Bäckaskogs slott utanför Kristianstad började byggas som ett kloster på 1200-talet. Sedan dess har det konstant byggts om och förändrats fram till slutet på 1800-talet. Gemensamt för alla ändringar är att de till väldigt stor del gjorts med tegel som bränts på plats, med lokal lera i fältugn, på liknande sätt som man gjorde på medel­tiden.

– Resultatet är en slottsfyrkant som vuxit fram genom tillägg och ändringar till ett enda sammansatt murverk med tegelstenar från 1240-talet och framåt. Det i huvudsak oputsade teglet gör att man kan läsa fasadens och hantverkets förändringar genom århundraden, säger Mattias Hedberg Ek, slottsarkitekt på Bäckaskog.

Delar av den gamla klosterkyrkan och munkarnas kök finns bevarade i dagens byggnader. På 1200-talet använde man liknande teknik som romarna gjort med skalmurar med gjuten kärna. Bruket var dock ett helt annat. Medan romarna använde hydrauliskt snabbhärdande kalkbruk som påminner om dagens betong, använde medeltidens murare ett långsamt lufthärdande mjukt kalkbruk.

– I andra medeltida byggnader har det konstaterats att kalkbruket i tjocka väggar fortfarande inte har härdat, och det finns sannolikt sådana väggdelar i Bäckaskog, säger Tomas Gustavsson, konstruktör och författare till flera böcker om tegel och murar, senast Murat byggande från 2023.

Inte bara tegelstenarna utan även valet av bruk är i högsta grad väsentligt för att bevara tegelmurar. Ett modernt hårt cementbruk gör att tegelstenarna riskerar att spricka om muren rör sig.

Murarnas läsbarhet gör det även tydligt att ganska många tegelstenar håller på att vittra bort. Det är vanligt att tegel vittrar på grund av fuktskador i gamla byggnader.

– Men de senaste åren har jag noterat att tegel vittrar också mitt på väggar där det inte finns någon fukt, både i Bäckaskog och i andra äldre tegelbyggnader. Så borde det inte vara, och det gjorde att vi startade ett projekt i Bäcka­skog för att lära oss mer om orsakerna och vad det går att göra åt problemet. Det visade sig vara mer komplicerat än vi först trodde, säger Mathias Stenström, SFV:s förvaltare på Bäckaskog.

De senaste 100 åren har man här löst pro­blemet med vittrande tegelstenar genom att varsamt fylla igen hålen med bruk.

– Det fungerar till en gräns, men till slut ­börjar fasaden se mer ut som ett lappverk än en tegelmur, säger Mattias Hedberg Ek.

Från medeltiden fram till kring 1870, då industrialiseringen inleddes inom tegelbranschen i Sverige, och i många fall ända in på 1930-talet, slogs tegel för hand i träformar och brändes i fältugnar. I fältugnen staplas det obrända teglet i en stor hög med kanaler för rökgaserna och täcks med lera, jord och sten. Själva teglet utgör alltså en del av ugnens konstruktion och delar av ugnen rivs således efter bränningen.

När man bränner tegel på detta sätt blir resultatet med nödvändighet ojämnt. En del tegel blir mycket hårdbränt, annat underbränt. Tillsammans med spår av formning i teglets yta ger den ojämna bränningen karaktär och variationsrikedom i färg. Från ljust rosa till riktigt mörkt, nästan svart där det varit som varmast.

Nackdelen med den ojämna bränningen är att den påverkar hållfasthet och livslängd.

 – Högbränt 700 år gammalt tegel kan fort­farande vara starkt medan en mycket yngre underbränd tegelsten kan ha vittrat sönder, säger Tomas Gustavsson.

Skillnaden i färg och hårdhet har utnyttjats både funktionellt och för att skapa visuella uttryck. Tydligaste exemplet på detta i Bäckaskog hittar man i munkförbanden från klostertiden, 1240–1537, där man använt det hårdast brända, nästan svarta teglet för att skapa en dekorativ effekt på ett sätt som liknar mosaik.

En inventering av Bäckaskogs murar visar att cirka 1 300 tegelstenar snabbt behöver bytas ut. På längre sikt handlar det om 10 000–12 000. Det är egentligen inte mycket med tanke på byggnadernas storlek. Men var ska man få tag på dem? Sverige har idag ett enda litet tegelbruk som kan bränna handslaget tegel. Alla större bruk är nedlagda. I Danmark och Tyskland finns det några enstaka.

– Bäckaskogs tegel är också extremt lokalt och tillverkat i många olika format. Att låta göra enstaka tegel i olika format blir väldigt dyrt, säger Mattias Hedberg Ek.

Och även om man låter tillverka tegel i samma format och bränner det så att det får rätt färg så åldras leror från olika platser på olika sätt.

Hur tegelstenarna åldras spelar stor roll, eftersom byggnadens största kvalitet är murverket som åldrats i upp till 800 år.

– Om vi lagar murverket med stenar i rätt storlek, men som åldras annorlunda får vi ändå ett lappverk. Målet är ju att Bäckaskogs murar ska kunna fortsätta åldras under många hundra år, fortsätter han.

Fram till för ungefär 150 år sedan var det inget problem om det behövdes medeltida tegel. Det var bara för en slottsägare eller kyrka att låta gräva upp lera nära den byggnad som behövde repareras, handslå tegel i rätt format, bygga en fältugn och bränna så mycket tegel som behövdes.

Mattias Hedberg Ek menar att det sannolikt inte gjorts så särskilt mycket renoveringar av medeltida murverk de senaste 150 åren i Sverige. Man har kanske bytt en och annan sten, eller gjort som i Bäckaskog fyllt igen hål efter vittrade stenar med puts. Men efter 150 år har många stenar hunnit vittra och förr eller senare behöver det åtgärdas.

– En enstaka avvikande sten spelar inte så stor roll för helhetsintrycket, men om man till exempel byter ut var 20:e sten i en hel mur och de har avvikande utseende från början, eller åldras på ett annorlunda sätt, kommer det att påverka helheten och det kulturhistoriska värdet negativt, säger Mattias Hedberg Ek.

Det går att få handslaget tegel i rätt format från till exempel Danmark. Men det kommer inte att se likadant ut eller åldras annorlunda eftersom lerorna är personliga och skiljer sig åt från region till region. Bränningen i en modern ugn ger dessutom ett annorlunda resultat.

– Vi befinner oss vid ett vägskäl. Antingen får vi acceptera att murverk förlorar en del av sin autenticitet eller så verkar svaret vara att gräva upp lera lokalt och tillverka tegel småskaligt igen, säger Mattias Hedberg Ek.

I Bäckaskog pågår nu ett flerårigt mätprogram för att förstå hur fukt rör sig i murarna.

– Samtidigt fortsätter arbetet med att ta reda på hur vi bäst får tag på ersättningstegel. Mätningarna tar några år. Så vi har tiden med oss. Planen är att sakta gå framåt med varsamhet, säger Mathias Stenström.