Ambassadör Erik Palmstierna vid skrivmaskinen, omgiven av sin hustru Ebba, till höger, och systrarna Adila Fachiri och Jelly d'Arányi. Illustratör: Veronica Ballart Lilja
Anekdoten: Sändebudets seanser
Erik Palmstierna hade ett gott renommé när han tillträdde som envoyé på ambassaden i London 1920. Men drygt tio år senare tog hans liv en märklig vändning. Vid en seans får han kontakt med den ”andra sidan”, då den döde tonsättaren Robert Schumann talar till honom. Det blev början till en skandal.
Året är 1937 och i Europa klingar allt mörkare tongångar. På Portland Place, en av Londons finaste gator, brusar den allt tätare biltrafiken förbi 1700-talshuset vid nr 27. Därinne är dörren till envoyén baron Erik Kule Palmstiernas arbetsrum stängd, och hans hustru Ebba och personalen på den svenska legationen kan höra det frenetiska skrivmaskinsknattret från hans Remington.
Baronessan förstår inte vad det tagit åt honom. Stämningen i residenset är så stel att den kan skäras med kniv och den tidigare så intensiva representationen ligger på ett minimum. Hennes man verkar nu uppfylld av något ytterst viktigt. Han skriver en bok, som om det handlade om liv och död – men det är det som är poängen, det gör det inte. För döden är, enligt det Erik nu tror sig veta, inte slutet.
Sveriges sändebud i London är inte vilken diplomat som helst. 1920 beskriver Daily Mirror den då tillträdande envoyén Erik Palmstierna som den fulländade diplomaten, och den brittiske utrikesministern lord Curzon kallade honom ”that Red Baron” på grund av hans engagemang inom den svenska socialdemokratin.
Men livet har nu tagit en ny vändning för den oförvitlige ämbetsmannen. Han är övertygad om att han kommit till avgörande insikter om livet genom kontakter med ”andra sidan” tack vare vännen Adila. Han anser sig fått ett ovedersägligt bevis – den döde tonsättaren Robert Schumann har talat till dem.
Sommaren 1931 hade han träffat den karismatiska Adila Fachiri vid en konsert genom vännen Carl Milles. Hon och systern Jelly d’Arányi var violinister och brorsbarnbarn till Budapests violinkung Joseph Joachim. Erik ser i Adila en själsfrände. Vid en spiritistisk seans i London 1933 förmedlar Schumanns ”ande” sin önskan att systrarna i Berlin ska hitta och sedan uppföra hans sista violinkonsert. Den han skrev åt Joseph Joachim, men som gömts undan eftersom den ansågs för svår.
Anden är tydlig, endast en verklig vän skulle kunna hjälpa dem. Diplomaten Erik reser Stockholm–London via Berlin och olovandes lyckas han lägga beslag på en kopia av partituret. Trion siktade in sig på ett världsuppförande av ”Andestycket” med Jelly d’Arányi som solist. Men det blir en dragkamp om rättigheterna. Allt går om intet när nazisterna tar kommandot över Schumanns konsert och låter uruppföra den vid en sammankomst för partiet i Berlin 1937. Men före dem alla spelades den av Jelly på Portland Place 27.
Stämningen i residenset är så stel att den kan skäras med kniv och representationen ligger på ett minimum.
Nu är rykten i svang om den märkliga vänskapen. Vem är den där Adila och nog kände väl ändå systrarna redan till styckets existens? Erik tror som han vill och boken ”Horizons of immortality: a quest for reality” kom ut i slutet av sommaren 1937. Skandalen var ett faktum och han tvingades lämna sitt uppdrag som diplomat. Ebba fick anledning att utnyttja den liberala lag om äktenskap och skilsmässa som hennes egen man bidragit till som svenskt statsråd 1921. 1937 lämnar hon London för gott.
Den röde baronen blir fullblodsmystiker och lever i Storbritannien till 1958 då han flyttar till Florens med ”den kära Adila”. Han dör året därpå – den grubblande diplomaten som letade efter bevis på livet efter döden fick till slut sitt svar.
Källor: Horizons of immortality: a quest for reality, Erik Kule Palmstierna 1937, Bränn dessa brev: människor-miljöer 1921–1945, Carl-Fredrik Palmstierna 1973, Minnets spelplats, Gunilla Palmstierna-Weiss 2013.