Det var 1766 som riksdagen beslutade att prins Fredrik Adolf skulle förses med ett representativt lantligt residens. Riksdagen hade under en tid haft ögonen på Tullgarn som i flera generationer ägts av familjen De la Gardie.

Överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz, tidens mest uppburne arkitekt, anlitades som besiktningsman. Adelcrantz noterade i sin rapport att Tullgarn underhållits på ett berömvärt sätt, men påpekade samtidigt att ett kungligt lustslott krävde ”åtskillige slags oundgänglige ändringar och inrättningar, hwilka i private hus äro mindre nödwändige”.

Norra rumsfilen i huvudvåningen byggdes om för att motsvara anspråken på kunglig representation och en ny trappa byggdes. Trapphuset smyckades efter hand med väggmålningar där motiven hämtats från antikens mytologi. Bland annat porträtterades Venus, kärlekens och skönhetens gudinna.

Kvinnlig skönhet och kärleksäventyr var inget Fredrik Adolf väjde för. Gustaf III var bekymrad över yngste broderns återkommande erotiska eskapader. Vid hovet fanns flera unga skönheter av god börd som Fredrik Adolf gärna kurtiserade. Ett par av dessa var kusinerna Ulla von Höpken och Sophie Piper, båda födda von Fersen. Men det skulle bli en en kvinna av enklare härkomst, en timmermansdotter, som bortom äktenskapliga förhandlingar och formalia tände prinsens kärlekslåga och höll den vid liv under mer än ett decennium.

Älskarinnan hette Sophie Hagman och hon var föga för­vånande dansös. Troligen inleddes deras förbindelse 1778. Hon var 20 år och prinsen 28. Gustaf III accepterade relationen och Sophie behandlades både artigt och välvilligt. Kungen meddelade Fredrik Adolf att ”bror behöver icke genera sig”.

”Landet är för honom mycket lockande”, noterade en av hovets kammarherrar.
I januari 1780 avreste således Fredrik Adolf med sitt bohag för att installera sig på Tullgarn. Men han reste inte ensam; älskarinnan Sophie följde med. Sophies och Fredrik Adolfs umgänge på Tullgarn blev gränslöst och var bekant för alla, enligt historikern Alma Söderhjelm.

Redan före avfärden spekulerade societeten i resultatet av relationen. Skulle älskarinnan snart gå med magen i vädret? Så måste det väl sluta när Sophie och Fredrik Adolf hade sina sängkammare vägg i vägg och där ”hon lever med honom i största intimitet”.

År lades till år och när decenniet nästan var slut startade Gustaf III kriget mot Ryssland. Kungen begav sig till krigsskådeplatsen i Finland och i hans svit fanns Fredrik Adolf med förhoppningar om ett viktigt befälsuppdrag. Men något sådant kom aldrig.

Sur och förbittrad över denna nesa reste Fredrik Adolf hem. På Tullgarn satt Sophie Hagman och längtade efter sin prins – trodde han. Halvannan mil västerut från Tullgarn låg Sörby säteri som innehades av den förmögna bruksägarsläkten Hahr.

Anders Hahr hette sonen på Sörby. Under prinsens bortovaro i Finland började Sophie umgås med den sex år yngre Anders och ömesidig kärlek uppstod. De bestämde sig för äktenskap, något Fredrik Adolf vid hemkomsten bestämt motsatte sig. Giftermål blev det inte men Sophie och Anders fortsatte sitt förhållande.

Fredrik Adolf blev så besviken att han ville vända ryggen åt Tullgarn. Han gav sig ut i landet på jakt efter ett annat lantställe men misslyckades. I någon mån försonades Fredrik Adolf och Sophie, men bra blev det aldrig och 1793 gick de för alltid skilda vägar.

Ohälsa hade förföljt Fredrik Adolf ända sedan barndomen och framåt femtioårsstrecket tilltog sjukligheten. År 1800 lämnade han Tullgarn för att kurera sig på kontinenten. Tre år senare dog han i den franska staden Montpellier. Sitt älskade Tullgarn fick han aldrig mer återse.

Källor: Bengt Hildebrand, Anna Stina (Sophie) Hagman (Svenskt biografiskt lexikon, 1967-1969 ); Boo von Malmborg, Tullgarn (Slott och herresäten i Sverige. De kungliga slotten, 1971); Alma Söderhielm, Gustaf III:s syskon. Några spadtag i tidens lösa sand (1945); Sven Åstrand, Fredrik Adolf (Svenskt biografiskt lexikon, 1964-1966).