det handlar om att lära sig vilka biotoper som har funnits naturligt och att många arter är knutna till de biotoperna, säger han.

Men ordet naturligt är förrädiskt. Joan Njunjes tar Fogdön, en halvö i Mälaren, som exempel. För hundra år sedan rådde omfattande betesdrift där, vilket skapade en gynnsam biotop för det rödlistade rödtoppebiet. När Försvarsmakten sen förlade sin verksamhet – med bland annat skjutbanor – till området så ”förlängdes” den för bina gynnsamma biotopen på konstgjord väg tack vare de öppna sandiga fälten. Idag finns bara rödtoppebiet här och i Revinge-hed på Österlen (där det också bedrivits bete och skjutfält). Bör biet bevaras? Och i så fall hur?

– Det är en svår fråga att säga vad som är naturligt. Det enda vi vet är att naturliga störningar som storm, brand, översvämningar, har skapat mångfald genom att bryta långa successioner av en viss typ av skog. Så har vi fått en förändring, säger Joan Njunjes.

Själv försöker han hela tiden lära sig mer om olika arter, för att bredda sin kunskap.

– Jag är som ett lackmuspapper, jag suger åt mig det jag kan, säger han med ett skratt.

 

Varglav

Varglaven växer på torra, döda tallar, så kallade torrakor. Laven var tidigare spridd i Syd- och Mellansverige, där man kunde hitta den på gamla lador, klockstaplar och liknande, men nu är den ovanlig och fridlyst i hela Sverige.

Varglaven är nästan självlysande grön och innehåller en giftig lavsyra som angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Därav släktnamnet Letharia som är härlett av Lethe, dödsrikets älv.

– Det sägs att varglaven förr användes vid vargjakt i Sverige och lades i en köttbit tillsammans med krossat glas. Glaset rispade upp vargens mage och giftet spreds, säger Irene Stjerna, naturvårdsspecialist på SFV.

Hon berättar att en lav kan beskrivas som ett samhälle, det vill säga laven består av flera delar och är inte endast en organism. Förenklat kan man säga att en lav består av en svampdel och en alg och/eller en cyanobakterie.

– Nu mera vet man också att i ’samhället’ ingår även bakterier – som hjälper till med näringstransporten mellan svampdel och alg/cyanodel. Sedan används ju laven exempelvis som skydd, bomaterial, gömställe eller mat av andra organismer, säger Irene Stjerna.

 

Lunglav

Lunglav är en stor bladlav som ibland kan bli upp till en meter i diameter. När den är blöt är den klart grön, men den blir brun eller gråbrun i torrt tillstånd.

Den växer på stammar av olika lövträd, främst på halvöppna växtplatser med hög och jämn luftfuktighet och förekommer nästan enbart i gamla och ej slutavverkade skogar. Förr troddes lunglaven kunna bota olika lungsjukdomar och det är därifrån som den fått sitt namn.

Mycket tyder på att lunglaven håller på att minska starkt eller försvinna från delar av Europa. Slutavverkningar av äldre skogar är en av anledningarna till minskningen, att antalet gamla, grova lövträd i skogar och kulturmarker minskar är en annan orsak. I Sverige är lunglav numera vanligast i Norrlands inland och i vissa delar av sydvästra Sverige.

– Jag tror att främsta orsaken till att lunglaven är så hotad på ostkusten är att det är så torrt. Här är den inte hotad av skogsbruket, säger Joan.

 

Gulpudrad spiklav

Arten kallas också för knappnålslav av naturliga skäl: själva fruktkroppen är bara upp till en millimeter hög, medan själva huvudet kan bli tre gånger så stort.

Arten känns igen på en gul eller gulgrön beläggning (pruina) på huvudets ovansida och kan vara svår att upptäcka med blotta ögat (använd lupp!).

Gulpudrad spiklav växer främst på barken av gamla jätteekar, men förekommer även på andra gamla lövträd, till exempel lind, alm och klibbal. Oftast växer den på grovsprickig, torr ekbark, men den kan också växa på död, blottad ved. Framför allt trivs den på stammens nordsida, på ytor som inte är starkt exponerade för regn och dropp. Gulpudrad spiklav ingår i Skogsstyrelsens så kallade signalarter, det vill säga arter som indikerar höga naturvärden. De är inte rödlistade men ändå praktiskt användbara för att lokalisera och urskilja områden med höga naturvärden.

 

Svavelticka

Svavelticka är en svampart av typen tickor som växer på trädstammar, särskilt ekar. I Storbritannien och USA är svaveltickan en uppskattad matsvamp och kallas där ”chicken of the woods” (skogens kyckling).

I Sverige har den inte varit lika populär som matsvamp. Om man vill tillaga den bör man samla in svampen när den är ung. Den ska då ha en klar, gulaktig färg och vara elastisk när man klämmer på den. Svampen bör förvällas innan tillagning.

Den mångflikiga svampen kan väga upp till tio kilo! Liksom många andra tickor är svavelticka en så kallad saprofyt, en vednedbrytare, och svampen lämnar efter sig mer eller mindre kubformade bitar av veden. Fruktkroppen (själva svampen) växer i flera våningar, likt taktegel, och är gul med ett inslag av orange och rosa. Äldre exemplar blir blekgula och slutligen vita med en konsistens som av krita. Svampen bör förvällas eftersom nyare forskning har visat att svavelticka är svagt giftig och hallucinogen som rå.

 

Ögonpyrola

– Det är en lite mystisk växt, den har nästan ett trolskt utseende, med en blomma som tittar ner mot marken. Min mamma kallade den Ögonljus, berättar Irene Stjerna.

Ögonljus är också ett äldre namn på växten som anspelar på att örten använts som medicinalväxt för att bota olika ögonåtkommor. Carl von Linné uppgav att ”mot röda eller på annat sätt sjuka ögon påläggs i Norrland och Norge örten tuggad eller infusion av densamma såsom ett utmärkt läkemedel”. Ögonpyrola tillhör familjen ljungväxter. Växten är flerårig och har en ensam, lutande blomma som sitter i stjälkens topp och blad som är vintergröna. Blomman är vit och väldoftande. I förhållande till växten i övrigt är blomman oproportionerligt stor. Ögonpyrolan blommar i juni eller juli. Den tycker om skuggiga och fuktiga växtplatser.  Äldre, mossrika granskogar av fuktig till frisk typ är den vanligaste miljön för örten. 

Ögonpyrolan utsågs till Årets växt av Svenska Botaniska Föreningen, 2015.

 

Prakttagging

Prakttagging är en vidväxt taggsvamp som växer på döda, omkullfallna eller ännu stående almar, men mer sällan på andra lövträd.

Svampens fruktkropp kan ofta bli längre än en meter och växer som ett slags heltäckningsmatta. Den har taggar som är en till tre millimeter grova och en vacker orange eller tegelröd färg.

Svampen behöver ständig tillgång till döda träd i slutna miljöer och växer inte på döda almar i parker eller liknande platser. Artens växtplatser är ofta mycket rika på andra sällsynta, vedlevande lövträdsvampar och sydliga marksvampar, så genom att skydda prakttaggingen skyddar man även att dess följearter.

Eftersom död ved, och inte minst döda almar, är en bristvara i dagens svenska skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är klassad som starkt hotad på den svenska rödlistan (som listar hotade arter). Du hittar arten på ett fåtal ställen från Skåne till Västmanland och Uppland. Den finns numera nästan uteslutande i fredade områden.

 

Sileshår

– Det finns cirka hundra olika sorters sileshår i världen och här i Sverige finns det tre till fem olika arter, säger Joan Njunes.

I Norden tillhör storsileshår, småsileshår och rundsileshår de vanligaste arterna. Sileshårsarterna är köttätare och deras blad fungerar som fällor för insekter.

Bladen är översållade av långskaftade, vackert purpurröda körtlar, eller tentakler, som har både känsel och rörelseförmåga. Om ett litet föremål läggs på bladet fastnar det i körtlarnas klibbiga avsöndring. Om föremålet innehåller protein så utsöndrar körtlarna även ett kladdigt sekret, ett enzym som har förmågan att bryta ner kött och smälta proteinerna, på samma sätt som i ett djurs magsäck.

– Det är lätt att gå förbi dem utan att se dem, men de är jäkligt häftiga, säger Joan Njunes.

 

Fläcknycklar

Fläcknycklar är en orkidé som ofta växer på myrmark och är egentligen ett samlingsnamn för

två mer kända underarter: Jungfru Marie nycklar och skogsnycklar.

Arten har fått sitt namn från bladen som har mörkbruna runda fläckar på ovansidan medan undersidan är ofläckad.

Fläcknycklars blommor anses bedrägliga för humlor och andra pollinatörer eftersom de inte ger någon nektar, men den ger glädje med sin vackra uppenbarelse i skogen.

– Den har ju en liten särställning i sin skönhet i jämförelse med andra kärlväxter.

Blir man inte väldigt glad och förundrad då man stöter på en sådan skönhet på myren eller ute i skogen? säger Irene Stjerna.

 

Björnmossa

Björnmossan, som också kallas för Stjärnöga, växer torrt till blött, ofta kalkfattigt. Mossorna som art är avgörande både för vår ekologi och vårt klimat.

Exempelvis finns det beräkningar på att världens mossor binder 400 gigaton kol i marken. Under evolutionen har de utvecklat egenskaper som att -motstå -gifter, strålning och extrema temperaturskillnader. En av mossornas viktiga och säregna egenskaper är att de snabbt kan suga upp och lagra stora vattenmängder under kraftiga regn och sedan släppa ifrån sig vattnet långsamt. Björnmossorna är växelfuktiga, det innebär att de saknar rötter och är beroende av omgivningens fuktighet. De växer i omfång är skotten har tillräckligt med vatten (vid fuktig väderlek).

– Det är en helt vanlig mossa, men den har ett fantastiskt mönster om man tittar på den uppifrån. Det ser ut som om den består av stjärnor, säger Irene Stjerna.

 

Alla växter fyller en funktion

– Det är lätt att missa det stora i det lilla, säger Irene Stjerna, naturvårdsspecialist på Statens fastighetsverk.

Träden och skogen finns ju där på ett tydligt sätt, står mäktig rakt framför näsan på besökaren, medan du kanske måste ner på knä för att upptäcka mossor och lavar.

– Det är inte lika enkelt att uppleva de mindre arterna, det krävs mer av betraktaren, säger Irene Stjerna och fortsätter:

– I de här ekosystemen är allt en länk i en större kedja, och därför måste man ha en förståelse för saker även om de är väldigt små. För allt – alla växter – fyller en funktion.

Det fascinerande med mossor och lavar, enligt Irene Stjerna, är dels formerna hos vissa växter, dels deras strategier för att överleva.

Hon nämner till exempel den gula parasollmossan. Formmässigt påminner den om kinesiska paraplyer och den växer enbart på växtätares bajs, allra helst fuktigt älgbajs. Men eftersom älgbajs är ett substrat som försvinner på två år gäller det för mossan att hinna sprida sina sporer.

– Och förhoppningsvis hitta någon ny bajsklutt att växa i, säger Irene med ett skratt och tillägger:

– Det här är väl ett budskap om att stanna upp och titta lite närmare på saker.

Själv fick hon kärleken till skogen med modersmjölken. Som barn gick hon på fjällturer med såväl sin pappa som sin mosters man. De visade henne allt som levde, både växter och djur. Det var en gåva hon inte riktigt begrep omfattningen av – då.

– Nu i efterhand förstår jag hur mycket av deras kunskap jag insöp och hur jag fick med mig den kunskapen och det intresset vidare i livet.

På www.sfv.se/sevart hittar du filmen Mossor/Myrar, där Irene Stjerna är med.

Källor: Artdatabanken (SLU), Naturskyddsföreningen, Irene Stjerna, Joan Njunjes med flera.