Den 9 februari åkte Carl XVI Gustaf med följe in i Nyköping, där kungen inledde en eriksgata efter 50 år på tronen. Under jubileumsåret 2023 ska han resa till ytterligare 20 residensstäder. För att förstå den symboliska bakgrunden till denna resa får man bege sig till Mora äng utanför Uppsala. Idag ser denna plats inte mycket ut för världen, men under medeltiden var det en av de viktigaste politiska platserna i Sverige.

Det var här, vid Mora stenar, som de svenska kungarna valdes på den tid då landet fortfarande var ett valkungadöme och kronan inte ärvdes inom den styrande dynastin. Platsen utgjorde även utgångspunkten för den så kallade eriksgatan, det vill säga den resa som den nyvalde kungen företog genom sitt rike för att bli hyllad som regent av sina undersåtar.

De äldsta uppgifterna om kungaval i Sverige möter vi i den äldre Västgötalagen som nedtecknades någon gång i början av 1200-talet. Här stadgas att svearna hade rätt att ”taga konung och likaså att vräka”. Frågan är vilka det var som var svear enligt lagen. Hade de en viss geografisk hemvist eller var de en särskild social och politisk grupp i samhället? Begreppet är besvärligt, men eftersom termen Svealand inte förekommer förrän på 1400-talet medan svearna som kategori omtalas redan 200 år tidigare, är det rimligt att anta att svearna avsåg en samhällsgrupp som hade olika uppgifter och att en av dessa var att välja kung.

Det rike som de tidiga svenska kungarna hade att regera över skiljer sig i flera avseenden från dagens Sverige, inte minst när det gäller väldets geografiska omfattning. Den kung som svearna valde skulle styra över ett ganska litet rike som höll på att växa fram mellan Vänern, Vättern och Mälaren. Det var en orolig tid, kungarna utmanades ständigt av makthungriga rivaler och därför var det viktigt för den som just fått kronan placerad på sitt huvud att omgående se till att uppfattas som en legitim konung i omgivningens ögon. Ett led i strävan efter legitimitet var den resa, eriksgatan, som den nyvalde kungen genomförde för att låta sig hyllas i de landskap som ingick i hans välde.

En central tanke i det medeltida kristna kungadömet, som ersatt järnålderns bräckliga hövdingadömen, var att kungen fått sin makt av Gud. Kungamaktens gudomliga ursprung kom tydligt till uttryck i kungakröningen. Det var en religiös ceremoni där en kyrkans man, vanligen en biskop, smorde härskarens huvud, bröstkorg, rygg och armbågar med helig olja och överräckte härskarsymbolerna krona, svärd, riksäpple och spira som tecken på att den valde kungens makt kom direkt från Gud. Till den krönte härskarens viktigaste uppgifter hörde att skydda kyrkan och försvara den kristna tron. Kristendomen och den världsliga makten kom på så sätt att vandra sida vid sida under tidig medeltid. De första svenska kungakröningarna är kända från tidigt 1200-tal.

Hur gick då kungavalen vid Mora stenar till? Även de valen blir gripbara från och med 1200-talet. Upplandslagens konungabalk, stadfäst 1296, berättar ”huru konung skall väljas och tagas”. Först skulle folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland välja kung och därefter skulle Upplandslagman ”döma” den valde till kung i Uppsala. Sedan skulle den nye kungen bekräftas av representanter för rikets övriga landskap. Den uppräkning som görs ger oss en uppfattning om vilka områden i form av landskap och lagsagor som räknades till rikets kärnområden vid denna tid: Södermanland, Östergötland, Tiohärad (delar av dagens Småland), Västergötland, Närke och Västmanland. När kungavalet var avklarat var det dags för den nye kungen att ge sig ut på eriksgata för att hyllas som regent i det olika delarna av riket.

En fråga som förbryllat forskningen är själva ordet eriksgata. Varför heter det så? En tolkning, som inte alls är orimlig, är att förledet ”erik” har med ordet ed att göra. Eriksgatans syfte var ju att kungen och folket svor eder till varandra. Undersåtarna lovade kungen att vara lydiga, lojala och hörsamma mot att han lovade att garantera dem deras fri- och rättigheter. Enligt en annan uppfattning är det mansnamnet Erik som återkommer i namnet. Även denna tolkning har fog för sig eftersom eriksgatan utgick från Uppsala, där Erik den heliges reliker förvarades.

Vi vet inte säkert när de svenska kungarna började rida eriksgator. Det faktum att de nämns i lagar från 1200-talet visar att de förekom senast då, men det hindrar inte att de
kan ha förekommit redan under 1100-talet. Den förste kung som vi med säkerhet vet genomfört en eriksgata är Magnus Eriksson 1335.

Ända fram till 1350 saknades en riksgiltig lagstiftning i Sverige och de olika landskapen hade därför olika lagar. Genom att slå samman uppgifter från de olika landskapslagarna blir det möjligt att skissera en grov bild av hur en eriksgata gick till. Den inleddes i Uppsala och gick sedan söderut mot Östergötland, där en lagman mötte upp som skulle förse kungen med en gisslan, vars uppgift det var att intyga kungens identitet och gå i god för att regenten var den han utgav sig för att vara på de olika tingsplatser som besöktes under hyllningsresan. Från Östergötland gick resan vidare mot Vätterns sydspets där representanter för västgötarna mötte upp. I den äldre Västgötalagen sägs ingenting om smålänningarnas medverkan under eriksgatan. Kanske berodde det på att denna landsdel ännu inte var fullt inlemmad i det framväxande svenska riket.

I den yngre Upplandslagen nämns några konkreta geografiska platser som passerades under resan, men den ger oss inte möjlighet att få en detaljerad bild av resvägen. Förutom Uppsala nämns Strängnäs, Svintuna (dagens Krokek vid Bråviken), Holaveden, Junabäcken (vid Jönköping), Ramundeboda, Uppbåga bro samt Östens bro vid Sagån. När kungen slutligen återkommit till Uppsala var eriksgatan avslutad. ”Då är denne konung lagligen kommen till land och rike hos uppsvennar och södermän, götar, gutar och smålänningar. Då har han ridit eriksgata”, säger Upplandslagen. Det är denna lags bestämmelser som återkommer i den landslag som Magnus Eriksson lät stadfästa 1350.

Idag finns det flera platser som är värda att besöka för den som intresserar sig för de medeltida eriksgatorna. Som exempel kan nämnas Mora äng söder om Uppsala, Gamla Uppsala med den medeltida kyrkan och domkyrkan i Strängnäs liksom Roggeborgen där biskopen i Strängnäs hade sitt säte.

När Gustav Vasa förvandlade Sverige till ett arvkungadöme genom riksdagen i Västerås 1544 förlorade eriksgatan sitt ursprungliga syfte. Tiden med kungaval som skulle bekräftas i de olika landskapen var förbi. Symboliska eriksgator genomförs dock fortfarande, vilket blivit extra tydligt under kungens jubileumsår 2023.