Det började när kung Karl XV och hans hov levde glada dagar här kring mitten av 1800-talet, och 2012-2013 spelades den populära TV-showen ”Stjärnorna på slottet” in på Bäckaskog.

Bäckaskog var från början ett munkkloster. Munkarna - som tillhörde premonstratensorden med ytterligare tre kloster i Skåne – var liksom den sentida innehavaren Karl XV driftiga jordbrukare. På sina marker lanserade munkarna nya metoder inom såväl avel som jordbruk och trädgårdsskötsel. En målmedveten förvärvspolitik ledde till att Bäckaskog kloster på 1500-talet hade fler än 100 underlydande gårdar.

I samband med reformationen lade danska staten beslag på klostret, och egendomen förlänades till framstående adelsätter som Ulfstand och Brahe. Så småningom blev ätten Ramel ägare. Efter den svenska erövringen av Skåne och reduktionen på 1680-talet drogs Bäckaskog in till staten. Statens fastighetsverk blev ägare 1996.

I den långa raden arrendatorer förekommer flera kungligheter. Oskar I arrenderade Bäckaskog från 1845 till 1853 då han överlät kontraktet till sin 27-årige son prins Karl, som 1859 blev kung Karl XV. Han bedrev en framgångsrik lantbruksverksamhet på Bäckaskog, och efter hand utvecklades egendomen till ett mönsterjordbruk. Här fanns också ett stuteri, och under Karl XV:s tid som herre på slottet myllrade det av hästar kring Bäckaskog.

Det berättas att stallet var fint som ett boningshus, och där inne stod arabiska fullblod i långa rader. När dessa stiliga hästar fördes ut på ägorna kring slottet för motion och träning följdes de av lokalbefolkningens beundrande blickar.

Bäckaskog var i många år kungafamiljens sommarnöje. När Karl XV, drottning Lovisa och deras dotter, prinsessan Lovisa, lämnade Stockholms slott för några avkopplande månader i Skåne följde förstås folk från Hovet och annan uppvaktning med.

En av dem var stallmästaren Demirgian med rötterna i Egypten. Karl XV:s uppskattning av hans skicklighet med hästarna gav honom en plats i entouraget. Att han dessutom var en lysande sällskapsmänniska var också en fördel i den festglade monarkens närhet.

Kungens kammarherre Fritz von Dardel, mer känd som konstnär, återgav i sina memoarer Demirgians skildring av ungkarlslivet i hemlandet Egypten:”Man brukar i allmänhet inköpa ett halvt dussin unga och sköna slavinnor. Barnalstring undviks genom att under en viss tidsperiod ge dem en särskilt tillredd dryck. Om man sedan önskar träda i äktenskap, så lagar man först att de övergivna älskarinnorna blev väl bortgifta”.

Sådana historier föll i god jord hos Karl XV, som själv hade ett mycket gott öga till unga och sköna representanter för det motsatta könet. Såväl i huvudstaden som på Bäckaskog och i trakten runt slottet. Han beskrevs som en notorisk kvinnokarl.

Kungens lössläppta livsstil under sommarmånaderna på det skånska slottet har skapat en lokal anekdotflora. Rykten gick om kökspigor som kallades upp till majestätets våning. Det skvallrades också om att det fanns barn i socknen med utseende som påminde om kungens, och märkliga ekonomiska bidrag till fattiga pigor med små barn.

En historia handlar om hur sonen till en obemedlad kvinna fick möjlighet att utbilda sig till organist. Men om någon av Karl XV:s tillfälliga väninnor blev ”väl bortgift” med en bättre bemedlad man i kungens nära bekantskapskrets, det är inte bekant.

Skrönorna om charmören Karl XV, Kron-Kalle med sina ”vackra ögon och vita leende” lever fortfarande kvar i trakten kring slottet. Släktforskare försöker hitta ättlingar till den levnadsglade kungen på Bäckaskog.

Kungens många och vidlyftiga kvinnoaffärer var en snackis i hela landet, och ekot från skvallret fördunklade drottning Lovisas liv. Det har sagts att hennes äktenskap var ett martyrium som hon genomled med både värdighet och lojalitet. Hon flydde in i religionen för att få någon ordning på livet och dog i lunginflammation vid 42 års ålder.

Det sägs att det spökar på slottet. Under inspelningen av den första säsongen av ”Stjärnorna på slottet” var Barbro ”Lill-Babs” Svensson en av stjärnorna. Hon bodde då i ett ståtligt hörnrum som går under namnet Spökrummet. Under flera nätter kände Lill-Babs att spöket var framme och klappade henne på kinden. Ett snällt spöke, som enligt traditionen på slottet ska vara en kusk från Karl XV:s tid.