I början av 1974 var hovgravören Czeslaw Slania klar med ytterligare ett jobb i den långa sviten frimärksgravyrer i absolut världsklass. Denna gång var gravyrerna lite speciella. De återgav nämligen två motiv från hans egen arbetsplats sedan flera år, Centralposthuset i Stockholm. Fram till 1978, då Postens frimärksavdelning flyttade till Kista, hade Slania och hans gravörkolleger en ateljé under takåsarna i Centralposthuset med utsikt mot Bryggargatan. Placeringen var inte oviktig. Bryggargatan vetter mot norr och norrljuset var det bästa ljuset för gravörerna.

Stålgravyrerna som Slania lämnade vidare till frimärkstryckeriet våren 1974 visar dels Centralposthusets huvudentré mot Vasagatan, dels expedieringshallen för kassaärenden och försändelser. Frimärkena trycktes i Postens frimärkstryckeri i Centralposthuset. Här hade tryckpressarna dunkat och gått i decennier och spottat ut miljarder och åter miljarder frimärken. Efter tryckningen förpackades Slanias senaste alster i frimärkshäften som distribuerades till landets postkontor.

Det direkta skälet till frimärksutgivningen var att Världspostföreningen, UPU, fyllde 100 år. Och vad kunde bättre illustrera det svenska bidraget till den globala posthanteringen än huvudstadens posthus. UPU-utgåvan 1974 var inte premiär för Centralposthuset på frimärke. Redan den 27 oktober 1903 gav Postverket ut ett frimärke som visar den ståtliga fasaden mot Vasagatan. Utgivningen var tidsmässigt samordnad med invigningen som förrättades av Oscar II. Förlagan till frimärket hade tecknats av arkitekten själv, Ferdinand Boberg.

Centralposthuset ersatte det huvudpostkontor som invigts 1875 vid Rödbotorget, ett par stenkast från Centralstationen. Posten hade redan efter ett par decennier vuxit ur det huset. Orsaken var den dramatiska tillväxten av postströmmarna fram emot sekelskiftet. Vykortet blev oerhört populärt och postorderverksamheten tog fart.

Beslut togs 1896 om att uppföra ett helt nytt posthus, även detta med central placering nära järnvägen. Valet föll på kvarteret Riddaren – sedermera Blåmannen – där samtliga fastigheter inköptes och revs. Idealet för arkitekten Ferdinand Boberg hade varit att uppföra det nya Centralposthuset vid en öppen plats för att framhäva dess storslagenhet. Ungefär som den av honom ritade LO-borgen i Vasagatans fond. När detta nu inte gick valde Boberg att till fasaden foga ett mittparti med ett högt torn, som fick Centralposthuset att resa sig över fastigheterna i omgivningen.
Det var detta hus som den polskfödde frimärksgravören Czeslaw Slania hade i blickfånget. Det var här möjligheten fanns till en omstart i karriären. Han var 35 år 1956 när folkupproret i Ungern slogs ner av sovjetarmén, och han kände oro för en liknande händelseutveckling i hemlandet Polen. Slania flydde därför till Sverige, där han tog kontakt med frimärksgravören Sven Ewert som direkt såg Slanias stora potential. Men beskedet blev att Postverket just då inte hade plats för ytterligare en gravör.

Som så många andra flyktingar hänvisades Slania till enklare jobb. Under en tid arbetade han därför som diskare på restaurangen i Stockholms Banpostkontor. Men det skulle vända. Just när Slania var beredd att tacka ja till ett gravörjobb i Kanada blev Sven Ewert sjuk och behövde en assistent. Var Slania intresserad? Visst var han det.

Hans debut som frimärksgravör för svenska Postverket ägde rum 1960, två suveränt graverade frimärken med porträtt av Anders Zorn och Gustaf Fröding.

Sammanlagt graverade Czeslaw Slania (1921–2005) över tusen frimärken åt svenska Posten och en lång rad andra ­postföretag – ingen annan frimärksgravör har ens kommit
i närheten.

Källor: Intervju med Ingrid Florén, f.d. chef vid Postens Frimärksavdelning; Staffan Nilsson, ”Brevborgen vid Vasagatan” (Kulturvärden 2005:3); www.slaniasamfundet.se ; stampengravers.blogspot.com.