Idag är Järntorget i Gamla stan ett trevligt turistnav fylld med caféer, en Coopbutik och ett hamburgerställe. Men på 1500-talet var det Stockholms egen version av Stureplan. Stortorget är också en riktig turistmagnet, fullt av turister som talar alla möjliga språk. Men för 500 år sedan var båda platserna stans verkliga centrum.

På Stortorget bedrevs handel och Järntorget var centrum för exporten från bergslagen i Västmanland och Dalarna. Det som gjorde Sverige rikt var koppar och järnmalm, som vägdes på Järntorget för att senare skeppas ut till kontinenten. Därför var dessa platser viktiga, även i historien om Erik XIV (1533–1577) och Karin Månsdotter (ca 1550–1611).

Likt alla goda dramer börjar det med en fest. Alternativt med ett romantiskt möte. De första krönikorna som nämner hur kung Erik och ”liten Karin” – termen lånad från skalden Carl Snoilsky – träffades talar om att hon skulle ha sålt nötter på Stortorget i nuvarande Gamla stan. Sammanfattningsvis lyder historien att hon vacker och lysande skulle ha stått där och att kungen vandrat förbi med sina drabanter och blivit starkt förälskad. Men det stämmer ­troligtvis inte.

Det lilla vi vet om Karin Månsdotters bakgrund är att hon var föräldralös och fick tjänst hos en man som egentligen hette Gert van Wou men som hade smeknamnet Gert Cantor. Han var holländare och en väldigt duktig musiker – därav smeknamnet Cantor, som betyder sångare. Hans krog låg vid Järntorget i Gamla Stan och blev Stockholms dåvarande inneställe.

Krogarna låg tätt och upp till slottet var det på många sätt krypavstånd. Det är därför krogen troligtvis frekventerades av den levnadsglade unge monarken Erik XIV. Likaså kan det nog ha varit där han träffade den vackra servitrisen Karin, men det kan också ha varit så att Cantor blev inbjuden till slottet och då tog med sig sina vackraste servitriser. Hon var kort och gott en form av nattklubbsvärdinna. Men det finns ett ytterligare perspektiv.

När Erik XIV avsattes 1568 anklagades han för att ha ingått en form av ”skamligt” äktenskap. Om detta kan man tvista, men det bottnar i att han skulle ha ingått ett äktenskap med en ”låg” eller ”fallen” kvinna. Översatt till modern svenska bottnar detta i att Karin Månsdotter skulle ha varit prostituerad, men det finns inga belägg för detta. Däremot går det att krasst konstatera att gränsen mellan att vara servitris och prostituerad nog var tämligen lös på 1500-talet.

Dessutom kan man lägga till att det inte riktigt är så romantiskt som skalden Carl Snoilsky vill göra det till. Karin Månsdotter hade på många sätt inget val. Hon sålde nog inte nötter, utan var troligen den vackraste och mest intelligenta servitrisen som Gert Cantor hade på sin krog. Det är därför hon kunde få plats i den svenska historien som den första kvinnan av folket.

Det kan man tänka på varje gång man passerar Stor- och Järntorget i Gamla stan. Kanske var det inte en kärlekshistoria, men ändå det närmaste till vad vi kommer en Askungesaga – på riktigt.

David Lindén är historiker och har bland annat skrivit boken Karin Månsdotter:
Drottningens revansch 2019.