En ”sörlänning” tror kanske att Östersjöns innersta del är en skyddad och odramatisk del av världshaven. Men så är inte är fallet. Därom vittnar både gamla multnade skeppsvrak på Malörens stränder och båtresan idag från Kalix till det lilla utskäret, där den åttkantiga kyrkan och det karakteristiska fyrtornet är sjömärken som syns på långt håll.

Men väl i hamn på Malören, efter femton sjömil på öppet hav, blir man genast genomsyrad av lugnet och stillheten som präglar platsen. Känslan av att komma bort från allt är mycket påtaglig på ön, som från luften påminner lite om en söderhavsatoll.

På 1600-talet började fiskare från Torneå och den österbottniska ön Karlö bygga stugor på Malören och när det under andra hälften av 1700-talet inföll en ”strömmingsperiod” var Malören under sommarhalvåret en sjudande ö med två byar.

Det var också under denna blomstringstid för Malören som den märkliga kyrkan byggdes. Det är inte alls någon stor byggnad men den är hög, åttkantig och försedd med en spira. Kyrkans utseende speglar både hur stark ekonomin var i området när den byggdes 1769 och även önskan om ett rejält sjömärke på den svårtillgängliga och flacka ön i havet.

– Kyrkan timrades upp på Säivisnäs i Kalix men monterades sedan ner och fördes ut hit, stock för stock, och sattes upp här på vår trädlösa ö. Det är egentligen ganska enastående, säger Karl-Erik Vikström som vistats på Malören stora delar av året i snart nio decennier.

– När Malören var infrusen och avfolkad på vintern användes kyrkan som förråd för alla fiskredskap på ön. Det låg skötar och andra grejor överallt i kyrkbänkarna. Jag minns själv den tiden.

När Sverige förlorade Finland 1809 innebar det också att de fiskare som haft stugor på ön hamnade på andra sidan gränsen. Ungefär samtidigt var det slut med den stora strömmingsboomen och det var nog rätt tyst ute på Malören även på somrarna. Men i stället ökade sjöfarten i norra Bottenviken under 1800-talet, trots att sjömärken saknades nästan helt.

En som fick erfara detta var kapten Hjalmar Blomfelth från Göteborg som i full storm med sin skuta 1835 kapsejsade vid Malören. Hans besättning räddades men när fartyget stötte i slungades kaptenen ner i roderrummet så kraftigt att han dog. Kaptenen fick sin sista vila på Malören.

Kanske var skeppsbrottet vid Malören en orsak till att saker började hända. Sjömätningar gjordes och 1837 öppnades lotsstation på Malören. 1851 tändes fyren på ön, den första i Bottenviken – en andra blomstringsperiod för Malören hade inletts när lotsar, fyrvaktare och kalix­fiskare gjöt liv i ön på nytt. Men när isen låg på vintrarna var Malören öde. Ön har aldrig haft någon fast befolkning, och exempelvis fyrpersonalen levde stadsliv inne i Luleå under de mörka månaderna.

Men Malörens epok som en levande lots- och fyrplats skulle inte överleva 1900-talet. Redan 1910 drogs fyrpersonalen in.

– Det var möjligt genom att det då nya AGA-ljuset installerades i fyren och det behövdes inte längre nån som ständigt såg till lampan. Lotsarna hann med att se till fyren då och då, säger Karl-Erik Vikström.

1967 flyttades alla lotsar och båtmän från Malören till fastlandet som ett resultat av snabbare lotsbåtar. Sedan dess har ön vilat i törnrosasömn under större delen av året. Bara under några sommarveckor har Malören levt upp, då de som idag äger eller hyr de gamla stugorna, ofta ättlingar till lotsar eller fiskare, kommer ut och njuter av tillvaron under den sköna solen som lyser nästan dygnet runt. En av dem är snart 88-årige, före detta båtmannen Karl-Erik Vikström, vars släkt varit på Malören i generationer.

– Min farfar Alfred var lotsförman här på 1800-talet och min far var också lots. Mellan lotsningarna hann de fiska ganska mycket men så fort utkiken såg ett fartyg på väg in var de tvungna att springa upp och sätta på sig uniformerna. Jag har varit här ute väldigt mycket, Malören är Bottenvikens pärla, fastslår Karl-Erik.

Sedan i fjol är det också möjligt för alla som kommer till Kalix att besöka Malören och övernatta på det nya vandrarhemmet som inretts i den gamla lotsstationen, sedan Hanna och Patrik Engström bestämt sig för att försöka göra Malören till en destination.

– Vi har i många år haft en egen stuga här ute och alltid njutit av den här väldigt speciella platsen. En sommarkväll satt vi och sneglade mot lotsstugan och tänkte att det är ju synd att den står tom. Så jag ringde Statens fastighetsverk och frågade om vi fick hyra den, minns Hanna Engström.

Det var för två år sen. Sedan dess har själva utkiksrummet blivit en svit med fönster i alla väderstreck, och sju trivsamma gästrum gör att Malören Lodge nu kan ta emot exempelvis grupper som vill titta på fåglar, måla akvarell eller utöva yoga.

– Ja, vi försöker erbjuda olika aktiviteter och kurser här ute. En annan kategori som kommer hit är fyrentusiasterna, människor som samlar på fyrplatser. De verkar vara fler än man tror, säger Hanna Engström.

Hanna tar emot gäster, lagar mat och sköter det mesta kring själva vandrarhemmet medan Patrik kör båten och sköter de tekniska tingen.

– Som tur är jobbar jag som lärare och har ledigt på sommaren. Jag har alltid använt min tid här ute för att tanka energi i ensamhet. På Malören samlar jag kraft och energi för att sen vara social och positiv. Den möjligheten vill vi även erbjuda andra, säger Hanna.

Ännu återstår mycket arbete med att nå ut med budskapet om att det finns en paradisatoll i Bottenviken, lite svårtillgänglig ibland men helt underbar när man väl är där. Patrik och Hanna vill bygga upp något som bidrar till att Malören både bevaras och utvecklas.

– Det enda vi är riktigt oroliga för är hamnen. Det har i år varit svårare än någonsin att komma in till Malören. Inloppet behöver muddras och bryggan renoveras. Det är avgörande för om Malören över huvud taget ska kunna fortsätta vara en levande ö eller inte.