Storulvån

Storulvåns vildmark är en favorit i den svenska fjällvärlden. I juni grönskar dalen i all sin prakt, men på fjället smälter snötäcket där solens strålar väcker naturen till liv.

Med närmare fem mil sträcker sig Jämtlandstriangeln mellan STF:s välkända fjällstationer Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Den svenska vandringsklassikern har under generationer varit en del av människors fjällupplevelser. Redan 1897 kunde besökare längs med leden få tak över huvudet vid Storulvåns raststuga. Efter storbranden i slutet av 1980-talet byggdes den nuvarande fjällstationen upp på nytt.

Med mat och logi på plats har tält, sovsäck och trangiakök lämnats hemma och ryggsäcken kan packas för lättare dagsvandring. Det blir en härlig gemenskap i spåret där möten längs med vägen kan ge fina små pratstunder. En av alla fjällvandrare som återigen besöker Storulvån är Erik Mattsson, som är där tillsammans med sin sambo Anna och deras nio månader gamla dotter Bodil.

– Storulvån passar alla, nybörjare som vana fjällvandrare och det är en bra utgångspunkt för dagsutflykter med vacker natur, säger Erik.

Samtidigt som solens varma strålar väcker naturen till liv ligger höstlöven från i fjol kvar på marken under smältande snö. Den kalkrika grunden skapar förutsättningar för en vacker fjällflora, där bland annat fjällsippa och fjällgröna pryder bergssluttningarna. Men det är inte bara ett rikt växtliv, utan djurlivet är en stor del av fjällupplevelsen. När våren nalkas lämnar renarna skogen och vandrar upp mot fjällryggen. Det är inte ovanligt att se hjordarna springa fritt över snötäcket.

Som en oas i vildmarken men med endast 16 mil från Östersund är Storulvån en populär destination. Hit tar du dig smidigt hela vägen fram med bil eller buss. Fjällstationen är belägen vid Getryggens fot och dess fjäll har blivit en omtyckt tur för dagsutflykt. För att ta sig upp på toppen börjar vandringen längs med Blomsterstigen, genom björkskogen som under försommaren fylls av lövsångares och bergfinkars fågelsång.

Stigen fortsätter uppför fjällsidan och spänger stöttar upp för att undvika blöta fötter. Efter några kilometer är du på 1 200 meters höjd och där stigen slutar tar vandringen mot Getryggen vid. Några har med sig skidor för att nyttja den sista snön nedför berget. Stanna till och njut av tystnaden. Du slutar aldrig förundras över den enastående utsikt som fjällvärlden erbjuder, och i fjärran reser sig Sylarnas massiva fjälltoppar.

Nedanför fjällstationen porlar Stor-Ulvån där fiskare testar lyckan och kavata badare tar ett dopp i smältisens vatten. På andra sidan älven börjar vandringsleder till spännande fjälläventyr och en uppskattad dagstur är toppbestigningen av Storulvåfjället. Håll till höger och gå mot Sylarna efter att du passerat bron, följ trärampen några hundra meter uppströms. Efter drygt en kilometers vandring når du en rastplats att njuta av utsikt och medhavd fika. Strax därefter viker du av från Blåhammarens huvudled och följer stigen mot Storulvåfjället. Det är en fin dagstur, men klarblå himmel och strålande sol kan inte tas för givet.

– Man ska ha respekt för fjällvärlden. Vädret kan ändras snabbt och jag har alltid med karta och kompass för att själv kunna orientera om det behövs, säger Erik.

Den högsta toppen av berget når 1 070 meter över havet och vägen hit är drygt nio kilometer. Det är en behaglig vandring över lättgången fjällhed. Gå efter upptrampade stigar, målade stolpar och stenar, men tänk också på att följa kartans utmärkningar av vinter- och sommarleder så att du inte hamnar i vildmarkens blöta myrar.

Väl på toppen av Storulvåfjället bjuds det på en vacker panoramavy över fjällvärlden och bortom horisonten anas de norska gränsfjällen. En syn som är svår att fånga på bild och som bäst bör upplevas på plats.

Susana Friberg

Kebnekaise

Att bestiga Kebnekaise är hisnande vackert. Men det gäller att vara vältränad – och förberedd på mygg.

Nattåget rullar ut från Stockholms central. Äntligen är vi på väg på den resa som vi planerat sedan ett år tillbaka: att bestiga Kebnekaise. Totalt är vi nio personer mellan 45 och 74 år i sällskapet – med blandad träningsvana. Jag och min man Erik har tränat genom att gå upp och nedför backarna i Hagaparken, med och utan packning.

Väl framme i Kiruna tar vi bussen vidare till Nikkaluokta, där vägen slutar och vildmarken tar vid. Vi väljer att gena med båt över sjön Láddjujávri som kortar av den 19 kilometer långa vandringen med ungefär en tredjedel. Därefter påbörjar vi vandringen. Den går över delvis vattensjuka marker, ganska platt eller svagt uppför. Myggen hade vi inte tänkt på, men nu går det inte att komma undan dem. Mössa med myggnät rekommenderas.

Vännerna försvinner i fjärran och så småningom också Erik. Ryggsäcken är fel inställd och kanske aningen felpackad. Jag stapplar fram, men tröstas av en mötande man, som meddelar att jag bara har 500 meter kvar. Fjällstationen ligger väldigt vackert vid foten av Kebnekaise och är en kombination av hotell och vandrarhem. Det går också att tälta i närheten och köpa service från fjällstationen. Vi bor i ett 10-bäddsrum. Oavsett hur man bor här är det dusch och toalett i korridoren som gäller.

Första dagen på plats håller vi oss i närområdet. Några av oss testar början av vägen upp till toppen, men för en av oss blir svindeln för svår. Så är det dags för den stora dagen. Det är 20 grader varmt och strålande sol när sex av oss vid 8-tiden börjar gå den västra leden upp mot Sydtoppen. Den leden anses vara den lättaste, men det är ingen lek. Hisnande vackert är det dock. Efter cirka fyra kilometer kommer vi till en trappa, byggd av nepalesiska sherpor. Det finns flera sherpatrappor, vilket enligt fjällräddningen medfört färre olyckor.

De fyra mest vältränade fortsätter hela vägen upp, men Erik och jag vänder på Vierranvárri, som ligger 1 700 meter över havet. Om vi skulle ha fortsatt är det 200 meter ner i Kaffe­dalen och sedan uppåt igen till Sydtoppen. Jag är motvillig, men min kloke man påminner mig om att vi gått 6 timmar och ska ner igen. Tack vare midnattssolen kan man ju vandra dygnet runt här.

På vägen ner halkar jag på en isfläck och glider sakta mot stupet och tror att min sista stund är kommen. Men efter 12 timmar är vi tillbaka välbehållna – helt slut, men mycket nöjda. Hela vägen från fjällstationen till Sydtoppen är bara nio kilometer lång, men det går upp och ner och är totalt 1 800 höjdmeter, så det går inte fort. Beroende på hur vältränad och snabb man är tar hela turen från tio timmar och uppåt. Men det finns också många andra vandringsleder i den storslagna naturen.

Lite senare kommer de fyra som klarat hela turen tillbaka och då avslutar vi dagen med en god middag. Därefter är det inte svårt att somna. Det var en helt fantastisk tur och vi gör gärna om det, men då ska vi vara bättre tränade och ta med myggnät.

Margareta Kellner-Solli

Kållandsö

Man kan vara pilgrim på många sätt. Vår reporter satte sig på en mountainbike och cyklade pilgrimsleden över Kållandsö. En svindlande resa i en trakt där människor bott sedan stenåldern.

Fynden från stenåldern indikerar att Kållandsö varit bebott i upp till 11 000 år, att människor slog sig ner här så fort inlandsisen dragit sig tillbaka. Det svindlar, precis som när man tänker på att människor pilgrimsvandrade här för mer än tusen år sedan.

Hängivna vandrare kom från hela norra Europa via Varnhem och Skara. Vid hamnen i det som i dag är fiskeläget Spiken letade de upp fartyg som tog dem över Vänern till Lurö. Därifrån fortsatte de via Säffle och Arvika upp till Nidaros (Trondheim) för att besöka Olav den heliges grav.

Pilgrimsleden Forshem–Läckö slott är 86 kilometer. Men vi fuskar och nöjer oss med de 14 kilometerna från bron över till Kållandsö vid Ullersundet fram till Läckö slott. Turen inleds med en brant backe som i dag leder upp till en vacker hage med ett 70-tal grova ekar. När 1000-talets pilgrimer gjorde samma klättring möttes de av en fästning i trä, uppförd av den aggressive norske kungen Magnus Barfot för att ha koll på Ullersundet. När 1600-talets pilgrimer tog sig upp för samma backe möttes de av Läckö skans.

I dag kan man bara skönja låga konturer av murar som för länge sedan erövrats av gräset. Men de leder in oss på vägen mot Läckö slott – som går via vackra ängar, ljusa gammelskogar och lämningar från en annan tid. Då och då bjuds på en glimt av den mäktiga Vänern.

Ett första naturligt stopp ligger efter fem kilometer. En liten utförslöpa leder in i Otterstad och planar ut vid en samling äldre hus, bevarade av Kållandsö Hembygds- och Fornminnesförening. På andra sidan vägen finns Otterstads kyrka, uppförd på 1800-talet enligt principer som i dag nog kan kallas återbruk – eftersom den delvis är byggd på material från äldre kyrkor i omgivningen.

Här får den moderna pilgrimen göra ett val – att hålla fast vid leden eller att ta en extra runda bland betade sjöängar invid den vackra Fröfjorden. Belöningen för extrajobbet ges i form av vackra utsiktspunkter över Vänern, till exempel murarna efter Otterstads gamla kyrka från 1200-talet. Efter nån halvtimmes cykling är man åter på Pilgrimsleden.

Vi passerar Ekebo gårds ekologiska odlingar, fårhagar och fjällnära lantraskor. Nära gården bjuder naturen på några kristna uppenbarelser i form av tolv stora stenar vid en grillplats som kallas Apostlarna och lite längre in i skogen tre präktiga tallar, Kasper, Melker och Baltsar, uppkallade efter de tre vise männen.

Några kilometer senare går pilgrimsleden i in den vackra stiftsskogen, en gammelskog som en gång i tiden var en prästlönetillgång. Nu har den inte sett kommersiellt skogsbruk på många år utan är en vacker ljus skog med stora mossbeväxta stenar.

När skogen öppnar sig ligger Spiken, en av Europas största insjöhamnar och en port ut mot Ekens skärgård som omger norra Kållandsö. Här lockas vandrare att avstå från pilgrimens askes för en stund och äta en stärkande lunch på någon av Spikens restauranger – till exempel fish & chips på Vänergös. Aktiviteten i hamnen, där en fjärdedel av Vänerns yrkesfiskare finns, är i sig underhållning.

Med mätt mage tar man sig igenom det vackra lilla samhället Spiken och ger sig in på de sista kilometrarna mot Läckö slott på grusvägar och fina stigar, omgivet av prima jordbruks­mark. På en höjd stoltserar det barockslott som är byggt på resterna av Skarabiskoparnas fort.

På utsidan finns den imponerande slottsträdgården och en ­restaurang i gamla stallet. Tittar du noga upptäcks ­Naturum Vänerskärgården–Victoriahuset. Där bjuds på en utställning om Vänern, en restaurang med lokala råvaror samt hotellrum.

Men här är dagens pilgrim i mål. Inga båtar väntar för att ta färden över Vänern mot Lurö. Dagens cykelpilgrimer får cykla tillbaka till utgångsplatsen. Trötta vandrare kan ta bussen från Läckö in till Lidköping.

Tomas Eriksson

Örnbo

En storslagen natur, ett rikt fågel- och djurliv och en dos kulturhistoria. Följ med på en vandring till Örnbo.

Örnbo är en fjällägenhet, alltså en av de många bosättningar i fjällvärlden som reglerades av staten 1915 där nybyggaren fick äga byggnaden medan staten ägde marken.

Den ligger högt uppe på en sluttning över sjön Gautsträsk, i Vindelfjällens naturreservat. Hit går ingen väg, trots det har kontakterna i området varit täta. Vattendragens ådernät lade grunden för kommunikationerna. Mellan fällor, fäbodar och bygder löpte stigar – en del sedan urminnes tider, där var stig haft sin säsong.

Ska du till Örnbo måste du använda fötterna. Det finns flera leder att välja på och besökaren utgår enklast från naturum i Ammarnäs. Turen mot Örnbo är cirka 5 kilometer och går längs den så kallade Georgsvägen – inte stort mer än en bred stig. Den börjar vid en grusad vändplan norr om byn. Vi följer den gropiga lilla vägen längs Gautsträsk där ­björkarna avtecknar sig i svart, vitt och gult mot sjöns blåa vatten.

Vi passerar en liten fjällbäck och njuter en stund av det porlande ljudet innan vi fortsätter. Vid den större Bissasbäcken dundrar vattnet fram. Här hittar vi också en rekonstruerad skvaltkvarn och en rastplats med vindskydd, bord, bänkar och ett dass. Så blir det dags att svänga av – nu är stigen smal och barrskogen trolsk. Vi följer den längs broar och spänger genom lingonriset och det börjar gå rejält uppför.

Här och var längs vägen skymtar sjön allt längre ned och nu börjar det kännas i benen. Vid ett litet vägskäl berättar en skylt att den som vill gå upp till bergstoppen svänger vänster och fortsätter någon kilometer. Där finns förutom en vidunderlig utsikt ett utpekat naturminne i form av ett övergivet boträd för örnar.

Den som vill till själva fjällägenheten svänger höger. Vi ­sparar utsikten till senare och väljer höger, för nu vill vi ha kaffe och mat över öppen eld. En liten grå sommarladugård med torvtak gömd mellan träden berättar att det inte är långt kvar och vi anar att det öppnar sig längre fram. Så när vi passerat sista backen ligger det plötsligt där – Örnbo. Med utsikt över sjön ligger några små hus – en lada, en visthusbod och ett litet bostadshus vars gråbruna timmer skiftar vackert kanelbrunt i solen.

Fjällägenheten Örnbo lades ned när den sista innehavaren Jonas Andersson dog på 1950-talet. Det var hans far och mor, samerna Anders Jonsson och hans hustru Eva, som mot 1800-talets slut ­började bruka marken. Vi försöker föreställa oss hur det en gång var att leva och verka på denna plats – ett strävsamt liv i självhushållning bestående av jakt, potatisodling, myrslåtter, några kor, får och getter.

Idag är det ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk. Ängar och byggnader sköts med hjälp av Ammarnäsbor. Örnbo är en populär dagsutflykt för vandrare och i området finns ett rikt fågel- och djurliv. Då och då syns lodjur och vi får veta att man nyligen hittat björnspillning. Så när vi sitter där vid elden ser vi plötsligt, högt där uppe, en liten prick som seglar i den klara höga luften. Pricken blir två och vi inser att det är ett par kungsörnar som spanar ned mot oss och landskapet.

Elisabet Hesseborn