Under lång tid var fängelset bara ett ställe att förvara en brottsling i väntan på en dom eller ett straff, till exempel böter eller ett spöstraff. Det är först på 1700-talet som man på allvar börjar låsa in folk som straff. Fängelset var ofta en gammal fästning och utrymmena låg inte sällan under marknivå. I omöblerade rum samsades lösdrivare och tiggare med mördare och andra grova brottslingar.

Men kring sekelskiftet 1800 spreds nya idéer i USA om fängelsernas utformning och syfte. Det så kallade Philadelphiasystemet – som skapades av kväkarna i Pennsylvania – blev så småningom dominerande i Europa. Fången skulle då hållas isolerad i sin cell dag som natt för att drivas till ånger och självrannsakan. Isoleringen skulle också hindra fångarna från att utöva dåligt inflytande på varandra.

I linje med detta utkom i Sverige boken Om straff och straffanstalter 1840. Den skrevs anonymt, men det var en offentlig hemlighet att kronprins Oskar låg bakom den. I den argumenterade han för en humaniserad fångvård i nya cellfängelser. Året därpå beslutade riksdagen att anlägga cellfängelser i hela landet enligt Philadelphiasystemet, vilket var en av 1800-talets största sociala reformer.

Arkitekten som skulle skapa den blev officeraren Carl Fredrik Hjelm, som var chef för byggnadskontoret vid Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar. Valet av en militär var ingen slump. Byggandet av cellfängelser ansågs ligga nära byggandet av kaserner, som också skulle rymma många människor.

Hjelm ritade två typer av fängelser. Det större, länsfängelset, var en T-formad byggnad där cellkorridorerna utgjorde T:ets vågräta del. Den lodräta stapeln var en administrationsdel med bland annat badrum, kök och fängelsechefens bostad. Det mindre, kronohäktet, var en rak länga med högst 54 platser.

Över 40 cellfängelser hann byggas enligt de nya principerna. Framåt sekelskiftet 1900 satt i stort sett alla fångar i egen cell. I de nya fängelserna blev arkitekturen ett viktigt verktyg för att hålla människor både åtskilda och övervakade. Den amerikanska förlagan hade ett allseende vakttorn i mitten som såg varenda korridor i hela fängelset. Den tanken har förvaltats även i Hjelms version. Båda hans fängelsetyper hade en öppning i mittkorridorens bjälklag. I den ljusgård som bildades kunde i princip alla våningar övervakas av en enda vakt.

Cellfängelset i Gävle var av den större T-modellen och är idag ett fängelsemuseum där Desirée Kjellberg är museichef. Hon ställer sig vid öppningen och demonstrerar hur lyhört det är. Ett par besökare rör sig en våning ned och vi hör vartenda ljud. Inget fuffens skulle kunna försiggå utan att vakterna märkte det. Celldörrarna hade ett titthål som kallades ”judasögat”, där vakterna kunde se in i cellerna utan några döda vinklar. De bar filtöverdrag på sina skor för att fångarna aldrig skulle veta när de var övervakade. För att ytterligare dämpa vakternas steg lade man ut trasmattor i korridorerna.

Man kan fråga sig vilka förseelser det ens var möjligt att göra sig skyldig till i sin ensamhet, men när det kom till förbud var fantasin god. Kommunikation med medfångarna var förbjuden och onani sågs med oblida ögon. Lite mer oväntat var förbudet mot att titta ut genom cellfönstret. Detta var högt placerat och skulle bara släppa in ljus. Inga intryck från yttervärlden skulle störa fångens inre resa mot hederlighet. Förbudet vidmakthölls med ett till förbud: träbänken nedanför fönstret fick inte dammas av. Tanken var att det skulle synas spår i dammet om någon ställt sig där och tittat ut.

Den som bröt mot fängelsets regler riskerade att placeras i mörk cell, som om inte ensamheten i den vanliga cellen var illa nog. Kostminskning var ett annat straff och så prygel förstås. Alla kroppsstraff försvann inte med cellstraffets införande, utan det gamla och det nya levde länge sida vid sida.

Ungefär sex kvadratmeter hade fångarna att röra sig på. I Gävlefängelset kan man ana deras frustration när man ser golven, som i mitten har nötts ned av vankande fötter. Fram till 1880-talet sov fångarna i hängmattor som de sedan rullade ihop på morgonen.

Dagarna i cellen skulle ägnas åt arbete, till exempel tillverkning av tändsticksaskar, spinning av ull och spåntillverkning. Det var dock svårt att hitta sysselsättning åt fångarna. Desirée Kjellberg visar en almanacka där Gävlefängelset gör reklam för sin billiga arbetskraft.

Även under gudstjänsterna var fångarna kvar i cellerna. Dörrarna ställdes då upp på glänt med en hasp som kallades kyrkhake. Fångarnas enda mänskliga kontakt var med fångpredikanten och kanske fängelseläkaren.

En halvtimme om dagen fick fångarna lämna sin cell. De fick då vanka av och an i en tårtbitsformad rastgård utomhus, givetvis under tystnad. Många ägnade dessutom rasten åt toalettbesök.

– Fångarna höll sig under dagen och gjorde de större behoven på rasten. De mindre behoven gjorde man i en potta i cellen, berättar Desirée Kjellberg.

Efter användning ställdes pottan i ett skåp i väggen mot korridoren. Skåpet hade en till lucka som öppnades från korridoren när det var dags för tömning.

När fångarna lämnade cellen bar de en huva över ansiktet för att inte bli igenkända. Man ville inte att fångarna skulle stifta nya, dåliga bekantskaper som i de tidigare fängelsehålorna. Det fanns också en tanke om att fången efter sitt straff skulle kunna gå ut i samhället som en ny samhällsmedborgare utan att kännas igen som en brottsling.

I sin längtan efter mänsklig samvaro uppfann fångarna ett primitivt morsealfabete för att kunna kommunicera via knackningar. Desirée Kjellberg visar en hög med små, gulnade papperslappar:

– När vi hittade dem vid en renovering trodde vi först att det var skräp, men det visade sig vara skrivna budskap som fångarna gömt och lämnat till varandra, säger hon.

Från 1916 trappades tiden i ensamcell ned, för att 1946 avskaffas. Gradvis luckrades Philadelphiasystemet upp för att ersättas av något som mer liknar dagens fångvård. Många av de gamla cellfängelserna har idag byggts om till kontor, bostadshus eller hotell.

Den gradvisa uppluckringen syns även i arkitekturen. I länsfängelset i Gävle inrättades en kyrksal dit fångarna kunde gå istället för att speja ut genom en dörr på glänt. 1917 sänktes och förstorades fönstren i cellerna – med viss möda kunde nu fångarna blicka ut på världen utanför.