Bäckaskogs slott

LIVFULLA ÄVENTYR  I KLOSTERMILJÖ    

Den somriga kulturfärden tar sin början i nordöstra delen av Skåne. Vägen fram till Bäckaskogs slott slingrar sig vackert längs med Oppmannasjön. Det var här, på landtungan mellan Oppmannasjön och Ivosjön, som munkar på 1200-talet anlade ett kloster. En bäck rann rakt genom klostergården och i munkköket som låg över bäcken fiskade munkarna genom en lucka i golvet.

Delar av klostret finns kvar än i dag och utgör en del av Bäckaskogs slott. Genom åren har Bäckaskog även fungerat som befäst slottsanläggning, svenskt översteboställe och jordbruk.

1956 slogs portarna upp för allmänheten och nya park- och trädgårdssektioner anlades.

I dag möts vi av en livfull hotell- och konferensverksamhet med en mängd aktiviteter. Här finns till exempel tennisbanor, vandringsleder och kanotuthyrning, liksom ett kapell för giftassugna. Samt kulturella aktiviteter i form av konserter och konstutställningar. Och givetvis en fin restaurang, som vetter ut över örtagården och parken.

Bäckaskog har också en kunglig prägel, då Karl XV använde slottet flitigt. Här vistades han sommartid fram till sin död 1845. Det var under hans tid som kungsgården vid Bäckaskog utvecklades till ett mönsterjordbruk samtidigt som parken utvidgades rejält.

Det är väldigt rofyllt att ströva omkring i den stora parken där en mängd olika träd samlats, från kastanjeträd till kaukasisk vingnöt, under vars väldiga grenar ett varmt, mjukt ljus sprider sig och bildar ett grönt rum.

Hovdala

NJUT AV TRÄDGÅRDENS SKÖRD

Det första som möter oss vid Hovdala är det väldiga vita porttornet som blivit synonymt med slottet. Slottet är imponerande med sina karakteristiska vita lerväggar med storsten. Det här var under 1500-talet en orolig gränstrakt, vilket innebar att slottet befästes med vallgrav och rejäla murar. På 1600-talet förstärktes försvaret ytterligare av ägaren Sigvard Grubbe som ärvt slottet av sin mor. Det var Grubbe som lät bygga det magnifika porttornet som vi får böja bak huvudena för att blicka upp mot.

Bara ett knappt decennium efter freden i Roskilde 1658 blossade det upp nya strider här och Hovdala sattes i brand och plundrades. När dåvarande ägaren Mickelsson återvände återstod bara delar av slottsbyggnaden och porttornet och det sägs att man än i dag kan se kulhålen i tornet. Mickelsson byggde dock upp slottet igen, adlades till Ehrenborg och släkten kom att äga slottet i nio generationer. På 1700-talet utvecklades odlingarna med en fruktträdgård i stramt rutnät, en köksträdgård och planer för ett orangeri. Men mot slutet av 1800-talet tog slottets glansdagar slut. Ägarnas dåliga ekonomi gjorde dock att det inte fanns pengar till några ombyggnader – och det är skälet till att den unika miljön har bevarats så väl.

1993 tog Statens fastighetsverk (SFV) över förvaltningen av Hovdala och påbörjade ett omfattande renoveringsarbete som belönades med Europa Nostra Award, 2004.

Och trädgården som föll i glömska under en lång period har sedan 2000-talet återfått sin betydelse. Nu finns här återigen en köksträdgård och de nya äppelträden har ympats med grenar från de gamla. Och det som odlas i köksträdgården hamnar på tallrikarna i kaféet.

Tomarps kungsgård

1600-TALSBORG FÖR ALLA ÅLDRAR   

Vi kör vidare till Tomarps kungsgård i nordvästra Skåne i backlandskapet vid Rönneåns dalgång och möts av gäss och änder vid dammen som är en rest av forna tiders vallgrav.

Kungsgården är en borg med anor från medeltiden som har fungerat som privatgods, kungsgård och arrendegård. Den hade sin storhetstid i början av 1600-talet under den danske riksamiralen Ove Gjeddes tid. Då var borgen ett praktfullt ljusrött renässansslott med tinnar och torn, svängda gavlar, vallgrav och parterrträdgård, som bland annat innehöll 68 körsbärsträd! (Läs mer om slottet i Anekdoten, Kultur­värden 1/2018.)

I dag ger kungsgården ett mer stramt och avskalat intryck med sina fyra ljusgula längor i två våningar. Längorna omsluter en kullerstensbelagd innergård, där det är ljuvligt att sitta en snålblåsig svensk sommardag och dricka kaffe och äta bakelser.

I slutet av 1600-talet blev Tomarp svenskt igen och fungerade som överstelöjtnantsboställe för Norra skånska kavalleriregementet tills det 1901 blev ett jordbruksarrende, vilket det är än i dag. 1998 tog Statens fastighetsverk över byggnaderna och påbörjade en renovering som fort­farande pågår. Bland annat vill SFV återskapa delar av trädgårdens geometriska former. Det var också efter 1998 som Galleri Tomarp öppnade och ­gården är ett perfekt familjeutflyktsmål – här finns både konst, museum och mat. Och på baksidan kan barn och vuxna titta på påfåglar, getter, höns och kaniner.

Malmöhus

MED ANOR FRÅN UNIONEN  

Vi åker söderut mot Malmöhus som ligger ett stenkast från järnvägsstationen i Malmö. Det är en pampig byggnad som ligger vackert i utkanten av Malmö med utsikt över bland annat Turning Torso. 1937 flyttade Malmö museum in i lokalerna och i dag är det ett populärt utflyktsmål både för sina utställningar och för sitt historiska värde.

En gång i tiden utgjorde den stadens västliga gräns. Och när unionskungen Erik av Pommern skulle uppföra ett kastell valde han den här platsen för dess strategiska läge och möjligheten att kon­trollera sjöfarten över Öresunds södra del.

När stadsborna gjorde uppror mot kungadömet 1534 raserades stora delar av Malmöhus, som därefter har byggts upp och byggts om flera gånger med olika stilinfluenser.

I slutet av 1700-talet förlorade Malmöhus sin militära betydelse och användes därefter som fängelse fram till 1914. Efter det renoverades slottet grundligt och 1932 utlystes en arkitekttävling för att anpassa Slottsholmen till museum. Det var då de gamla fängelselängorna revs och de nya, modernistiska tegellängorna tillkom. Sedan dess har renoveringsarbetet fortsatt. Bland annat har 1806 års bro över norra vallgraven grävts fram och renoverats och i den norra längan finns delar av de kungliga gemaken bevarade. Dessutom har de två kanontornen som syns på flyglarna i huvudsak återställts till ursprungligt skick.

Kiviksgraven

ETT MÄSTERVERK FRÅN BRONSÅLDERN

Dagen efter korsar vi Skånes centrala delar med sikte på Kivik. Denna lilla kustort kanske är mest känd för sin marknad, men här finns också Kiviksgraven – ett magnifikt gravmonument från senare bronsåldern. För mer än 3 000 år sedan anlades en grav här i form av en stenkista med ett takblock. Med tiden förseglades stenkistan och blev till det stenröse som i dag mäter 75 meter i diameter och är 3,5 meter högt.

Hur stor graven var från början är svårt att säga, röset förstördes under 1700-talet när människor började plocka stenar härifrån för att använda som byggmaterial. Det var när två män en dag, 1748, föll ner genom röset och hamnade i kistan som graven upptäcktes. Olika teorier har funnits kring vem som begravdes här – en hövding eller mäktig man, någon av betydelse – men den senaste forskningen säger att minst fyra unga tonåringar begravdes här under äldre bronsåldern.

En liten stig slingrar sig runt röset och det är lätt att förstå att det här har ansetts vara en andlig plats genom tiderna. Kanske är det stenarnas nästan oändliga upprepning av rundade former som gör att det går att stå och bara titta på graven en lång stund.

Glimmingehus

MEDELTIDSBORG MED LYXDETALJER

Åkrar kantar vägen fram till Glimmingehus och säden har nästan samma färg som byggnaden denna lite regntunga eftermiddag. Glimmingehus är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden och den väcker intresse, för även om det regnar är det många som har hittat hit och kliver upp för stentrappan och in i borgen för en guidad visning.

Glimmingehus började byggas 1499 av riddaren Jens Holgersen Ulfstand och trots att borgen utrustades med dödsfällor och skållhål (så att brinnande tjära kunde hällas på fienden) var den mer av ett skrytbygge och en maktdemonstration än en välbefäst borg.

Här levde danske Jens och hans svenska maka Margareta Ulfsdotter Trolle ett slags privat hovliv i sitt fyravåningshus av sten. I arkeologiska utgrävningar har några av Europas då dyrbaraste föremål hittats, till exempel venetianskt glas och spansk keramik. Här fanns också exklusiva nymodigheter som varmluftskanaler och glasfönster och lite av fascinationen med Glimmingehus är just den där krocken mellan moderna idéer och ett grovt utseende med exempelvis ”platsbyggda” bänkar i sten och metertjocka väggar.

Under skånska kriget 1676 gav Karl XI order om att Glimmingehus skulle rivas, eftersom han var rädd att borgen skulle falla i den danska kungens händer. Men borgen var svårriven och vid det andra försöket siktades en dansk-holländsk flotta i Ystad och svenskarna flydde borgen istället för att riva den. Borgen fungerade sedan som spannmålsmagasin och 1924 skänktes den till Vitterhetsakademien och ett omfattande renoveringsarbete påbörjades.

Ales stenar

MAGISKA VYER VID HORISONTEN

Sent på eftermiddagen kommer vi fram till vårt slutmål, Ales stenar. Regnet har bedarrat, himlen är blå och solen lyser. I vattnet strax intill parkeringen i fiskeläget Kåseberga ligger ett tiotal surfare och guppar på sina brädor i väntan på rätt våg. Vi klättrar uppför stigen över kullarna där får går och betar i hagarna. Och när vi kommer upp för branten med hjärtat lätt dunkande i bröstet är det svårt att veta vad som drabbar oss starkast: skeppssättningen som utgör Ales stenar eller platsen med den obrutna horisonten, havet och vidderna.

Det är något majestätiskt över de stora stenarna och formationen. Analyser med kol-14-metoden visar att skeppssättningen uppfördes någon gång 500–1 000 e. Kr. och fyndet av ett keramikkärl innehållande brända människoben och träkol tyder på att platsen har använts till begravningar.

Det är Sveriges största bevarade skeppssättning. 59 stenar som var och en väger runt fem ton och som förutom att imponera också väcker lusten hos en; ett par föräldrar och ett barn leker tittut bland stenarna medan par poserar intill stenblocken i ett försök att hitta den ultimata bildkompositionen. Vi går fram till kanten. En skärmflygare seglar i vindarna, kommer alldeles nära kanten och försvinner sen i väg igen, ut över havet. Kommer tillbaka och försvinner. Segelflygaren och vågorna som bränner mot klippstranden nedanför påminner om samma sak: att allting kommer och går.