Ute på Kalmarsund ankrar ett fartyg upp. En liten båt lämnar skeppet och tar sikte på en enslig udde utanför Kalmar. När den slår mot stranden kliver en ung man i land i största hemlighet. Vattnet är fortfarande vårligt kyligt runt hans fötter. Men det spelar ingen roll, han är äntligen hemma.

Det är den sista maj 1520 och det är den ännu relativt okände adelsmannen Gustav Eriksson av ätten Vasa som står i vattenbrynet. Han som blev ”kung Gösta” och den förste i en rad Vasaregenter. Men det vet han förstås inte än. Och inte vet han att halvåret senare ska flera i hans egen familj, adel, biskopar och borgare, förlora huvudet eller föras bort vid Stockholms blodbad.

Han har förbannat den danske kung Kristian II sedan den dag då han blev lurad ombord på ett fartyg som gisslan och hamnade som fånge på slottet Kalø på Jylland. När han där nåddes av orosrykten hemifrån gav han sig av trots sitt hedersord på att inte fly.

En sägen berättar om hans flykt i september 1519, att han förklädd till en enkel oxdrivare slog följe med boskapshandlare och därför senare, till sin stora förtret, fick smeknamnet ”Gustav Korumpa”. I oktober kom Gustav till Lübeck där han genom goda kontakter fick hjälp med både kläder och pengar. Efter månader av väntan får han äntligen gå ombord på hansa­skeppet der Rabe (Korpen) på väg mot Sverige.

I Sverige pågår sedan länge en maktkamp – vem har rätt till den svenska tronen? Sverige, Danmark och Norge har i nära 123 år ingått i Kalmarunionen, mestadels under dansk krona. Men detta är inget krig mellan ­danskar och svenskar – spelplanen är komplex och aktörerna ombytliga.

I huvuddrag: en unionstrogen rådsaristokrati mot ett Stureparti som förespråkade frigörelse. Nu är läget kritiskt, sedan februari står landet utan ledare. Riksföreståndare Sten Sture d.y. har dött av de skador han fått vid slaget mot kung Kristian II:s armé på Åsundens is.

Borgen här i Kalmar, som sett unionen födas, är belägrad av danska trupper. Försvaret leds av Anna Bielke, änka efter slottets ståthållare. Hur, eller ens om, Gustav någonsin lyckades ta sig förbi belägringen och in på slottet är det ingen som längre vet. En sägen berättar att han gömdes av en fiskare som i gryningen rodde honom in till slottsholmen. Vi vet heller inte vad som sades, kanske försökte han förgäves övertyga Kalmars krigströtta knektar och borgare att ett uppror var möjligt. Vad vi däremot vet är att han ganska snart reser vidare genom Småland, norrut.

Källor om Gustav Vasa är ofta osäkra. Många berättelser bygger på biskopen Peder Svarts krönika, som kungen själv sannolikt beställt i syfte att tillrättalägga sin historia och legitimera platsen på tronen. Han var en skicklig men hänsynslös real­politiker, kallad både landsfader och tyrann.

1500-talets Sverige var på många sätt annorlunda än det land vi lever i idag. Det var katolskt, i kyrkan talades latin och bibeln var för de lärda. Det var ett lösare sammanknutet land som fortfarande vilade på de ­medeltida landskapslagarna. När Gustav Vasa dör i sin säng på Stockholms slott 1560 har grunden lagts till det moderna Sverige.

Källor: Böcker om Gustav Vasa skrivna av Olle Larsson, Lars-Olof Larsson och Richard Ohlsson, samt podden Historia.nu