”Försvaret är ett särintresse”, sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i januari 2013. Detta kontroversiella uttalande blev bränsle i den aktuella försvarsdebatten.

Uppfattningen om försvaret som ett särintresse var inte helt ny, men fick naturligtvis en speciell dignitet när uttalandet kom från landets statsminister. Hundra år tidigare hade särintresset varit på tapeten i ett annat sammanhang. Nämligen i den process som påbörjats kring frågan om Boden skulle omvandlas från municipalsamhälle till stad. Huvudperson var chefen för Bodens fästning, överste Lars Tingsten (farbror till DN:s beryktade chefredaktör Herbert Tingsten).

Tingsten hade våren 1910 knåpat ihop en skrivelse till Kungl. Maj:t, där han begärde att garnisonen skulle lämnas utanför den eventuella stadsbildningen. Anledningen, menade han, var att det fanns särskillnader mellan militärt och civilt, att de tillhörde två olika samhällssfärer.

Upplevelsen av två sfärer, en militär och en civil, var inte alls långsökt. Officerare och underofficerare i Bodens garnison arbetade och bodde isolerat från civilsamhället. Befälet disponerade tjänstebostäder för sig och sina familjer, och de ogifta stamanställda bodde i garnisonens kaserner.

Tingstens initiativ tog Bodens styresmän på sängen. Dessa blev både förvånade och bestörta. Om kommendantens syn på saken fick gehör hos kung Gustaf V och hans regering skulle den blivande staden bland annat gå miste om stora skatteintäkter.

Den lokala oron fick det att mullra till i tidningen Norr­bottens-Kuriren. I en insändare protesterade undertecknarna mot ett särskiljande av garnisonen. De menade att det var orättfärdigt att den redan favoriserade krigsmakten också skulle slippa betala skatt.

Undertecknarna bekymrade sig också för att tilliten mellan militärer och civila skulle urholkas. En mycket farlig utveckling om kris uppstod i samhället. ”Våra gemensamma utvecklingsmöjligheter äro ingalunda små, söndrade betyda vi ingenting för varandra.”

Det var mot slutet av 1800-talet som blickarna vändes mot norra Norrland. Kommersiellt med malmfyndigheterna och militärstrategiskt genom den ständigt pyrande rysskräcken. Riksdagsbeslutet år 1900 att bygga en fästning i anslutning till den viktiga järnvägsknuten Boden stärkte försvarsmöjligheterna och drev på den lokala utvecklingen. Jobb skapades och befolkningen ökade. Den för inte så länge sedan lantliga byn hade vid sekelskiftet omkring 2 500 invånare.

Tingstens skrivelse till Kungl. Maj:t våren 1910 hade som sagt väckt uppståndelse i samhället. Den lokala debatten blev besvärande, och Tingsten begärde stöd från befälhavarna inom garnisonen.

I november skrev Tingsten ihop en ny och mer omfattande framställan till Kungl. Maj:t. Skälet var att styresmännen i Boden vänt sig till samma instans med en vädjan att negligera Tingstens utspel. I februari 1911 uppvaktades denne av all personal inom garnisonen. De anställda förordade en oberoende kommun och en egen kyrkoförsamling. I linje med detta landade Tingstens nya begäran på Kungl. Maj:ts bord i december – kryddad med ekonomiska beräkningar.

Nu blev det inte så som Tingsten tänkt. Motsättningarna dämpades. Officerare tog plats i municipalsamhällets styrelse och fullmäktige. I processen som ledde till att Boden blev stad 1918 arbetade civila och militärer sida vid sida. Drömmen om en särskild garnisonskommun var passé.

Men då hade Lars Tingsten för länge sedan lämnat Boden. Han fortsatte marschen i den militära hierarkin, och vid pensioneringen 1922 utnämndes han till general. Och Bodens fästning – den gick i pension från Försvarsmakten 1997.

Källor: Anders Björhammar, Sista skottet från fästningen (Populär Historia, 2001); Boden. Fästningen - Garnisonen - Samhället. Redaktörer Bror Oscar Nyström och Sven Skeppstedt (1990); Maria Nyström, Civila attityder mot militären i Boden under början av 1900-talet (Luleå tekniska universitet, 2009).