”Det hela verkar sinnesförvirrat… Men det lär bli mycket svårt att låta bli att ta emot eländet.”
Tage Erlanders reaktion i sin dagbok i januari 1953 när korkmagnaten Carl August Wicanders testamente blev offentligt är ofta citerat. Wicander donerade Harpsund till staten med motkravet att fastigheten skulle användas av statsministern.

”Här kan han njuta av välbehövlig rekreation och hava tillfälle att som gäster mottaga sina regeringskolleger och andra in- och utländska personer”, står det i testamentet.

Erlander lät sig övertalas – och därefter blev han snabbt omvänd och kom att älska den sörmländska herrgården och dess omgivningar, några mil utanför Flen i den gamla kyrkbyn Mellösa.

Sedan dess är Harpsund en mytomspunnen plats i den politiska historieskrivningen. Kanske mest förknippad med den ryske presidenten Chrusjtjovs roddtur med Tage Erlander i juni 1964.

Här på Harpsund samlade Olof Palme näringslivets toppar på 70-talet för att skapa viktiga politiska samförståndslösningar, Carl Bildt bjöd in George Bush (den äldre) som passade på att basta och här försökte Göran Persson och hans ministär hitta slutgiltiga lösningar i Palestinakonflikten vid millennieskiftet i hemliga förhandlingar.

Och så sent som i juli i år bjöd statsminister Stefan Löfven in Spaniens premiärminister Pedro Sánchez till Harpsund för att lösa några av knutarna i EU:s coronaförhandlingar.

Herrgården stod klar 1914 och var inspirerad av stormaktstidens säterier. Därefter byggdes fastigheten på i flera omgångar fram till 1940. Totalt består huvudbyggnaden av ett 30-tal rum med en yta på cirka 1 300 kvadratmeter.

Det är oftast denna byggnad som syns i mediernas rapportering, men Harpsunds trädgård och park är en gömd pärla. Att ströva omkring här under popplarnas sus och blicka ut mot sjön ger ro i själen.

Det är inte svårt att förstå att Erlander snabbt ändrade uppfattning om godset. Parken är minutiöst skött, ner i minsta detalj. Och den är stor: 3,4 hektar med 16 byggnader – från annex och växthus till kallbadhus och ladugårdar.

– Det är en stor variation i arbetsuppgifterna här, olika saker att ta tag i varje dag. Det är ju ett härligt jobb jag har, säger Thomas Lundin, trädgårdsmästare på Statens fastighetsverk som nu går in på sitt 31:a år i Harpsunds tjänst.

Thomas har sett fem statsministrar komma och gå under sin tid. Han vill inte recensera dem, men konstaterar att Stefan Löfven och hans fru uppskattar trädgården och ofta är ute
och pratar om skötseln.

Thomas familj har en lång historik här på Harpsund: både hans farfar, farmor, morfar och mormor jobbade på Harpsund. Och därtill är han gift med Harpsunds husfru som sköter arbetet inne i byggnaden inför alla besök som sker.

Till sin hjälp har han kollegan Anton Gråfors, som ansvarar för driften av Harpsunds ventilation, värme, avlopp och pumpar samt även annan utrustning, som till exempel att underhålla de gamla ekorna. På sommaren rycker han in och hjälper Thomas i trädgården. Men på vintern är det ombytta roller: då hjälper Thomas till med det tekniska när trädgården ligger i vinterdvala. Ett slags effektivt växelbruk som båda uppskattar och drar nytta av.

Denna varma junidag råder det dock ingen dvala i trädgården. Den spritter av liv och knoppar som snart ska blomma. Nedanför terrassen mot sjön ligger den perfekt klippta paradgräsmattan med annexen på var sin sida, som har anor från 1600-talet. Därefter kommer sjöpaviljongerna innan man når bryggan och de omtalade roddbåtarna som fraktat mången statschef, inte bara Chrusjtjov.

– Men det här är nyare ekor, från 1980-talet, konstaterar Anton Gråfors, som ser till att båtarna hålls i skick.

En bit bortom detta ser vi kallbadhuset och tennisbanan. Och en gammal ladugård med en liten museiuppsättning av vagnar från olika tidsepoker.

– På det här taket ska vi sätta upp en solcellsanläggning. Det är hela tiden en balansgång mellan att bevara och förvalta här på Harpsund, säger Malin Hurtig, fastighetschef på SFV.

Bredvid köksträdgården ligger växthuset. Här finns tomater, gurkor och fylliga, men fortfarande omogna, druvklasar.

– Det är samma druvstammar sedan 1920-talet. När det kommer gäster brukar
vi lägga upp en klase i rummen, säger Thomas Lundin.

För att späda på medelhavskänslan ytterligare står ett persikoträd utanför växthuset.

Thomas arbetsdag handlar dock inte så mycket om att sköta druvor och persikor. Snarare är det ett ständigt arbete att hålla efter allt: rensa gångar, klippa gräs, vattna, plocka, sätta och så. Och en gång per år klippa ner den mäktiga granhäcken, som nu når upp till tre meters höjd. Ett precisionsjobb.

Det senaste nytillskottet i parken står en bra bit bortom huvudhuset och genljuder av surr, närmare bestämt av 70 000 bin. Det är en biodling som Anton Gråfors satt dit:

– De hjälper till i trädgården och gör att träd och växter mår bra. Vi brukar ta fram lite honung till regeringens kräftskiva, säger han.

Vi avslutar med en närmare titt inne i huvudbyggnaden. Wicanders vilja var att allt skulle stå orört som det såg ut 1953. Han var en konstnärlig samlare på hög nivå, vilket syns i valet av konst, möbler och porslin. Det är elegant och stilrent.

Det enda moderna inslaget som finns i det salongsliknande vardagsrummet är en datorskärm på mahognybordet framför de glastäckta bokhyllorna.

Här i hyllan står bland annat Ernst Wigforss Minnessvit i tre band – liksom givetvis Tage Erlanders många dagboksvolymer.

I musikrummet, nedre salongen, står en flygel bland de olika soffgrupperna.

En trappa upp finns de små gästrummen, personliga och gammaldags inredda, med sjövy. Men inget överdåd, toaletterna ligger i korridoren och gästerna får samsas om dem.

Alla är inredda i lite olika stilar och går i olika färger. I det rum vi får se står en knallgul kakelugn.

– Det är en genuin svensk känsla här. Lite Carl Larssonaktigt, inget lyx. Harpsund är lite som ett museum. Det mesta är som det var även om husets standard moderniserats, konstaterar Malin Hurtig innan vi går ut på trappan där statsministern brukar ställa upp sin ministär i augusti varje år för det sedvanliga gruppfotot inför arbetet med höstpropositionen.

På fasaden sitter gårdsvapnet som Hjalmar Wicander, Carl Augusts pappa, lät skapa: en harpa som näcken sträcker fram genom vattenytan.

Det var Hjalmar som lät döpa om bygden till Harpsund från det gamla Axelsberg. Hur ska då denna fastighet utvecklas på sikt, vad behöver göras?

– Vi har gjort en hel del under de senaste åren, till exempel renoverat taken på alla hus, utom på ett parti som återstår. Nästa steg blir att renovera fasader och fönster. Och på sikt
ska värmestammarna bytas. Det finns alltid saker att renovera här – det tar aldrig slut, konstaterar Malin Hurtig.

Ute i trädgården fortsätter Anton med gräsklipparen medan Thomas tar spaden och börjar kanthugga längs grusgångarna. Det förvaltande växelbruket sätter igång igen på det fridfulla godset – där historiens vingslag nästan kan kännas i luften.

Källa: ”Harpsund – Hus och händelser”, Sven Strömberg