Jajamen, det får man. Åtminstone om syftet är att berätta historia på ett sätt som öppnar dörren för fler än de redan invigda. I krig, kärlek och folkbildning är nämligen allt tillåtet.

Jag är gammal historielärare och numera radiomakare som ligger bakom Sveriges Radios podd P3 Historia. När podden skapades var målet att nå lyssnare som inte tidigare haft ett historieintresse – och då är det inte en bra idé att langa fram torra fakta. Ointresserade ungdomar akutsomnar nämligen av sånt. Ska de frivilligt lyssna på timslånga avsnitt om historia, måste de lockas in med något annat än löfte om nyttig allmänbildning. Så hur gör man det?

Ett kort svar är att historia måste berättas, inte redovisas, för att en gnista av intresse ska väckas. Vi valde därför att lägga upp podden så att varje avsnitt är en sammanhållen berättelse, snickrad efter den klassiska dramaturgiska kurvan. Alltså i korthet: snärja lyssnaren med ett spännande anslag, sätta igång historien med löfte om spänning och dramatik och sedan rulla upp berättelsen bit för bit. För att ge lite kött och blod handlar varje avsnitt om en enskild person i historien – och när det är önskvärt drar vi oss alltså inte för att krydda med en skopa välavvägd humor när sammanhanget tillåter. Det är ett sätt att lyfta blicken, blinka åt våra lyssnare och spinna en tråd från det förflutna in i vår tid.

En del tycker att det är förkastligt att beskriva historia på ett modernt, ibland anakronistiskt, sätt. Och vore det en historielektion i skolan, skulle jag kanske vara benägen att hålla med. Men när det gäller att knåpa ihop ett faktaprogram som ska sänka tröskeln och bjuda in alla, oavsett tidigare kunskapsnivå, har man lov att använda alla verktyg i lådan. För till syvende och sist är P3 Historia en ganska traditionell historielektion – försedd med guldkant.

Den som händelsevis drar på smilbanden av tanken på Karl XII:s chockerande brist på taktkänsla, får också ett panorama över det stora nordiska kriget på köpet i vårt avsnitt om honom. Vi laddar programmet fullt med fakta och teoretiska resonemang, men i berättelsebygget smälter det torra in i det levande och gör att en lyssnare som hela sitt liv trott att historia är urtrist plötsligt hittar in i ämnet. Och när priset är en ökad historisk allmänbildning – ja, då tycker jag nog att våra upphöjda historiska personer gott kan bjuda på att bli fnissade åt, så här flera hundra år i efterhand.

Cecilia Düringer
Programledare och lärare

*) Den inte så klatschiga presentationen lyder i sin helhet: Beskrivning över min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtigheter som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom, och huru Gud alltid har hulpit mig med ett gott tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter.