På morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ned i Riddarholmskyrkans tornspira, mitt i hjärtat av Stockholm. En krans av rök syntes runt spirans topp, men ett ihållande regn under hela dagen höll branden i schack. Men dagen efter, runt kl 17, ljöd ett nytt larm och branden tog fart igen i den gamla ärevördiga kungakyrkan med anor från 1200-talet.

”Överallt syntes rök och eldtungor bryta fram och ur den öppna toppen stego flammorna mot skyn som ur ett Manchesterfaktoris skorsten… Skådespelet blev med varje minut allt klarare, röken allt tätare, flammorna allt klarare”, skrev den amerikanske skalden Henry W Longfellow, som var på genomresa i Sverige, i sin dagbok.

Den svårsläckta branden varade i tre dagar och fick till följd att tornspiran slutligen föll ner och att delar av kyrkans stentorn brann upp. Brandmännen lyckades dock hindra elden från att komma in i kyrkans inre, där merparten av Sveriges forna regenter vilar i sina begravningskor. 

Efter branden fick Överintendents­ämbetet (dåtidens motsvarighet till Statens fastighetsverk) i uppdrag att återställa tornet och de avbrända delarna av kyrkan. Men nu uppstod utmaningen – hur återställa kyrkans karakteristiska spira igen? Och i vilket material skulle den byggas?

Den tidigare spiran, som tillkom under Johan III:s tid, var byggd i trä med kopparbeläggning. En vanlig kombination. Men det här var en tid när det var svårt att få tag på grovt trävirke samtidigt som en växande järnindustri tog nya innovativa kliv.

Hur idén om ett järntorn kom upp är omtvistat, men en av dem som föreslog det var Samuel Owen – en av den svenska verkstadsindustrins förgrundsgestalter. Han hade nära förbindelser med Åkers styckebruk som stod redo för att ta sig an nya affärer. Företagets ägare Martin von Wahrendorff hade också goda kontakter med kungahuset, vilket kan ha spelat in.

Skulptören Erik Gustaf Göthe fick hur som helst uppdraget att rita en luftig genombruten spira i gjutjärn till den brandskadade kyrkan. Ett annorlunda val. Något liknande hade aldrig byggts i Sverige tidigare. Men det fanns kontinentala förebilder.

I norra Frankrike hade den storslagna katedralen i Rouen brunnit 13 år tidigare, 1822, också det efter ett blixtnedslag. Där hade man 1825 påbörjat bygget av en ny spira i gjutjärn, i nygotisk stil. Arbetet hade dock avbrutits efter bara något år grund av kraftig kritik mot det okonventionella materialvalet.

– Spiran i Rouen hade säkert betydelse för beslutet. Men det fanns också andra orsaker. En gjutjärnsspira var ett betydligt billigare alternativ under denna tid. Dessutom brinner inte järn, vilket också var ett argument, säger Viktor Axelsson Banck, projektledare vid Statens fastighetsverk.

Erik Gustaf Göthe lämnade en första ritning på tornet som dock utsattes för häftig kritik. Han arbetade om förslaget så att silhuetten blev mer markerad, vilket slutligen godkändes 1838. Det skulle bli en genombruten huvudspira i gotisk stil med fyra hörnspiror runt om, så kallade toureller. Konstruktionen består av tre kolonnvåningar, med en rad sirliga utsmyckningar och spännande detaljer.

Tre år senare var allt på plats, tillverkad och monterad av Åkers styckebruk till det facila priset av 47 000 riksdaler. Spiran anses som nygotikens genombrott i Sverige, men alla var inte lika nöjda. ”Ska man åka järnvägen till himlen”, muttrade några om det udda och moderna materialvalet.

Göthe hann dock aldrig se sitt verk då han dog 1838. Det blev arkitekten Carl Gustaf Blom Carlsson som fick slutföra det formmässiga arbetet med spiran.

I Rouen stod samtidigt allt arbete med spiran fortfarande still. Här fortsatte byggnationen först 1874 och slutfördes 1882 – 57 år efter att det påbörjats. Det blev dock en storslagen spira till slut, betydligt högre än den på syskonkyrkan på Riddarholmen.

– De här två gjutjärnsspirorna – Riddarholmskyrkan och Rouen – är unika i Europa. Det finns ytterligare en, i Björneborg i Finland, men den är betydligt mindre, säger Viktor Axelsson Banck som gjort omfattande research kring gjutjärnspiror de senaste åren.

På hans bord ligger en projektpärm som fyllts på alltsedan 2016. Då hade SFV nyligen genomfört en renovering av tornets plattformstak där man upptäckte höga halter av miljögifterna PCB och PAH samt även spår av asbest. Det fanns också sprickbildningar här och var.

Bakgrunden till dessa fynd är den stora renoveringen av spiran som genomfördes 1968-70. Då hade spiran och tourellerna drabbats av omfattande rostangrepp. Samtliga delar demonterades och reparerades – eller kasserades och nytillverkades genom gjutning i sandformar. (En överbliven hörnspira står nu bredvid Tekniska museet i Stockholm som en minneskonstruktion.)

Under renoveringen användes PCB i ytbehandlingen som under årens lopp trängt in i fogarna. Det här var precis innan PCB-förordningen kom 1971, så det var fortfarande gångbart att använda medlet trots att det börjat uppstå diskussioner om dess faror. Men idag, drygt 50 år senare, kan man se de allvarliga konsekvenserna av detta produktval.

Nu ska den 125 ton tunga spiran plockas ned igen i dess 2 000 bestånds­delar. Ett omfattande och kostsamt projekt som blivit möjligt genom regeringens extraanslag till SFV på 450 miljoner kronor som presenterades hösten 2023. Detta anslag ska gå till ­riktade satsningar, bland annat till Riddarholmskyrkan.

– Genom de pengarna kan vi äntligen komma igång med renoveringen. Vi ska lyfta ner samtliga delar av spiran – bit för bit – och reparera dem eller gjuta nya delar. Vi har faktiskt några träformar kvar sen 1969–70. Vi kommer även att skanna vissa moduler och 3d-printa en form i sand, säger Viktor Axelsson Banck.

Även i Rouen pågår en liknande renovering. Lägger man de båda tornens historik bredvid varandra finns det slående likheter. Båda spirorna uppfördes efter ett blixtnedslag i det gamla tornet under första halvan av 1800-talet, båda genomgick omfattande renoveringar under 1970-talet och båda har nu problem med korrosion och sprickbildning och ska därför renoveras.

I Rouen har renoveringsarbetet pågått sedan 2016.

– De har ett annat upplägg än vi. Under renoveringen av spiran på 1970-talet förstärkte de den med en stödjande konstruktion av cortenstål, så därför kan de renovera spiran på plats. Men vi kan lära oss mycket av dem, till exempel hur de behandlar gjutjärnet och hur de arbetat med ställningar. Vi ska åka dit på en studieresa under hösten, säger Viktor Axelsson Banck.

Under sommaren kom dock ett bakslag i Rouens renovering, då en brand uppstod i byggnadsställningen. Men som tur var innebar det inga större skador.

I höst påbörjar SFV upphandlingen av entreprenaden, som beräknas pågå mellan 2025 och 2028. Den totala kostnadsuppskattningen ligger på cirka 100 miljoner kronor, men då ingår även murtornet.

Vilken är den största utmaningen?

– Ja, det finns en hel del. Det är giftiga material som ska plockas ner från hög höjd på en konstruktion som inte finns någon annanstans. Så det gäller att se till att ingen skadas. När renoveringen pågår planeras ju visningsverksamheten fortgå. Det är många i rörelse runt omkring kyrkan.

Målet, enligt Viktor Axelsson Banck, är att spiran ska kunna stå ytterligare i minst 100 år innan nästa reno­vering – med ommålning vart 20:e år ungefär.

– Det känns väldigt speciellt att få jobba med den här spiran, i en av Stockholms äldsta bevarade byggnader, säger Viktor Axelsson Banck.

– Du ser ju spiran överallt, var du än står, i Stockholm. Den skiljer ut sig. Och tittar man riktigt noga ser man att den ser olika ut från olika vinklar. Det hade nog Göthe tänkt ut.