Det som gör Linköpings slott och dess trädgård unikt är dess långa historia. Slottet är en av få byggnader i Sverige som har varit bostad från medeltiden och fortfarande är det idag. Byggnaden har sitt ursprung i biskopsgården och har fungerat som bostad åt kyrkans män och landshövdingarna. Trädgården har varit privat sedan medeltiden och det ursprungliga syftet var att odla för hushållet.

Redan under 1100-talet var Linköping ett religiöst centrum som dominerades av kyrkorna Sankt Lars och domkyrkan. Intill domkyrkan byggdes biskopsgården i mitten av 1100-talet, och bredvid denna låg biskoparnas trädgård, den slutna lustgården, hortus conclusus.

De första biskoparna tillsattes på 1100-talet och den siste katolske biskopen som bodde här var Hans Brask, mellan 1513 och 1527 – mannen bakom den så kallade brasklappen. 1527 övertog Gustav Vasa biskopsborgen. Under vasasönerna Erik XIV, Johan III och Karl IX byggdes Linköpings slott ut till sin nuvarande storlek. Efter Karl IX minskade det kungliga intresset för Linköpings slott, som i stället blev landshövdingeresidens 1634.

Trädgårdens utseende under medeltiden är inte känt från några avbildningar eller kartor. Den äldsta kartan över området är från 1651. Däremot finns historiska källor i form av hushållsböcker och noteringar om biskoparnas intresse för trädgårdsodling. Biskop Henrik Tidemansson i Linköping, mellan 1465 och 1500, gav ut Sveriges första trädgårdshandledning, där han på rimmat språk lärde ut konsten att beskära fruktträd och stängsla kring trädgården.

Biskop Hans Brasks hushållskalendarium från början av 1500-talet ger detaljerade uppgifter om livet på biskopsgården. Huvudansvaret för trädgårdens skötsel vilade på gårdsfogden. Han skulle som exempel i mars låta rensa och kvista träden, i maj göda kålåkern och plantera så mycket kål att årsbehovet kunde täckas samt i augusti skörda körsbären. Bland de anställda fanns en trädgårdsmästare och en humlegårdskarl.

När Linköpings slott blev landshövdingeresidens 1634 finns det uppgifter om en kryddträdgård. På en karta från 1750 finns den första detaljerade beskrivningen av Kungsträdgården. Trädgården var indelad i kvarter där nyttoväxter odlades till hushållet, ”fås til kiöket nödige växter”, och fruktträd. Kvarteren ramades in med häckar. I samband med Gustav IV Adolfs besök i Linköping 1802 planterades almar vid slottet som idag måste avverkas på grund av almsjuka.

Under 1800-talets mitt började städerna i Sverige anlägga stadsparker. I Linköping möjliggjorde staten att Linköpings stad kunde anlägga en stadspark söder om slottet, Borggårdsparken, 1864. Samtidigt förändrades den nyttobetonade Kungsträdgården till en romantisk park med slingrande grusgångar och fritt placerade träd och buskage av syren, schersmin och doftolvon.

I början av 1900-talet får Kungsträdgården sitt nuvarande utseende med de raka gångarna med formklippta pelare av bok och strikta buxbomshäckar i klassicistisk stil. Under 1970-talet minskade Kungsträdgårdens yta och norra delen blev allmän park intill det nyuppförda biblioteket.

Ännu idag odlas det nyttoväxter i Kungsträdgården. I trädgården finns gamla träd från 1800-talet, men den mest intressanta växten i trädgården är den imponerande hasseln som troligtvis har medeltida ursprung.

Trädgården har överlag stora värden avseende den biologiska mångfalden. Här växer den akut hotade arten fjällig vägglav, här finns sju arter av fladdermöss och här har påträffats åtta rödlistade insektsarter som är knutna till gamla träd. I dammen finns den fridlysta vattensalamandern och här häckar rörhönan.

Tack vare de gamla träden med håligheter och nedbruten ved finns det en lång rad med livsmiljöer som gynnar biologisk mångfald. En annan orsak till mångfalden är kontinuiteten: träd, växter och djur har haft lång tid på sig att etablera sig i trädgården och finna sina lämpliga livsmiljöer.

Bilder

Se alla bilder