De flesta svenska monarker från medeltiden fram till slutet av 1600-talet har vistats på våra kungsgårdar. Ändå är dessa kulturskatter inte särskilt kända. Kungsgårdarna har fört sin existens i skuggan av de stora slotten, trots att lantbruk har bedrivits där i närmare tusen år.

– En kungsgård har självklart en koppling till kungen och bland de gårdar vi förvaltar är det åtta stycken som ursprungligen ägts av svenska kungar. På 1500-talet blev kungsgårdarna fler eftersom Gustav Vasa såg till att kronan tog över flera av kyrkans storgårdar, säger Ingrid Ljung, fastighetschef på SFV Jord.

Under medeltiden fyllde kungsgårdarna flera viktiga syften för kungarna. De producerade inte bara mat och erbjöd logi utan fungerade även som ett slags dåtida länsstyrelse. Med hjälp av gårdens fogde kunde kungen hålla reda på vad som hände i regionen.

– Kungen reste runt mycket och tillbringade då tid på kungsgårdarna. Han stannade på en gård, åt och sov och utövade sin makt på de lokala tingen, innan han reste vidare till nästa, säger Ingrid Ljung.

Kungsgårdarna är en tradition som fortfarande lever kvar. Sedan mitten av 1800-talet arrenderas statens kungsgårdar av moderna lantbrukare, och överskottet går fortfarande till staten.

Och det är just de långa obrutna traditionerna som gör kungsgårdarna så speciella. Även om dagens lantbrukare använder moderna metoder är kopplingen bakåt i historien unik på dessa platser. På Ottenby kungsgård finns exempelvis en stam dovhjortar som är ättlingar till de djur som kung Johan III en gång släppte ut på markerna.

Statens fastighetsverk firar i år 30-årsjubileum som förvaltare av Sveriges 29 kungsgårdar. Och enligt Ingrid Ljung skiljer sig förvaltningen en aning från vad SFV normalt ägnar sig åt.

– Det är väldigt stora egendomar, med jordbruk, mark och byggnader. Men även om vi äger marken och husen så sköter våra arrendatorer ganska mycket själva. Vi går bara in när det ska byggas nytt eller vid stora reparationer.

Lillö

Med sitt kretsloppstänk har Lillö kungsgård blivit en välkänd plats i sydöstra Skåne. Per Åsheim är nu den tredje generationen lantbrukare som driver gården.

I slutet av Skånes största vattendrag, Helge å, finns resterna av Lillö borg, en enkelhusborg som uppfördes på 1300-talet. På de stora fälten som omger borgruinen betar de kor som tillhör Lillö kungsgård. Här har lantbrukaren Per Åsheim levt hela sitt liv. Hans farfar var den första i släkten som arrenderade Lillö kungsgård, 1945. Sedan dess har familjen Åsheim bedrivit lantbruk på platsen.

– Jag är den i historien som har bott på Lillö längst. När jag var liten lekte vi cowboy och indianer vid borgen och sprang uppe på murarna. Och alltsedan jag blev vuxen har jag brukat jorden här, berättar Per Åsheim.

När Skåne styrdes av Danmark försökte flera svenska kungar inta den strategiskt belägna Lillö borg. När man till slut lyckades 1658 gav Karl X Gustav order om att förstöra borgen för att förhindra att den föll danskarna i händerna igen.

När det militära indelningsverket infördes drygt tio år senare blev Lillö kungsgård ett majorsboställe.

– Men sedan slutet av 1800-talet har det varit arrendatorer här. Så det är klart att man har en uppgift att bevara och vidareutveckla en plats som har en så lång historia, säger Per Åsheim.

Djuren på dagens Lillö kungsgård betar på strandängarna i det Unesco-certifierade biosfärområdet Kristianstads Vattenrike. Djurens bete ser till att markerna hålls öppna och inte förbuskas. Att djuren är viktiga understryks av den investering i en ny toppmodern lagård som gjordes i samverkan med SFV och som togs i bruk 2012.

Den unika miljön gör att Lillö även är ett populärt resmål. Tiotusentals personer vandrar den så kallade Linnérundan varje år – från Kristianstad, genom Vattenriket till Lillö och tillbaka. Och människorna i lokalsamhället kan även köpa gårdens kött, samtidigt som den organiska delen av deras hushållssopor liksom slaktavfallet går till biogas, som exempelvis driver stadens bussar och taxibilar.

Lillö kungsgård är känd för sitt kretsloppstänk. Från gårdens djur kommer gödsel, som fraktas till en biogasanläggning. Samma mängd gödsel får gården sedan tillbaka i form av rötad gödsel, där slakteriavfall och våtsopor har tillsatts och metanet i gödseln extraherats.

– Det kallas för biogödsel och har bättre egenskaper än vanlig gödsel. Vi använder det på växande höstvete, som tar upp näringsämnena. Vetet levererar vi sen till Absolut Vodka och får tillbaka den proteinrika biprodukten drank som uppstår efter att mäsken destillerats. Dranken använder vi sen till att utfodra djuren med, säger Per Åsheim.

På Lillö finns 203 hektar åkermark, 60 hektar hagmarksarbete och 67 hektar övrig mark (en hektar är ungefär samma yta som två fotbollsplaner) samt andra arrenden. Och på markerna betar 300–350 djur. Viltrikedomen är stor tack vare Per Åsheims intresse och långsiktiga satsning. Framåt ser han hur gården utvecklas vidare både som en slags park till staden och som en rationell livsmedelsproducent med viktiga miljö- och klimatuppdrag.

– Jag hoppas det kan kännas intressant för nästa generation Åsheim att ta över, säger han.

Bäckaskog

I 43 år har Lars och Birgitta Lennartsson stått för driften på Bäckaskogs kungsgård. Nu börjar de förbereda sig för att lämna den gamla mönstergården.

Närheten till skog, bördiga marker och vatten är den gemensamma nämnaren för våra kungsgårdar. Bäckaskog är inget undantag. Den är belägen nordost om Kristianstad, på ett näs mellan Ivösjön och Oppmannasjön, och det är lätt att förstå varför den här platsen en gång i tiden valdes. Precis som munkarna i det premonstratenserkloster som grundades här på 1200-talet ser dagens arrendatorer Lars och Birgitta Lennartsson områdets jordbruks-mässiga fördelar.

– Det var jordbruket och fisket som gjorde att de stannade här, och det är samma sak nu för tiden. Munkarna hade till och med en lucka i golvet så att de kunde fiska ål direkt från köket. All den historia som finns på den här platsen har gjort att man känt sig privilegierad över att få bo här, säger Lars Lennartsson.

Lars och Birgitta Lennartsson är nu inne på sitt sista år på Bäckaskog. De började arrendera gården redan 1980, som 25- respektive 23-åringar, och har inte bara bedrivit jordbruk på platsen sedan dess utan även byggt sin familj här. Men nu är arrendet uppsagt.

– Våra barn vill inte ta över, de har sina egna karriärer. Det känns så klart lite vemodigt att lämna efter så många år, men allt har ett slut. Och vi har köpt ett hus bara en kilometer härifrån, så vi lämnar inte trakten, säger Lars Lennartsson.

Det är lätt att förstå varför de väljer att stanna i området. Från sin bostad har de utsikt över såväl Ivösjön som Bäckaskog slott, och de brukar samma jord som Oskar i och Karl XV en gång gjorde. Men Bäckaskog har längre historia än så. Efter att verksamheten i klostret upphörde vid den danska reformationen 1536 övertogs Bäckaskog av den danska staten, innan det blev förläning för en rad olika adliga ätter och sedermera arrende för de svenska prinsarna Oskar och Karl samt den danske kronprinsen Frederik.

 

Den 18 mars 2025 är det dags för Lars och Birgitta Lennartsson att lämna över gården till nästa arrendator, men de har redan inlett avvecklingen av gården.

– Vi säljer alla maskiner, och sen hoppas vi att någon vill ta över djuren. Det vore det bästa. Men vi har investerat i den här gården i 40 år, så det känns lite konstigt att man inte får något för själva arbetet. Men så ser livet som arrendator ut, och det är vi ju medvetna om, säger Lars Lennartsson.

Den mest betydelsefulla personen för Bäckaskogs utveckling är kung Karl XV, som bodde på slottet varje sommar i nära 30 år.

– Det här var en mönstergård på Karl XV:s tid. Han var en duktig lantbrukare, säger Lars Lennartsson.

– Det var väl då de startade ett mejeri också? fyller Birgitta Lennartsson i.

Det bostadshus som paret Lennartsson bor i är påbyggt på en äldre stenbyggnad i slutet av 1800-talet, och det var där som Karl XV inrättade ett mejeri.

På sina totalt 260 hektar har paret Lennartsson förutom djurhållning även odlat bland annat spannmål, potatis och sockerbetor. De sistnämnda är favoriten för Lars Lennartsson.

– Det är lite speciellt med sockerbetorna. Det är mycket som kan gå fel eftersom de är så känsliga. Du sår bara fyra fem frön per meter och då gäller att allt går som det ska och att de får vara fria från insekter, säger han.

Strömsvik

Filip Nilsson på Strömsviks lantbruk tvekade aldrig att ta över gårdens arrende efter sin pappa. Och nu har han huvudet fyllt av idéer för att utveckla verksamheten.

Återväxten bland Sveriges bönder är ganska svag. Men Filip Nilsson på Strömsviks lantbruk är ett undantag. Han tog över gårdens arrende efter sin far endast 26 år gammal och är nu ensam ansvarig för gårdens 800 hektar.

– Jag är född på gården och döpt här på baksidan. Men jag har inte varit bosatt här hela tiden, utan bott med min mamma ganska mycket. När pappa sen ville trappa ner så bestämde jag mig för att ta över. Det här är min hobby – att få vara här och få tillgång till allt som en gård har att erbjuda, säger han.

Strömsvik är ett modernt lantbruk och det största i vad som kallas Strömsholms kungsgård. Områdets förutsättningar gjorde att kungar redan under tidig medeltid etablerade gårdar på platsen, bland annat Magnus Eriksson. Gustav Vasa utvecklade området vidare och lät på 1550-talet uppföra en stenborg som sedermera blev grunden till dagens Strömsholms slott, som byggdes om till ett modernt barockslott 1669 av drottning Hedvig Eleonora.

Bland gemene man är Strömsholm emellertid mest förknippat med hästar och den ridskola som finns i området. Även den kan spåras tillbaka till Gustav Vasa, som startade uppfödning av hästar till armén på platsen.

– Jag har några stallplatser som jag hyr ut, annars är jag inte så intresserad av hästar. Min grej är växtodling. Att få följa hela processen. Från att man går ut och känner på jorden för att se om det finns rätt förutsättningar till att man sår, skördar och levererar. Om det går bra, vill säga. Det kommer ju alltid motgångar, säger Filip Nilsson.

Precis som många andra lantbrukare har han drabbats av sommarens instabila väder. Först kom torkan och sedan stormen Hans, som ledde till översvämning i Mälaren och att stora delar av hans åkermark hamnade under vatten, eftersom ett av dräneringsdikena hade drabbats av läckage.

Men även om vädret ställde till det för Filip Nilsson ledde det även till markarbeten för att undvika framtida översvämningar, något som han fann nästan lika tillfredsställande som odlingen.

– Ena dagen funderar man över varför man håller på med det här, och nästa dag blir man en praktiker som fokuserar på att lösa problemet. Vi har ett projekt med SFV Jord just nu, där vi håller på att gräva för fullt, så om det kommer mer regn så ska vi nog klara av det.

Strömsholmsområdet domineras av verksamheter med lantlig inriktning. Här finns förutom lantbruk, slott och ridskola flera verksamheter med lokal anknytning. Men Filip Nilsson vill se mer samarbete mellan de lokala aktörerna. I dag levererar han foder till Strömsholms ridskola, men han ser gärna ett mer utvecklat lokalt kretslopp.

– Jag levererar foder och halm till dem, och då kan jag ju ta hand om deras hästskit också. Så det hoppas jag få till. Jag har ju bara varit här i fyra år men det är så många saker jag vill genomföra, så SFV har det nog inte helt lätt med mig. Men jag tycker de är bra på att stå ut med att det kommer idéer och förslag hela tiden på saker som jag vill att vi ska förbättra.