1998 förklarades Karlskrona som en del av Världsarvet – som ett exempel på en planerad europeisk örlogsstad som dessutom tjänat som förebild för liknande städer i andra länder.

En som förmodligen vänt sig i sin grav om han fått höra talas om detta är Vitus Andersson, som med sin familj var den östblekingska ön Trossös enda invånare innan Karl XI dök upp på ön 1679 för att grunda en ny svensk storstad – den nya huvudstationen för flottan i ett Sverige som nyligen erövrat Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän och vars stormaktsvälde omfattade stora områden på andra sidan Östersjön, i nuvarande Baltikum och Nordtyskland.

När Vitus Andersson föddes på Trossö år 1631 låg den höglänta ön i den danska socknen Augerum, nästan så långt österut man kunde komma i det gamla Stor-Danmark. Men 27 år gammal tvingades Vitus och alla andra blekingar att bli svenskar, efter freden i Roskilde 1658. Vad Vitus Andersson ansåg om det är okänt men när Blekinges nya herrar ville göra örlogsstad av hans ö blev han rasande.

Konflikten mellan Vitus Andersson och svenska kronan slutade med att Vitus sattes i fängelse och marken tvångsinlöstes. Enligt folklig tradition uttalade Vitus Andersson en förbannelse över ön, vilket bland annat nämndes 1790 efter att staden samma år både brann och drabbades svårt av pest.

En stad blev det i alla fall och inte vilken som helst utan en barockstad med breda gator och monumentala byggnader. Karlskrona planerades storstilat och de flesta av de byggnadsverk som idag ingår i världsarvet byggdes eller i varje fall byggdes ursprungligen under stadens första dryga 100 år, då Karlskrona snabbt växte från ingenting till Sveriges tredje stad. Inspiration och idéer hämtades troligen från två ledande europeiska örlogsstäder: Rochefort i Frankrike och Chatham i England.

Från hela det svenska stormaktsväldet kom folk för att bygga upp Carls Crona. Tyskarna var så många att de fick en egen kyrka (idag kallad Trefaldighetskyrkan). Från Finland kom kadrar av kompetenta timmermän och andra marina hantverkare.

Även från fjärran länder invandrade tidigt människor till den nya stad som vuxit upp i östra Blekinge. Ny forskning visar att både judar och turkar var verksamma i staden redan i början av 1700-talet. Strax efter kom folk med rötter på de brittiska öarna, till exempel välkända skeppsbyggare som af Chapman och Sheldon.

En avancerad anläggning växte fram, bland annat väckte varvets stora torrdocka internationell uppmärksamhet, insprängd som den var i berg och med handdrivna pumpar för att torrlägga dockan. Stiliga byggnader uppfördes för att husera modellkammare, mönstersalar med mera.

Flottans högsta ledning Amiralitetskollegium (tidigare kallat Amiralitetet) flyttades 1689 till den nya staden i Blekinge. På 1700-talet planerades för att Amiralitetskollegium skulle få ett eget palats i Karlskrona, en byggnad som skulle bli stadens mest monumentala och tjäna som ett värdigt säte för landets marina ledning. Amiralitetstorget, idag en lugn plan utanför Örlogshamnens port, var tänkt att bli hela stadens centrum.

Men det storslagna palatset uppfördes aldrig, eftersom det kungliga enväldet som Gustav III införde efter statskuppen 1772 inte hade plats för självstyrande ämbetsverk utanför huvudstaden. 1776 flyttade Amiralitetskollegium tillbaka till Stockholm.

Trots att högsta ledningen för flottan lämnade Karlskrona blev Gustav III:s dagar och tiden fram till Sveriges förlust av Finland 1809 stadens stora glansepok. Detta var nämligen af Chapmans tid, den främste krigsskeppsbyggaren i den svenska historien. F H af Chapman, göteborgare med rötter i Yorkshire, var chef för varvet i Karlskrona 1782–93.  Chapman var genial både som skeppskonstruktör och fartygsbyggare. Han organiserade om varvet så att det kunde bygga hela 20 nya fartyg på tre år. Karlskronavarvet var vid denna tid Sveriges största arbetsplats!

När flottan, rustad för krig mot Ryssland, lämnade Karlskrona 1790 var den större än någonsin – 25 stora skepp, 10 fregatter, 5 repeterfregatter och 16 mindre fartyg. Sjöhistoriker konstaterade senare att den store Lord Nelson endast vid ett tillfälle hade tillgång till en lika stor flotta och det var inför slaget vid Trafalgar.

Den stora mastkranen på det västra varvsområdet som togs i drift 1805 var ett av de allra sista stora historiska byggnadsverken som idag ingår i världsarvet.

Men 1800-talet blev en nedgångens tid för örlogsstaden Karlskrona. Chapmans dagar var förbi. Att stormaktstiden var över gynnade inte heller staden i söder. Efter krigen mot Ryssland och förlusten av Finland var svenska folket krigstrött och intresset för det militära mindre än tidigare.

Varvet i Karlskrona gick på sparlåga och mellan 1805 och 1840 byggdes knappt några fartyg alls. Och skeppen som faktiskt byggdes var inte längre i framkant. När världen i övrigt höll på att gå över till ånga och stål så byggde man i Karlskrona bara segelfartyg i trä och endast i undantagsfall även med en ångmaskin.

Först på 1880-talet kom skeppsbyggnaden i gång på allvar igen på varvet. Men i den nya tiden med maskiner, propellrar och nya material var det inte längre självklart att de största örlogsfartygen skulle byggas i Karlskrona. Varv i Göteborg, Stockholm och Malmö fick nästan alla stora beställningar medan Karlskrona fick nöja sig med att bygga mindre fartyg. Först på i slutet av 1930-talet byggdes de första större moderna örlogsfartygen på varvet där.

Men ännu under mellankrigstiden var Karlskrona den svenska flottans huvudstation. Under och efter andra världskriget tog dock Stockholmsområdet över rollen som huvudstation för flottan, särskilt efter att Berga slott vid Hårsfjärden köpts in för att bli ny marin bas och utbildningscentrum och efter anläggandet av den hypermoderna Musköbasen på 1960-talet.

Sedan 2005 är dock Marinbasen i Karlskrona den enda flottbasen i Sverige, efter att försvaret minskat sin närvaro i Hårsfjärden-området.

Varvet i Karlskrona lever också vidare och är idag Sveriges enda nybyggnadsvarv för större fartyg.

Karlskronas beroende av marinen blev plågsamt uppenbart under perioder av besparingar på det militära. Under 1800-talet gick staden från tredje till tionde plats på listan över rikets största städer, trots att industrier av olika slag tillkom, bland annat Sveriges första större hattfabrik 1872 och den än idag existerande Karlskrona lampfabrik, grundad 1874.

Men trots försöken att minska beroendet av militären så blev till exempel 1925 års nedrustande försvarsbeslut mer eller mindre en katastrof för Karlskrona som på kort tid förlorade närmare 20 procent av sin befolkning.

Efter andra världskriget satsades mer på att locka större civila företag till Karlskrona och bland annat Ericsson byggde en stor fabrik som på 1970-talet hade tusentals anställda men som nu är helt borta.  

Så sent som under senare hälften av 1900-talet var Karlskrona mest känd som ”Pinan” för många svenskar som tvingats till långa buss- och tågresor för att göra lumpen i den stundtals blåsiga staden. Länge ansågs inte heller staden som särskilt välkomnande för turister, karlskroniterna uppfattades ibland som kärva och de breda gatorna och det stora torget gapade folktomt på kvällar och helger.

En viktig orsak till att turister började komma till Karlskrona var Selma Lagerlöfs utgivning av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, år 1906-07. Människor reste till staden i sydost för att se fattigbössan ”gubben Rosenbom” och statyn av Karl XI som i boken jagade Nils genom staden. De sevärdheter som då, för drygt hundra år sen, fanns i övrigt var de tre kyrkorna. Men svenska undersåtar kunde också få högvaktens tillstånd att komma in på det militära området och fritt gå runt på varvet med många av de intressanta byggnader som idag ingår i världsarvet.

Efter andra världskriget begränsades möjligheten till besök på gamla varvsområdet till turer med guide lördagar och söndagar under sommarhalvåret.

Samtidigt slog Karlskrona Örlogsvarvs Museum 1954 upp sina portar i den gamla skeppsgossekasernen, utanför Högvakten. 1963 bytte Varvsmuseet namn till Marinmuseum som förblev i skeppsgossekasernen fram till 1997. Då stod Marinmuseums nya prisbelönta byggnad klar på Stumholmen, en annan del av det militära Karlskrona men som i slutet av 1980-talet blev ett civilt område – idag något av hjärtat i världsarvet Karlskrona.

Tiden kring öppnandet av nya Marinmuseum och den strax efter följande världsarvsförklaringen blev något av en vändpunkt för Karlskrona och idag är besöksnäringen en av stadens absolut viktigaste näringssektorer.

Upptäck världsarvet Karlskrona

Befästningar, pampiga torg, kyrkor och varvsbyggnader. Världsarvet Karlskrona består av många olika delar, både i staden och på de omgivande öarna.