I en gammal verkstadslokal i Armémuseum i Stockholm sitter fem personer och mäter, klipper och syr i sidenstycken. På bordet framför dem ligger Dramatens blågråa ridå på ett bord. 12 meter lång och 9 meter hög fyller den ut varje vrå av rummet. Ridån är tillverkad 1908 i samband med invigningen och är signerad formgivaren Astrid Wesslau.

Bottentyget är kypertväv i kashmirull och ovanpå detta ser vi applikationer av gult siden, snörmakerier i gulmetalltråd och broderier i silke, bland annat 3 156 stjärnor. Och längst ned hänger guldfärgade fransar.

Ett textilt mästerverk som matchar den ståtliga jugendinredningen på Dramaten. Men det har blivit tilltufsat under årens lopp. I drygt 50 år låg ridån undangömd i ett förråd. Den togs ned då teatern målades om 1934 och alla textilier skulle gå i rött. 1988 kom den på plats igen då teatern fick tillbaka sina blå originalfärger. Då hade ridån konserverats och de två halvorna hade även fogats samman till en helhet för att minska det framtida slitaget.

Susanna Oom var en av dem som återställde ridån på 1980-talet, då som anställd på Riksantikvarieämbetet. Idag står Susanna framför det mäktiga textilverket igen. Efter drygt 30 års flitigt användande har bottentyget fått flera revor, sidentygen är nedbrutna och snörmakeriet har lossnat på flera ställen.

– Titta här, de här lagningarna gjorde vi förra gången. Men då gick vi in undertill och satte dit tygstycken. Idag har det blivit mer slitet och då måste vi täcka över skadade partier för att skydda originaltyget, säger Susanna Oom, en av delägarna i Acta Konserveringscentrum som fått uppdraget att konservera ridån under tiden som nationalscenen genomgår ett stambyte.

Acta bildades av en grupp konservatorer på Riksantikvarieämbetet då delar av myndigheten utlokaliserades till Gotland 2007. Bland kunderna märks kyrkor och museer. Företaget åtar sig alla former av inredningstextilier, men det är sällan något i denna skala kommer in. I det här uppdraget blev själva lokalfrågan en kritisk faktor: hur hittar man en lokal där man kan lägga upp ett tygstycke som är 110 kvadratmeter?

– Men vi hade lite tur. Vi har kontoret här i Armémuseum, och av en slump så blev denna verkstadslokal ledig under sommarmånaderna, säger Susanna Oom.

Förra gången, 1987, satt hon i en kolkällare på Kastellholmen med skum belysning och sydde i ridån. Denna gång är ljusförhållandena betydligt bättre.

Första etappen är redan klar och gjordes på plats på Dramaten. Då täcktes de slitna sidopartierna in med nytt tyg. Det är sidorna som tagit mest stryk då tyget skrapat emot väggarna när ridån hissats upp och ned.

Nu – i etapp två – är det detaljarbetet som återstår. Först har hela ytan dammsugits försiktigt. Skadade snörmakerier och broderier har justerats. Och nu är det de skadade sidenpartierna som ska åtgärdas. Susanna och fyra av hennes kolleger lappar över de slitna partierna med matchande sidentyg inhandlat från England – åtta meter gult och sex meter vitt. Momenten är desamma: måtta upp ytan som ska täckas på ett mönsterpapper, klippa ut tygstycket, nåla fast det och sedan sy i det – försiktigt med något som liknar kirurgnålar.

 

– Det är petigast i kanterna, i de rundade hörnen, säger Louise Franzén, som är yngst i gruppen, konservator sedan drygt ett år.

– Men det är kul. Det är mycket problemlösning i detaljerna här, det finns inga standardlösningar. Varje bit är olika. Och så är jag nära kulturarvet också.

Successivt jobbar de sig fram på den stora tygytan. Ett långsamt och tålmodigt arbete ackompanjerat av P1:s sommar­pratare – samt den beridna högvakten som punktligt ställer upp sig på Armémuseets gård för avfärd varje dag klockan 12.

Under drygt tre månader kommer man att arbeta. I slutet av augusti går hyreskontraktet ut, där ligger deadline för arbetet. För Susanna blir det bara två veckors semester i år. Mycket ska hinnas med innan allt är klart.

Vi andra får ge oss till tåls till den 12 december då det är nypremiär efter Dramatens renovering. Då ska den stiliga ridån påbörja en ny lång period av arbete i teaterns tjänst.