Tänk dig att du är 28 år gammal och just vunnit andrapris i en arkitekttävling om att rita Stockholms nya operabyggnad. Året därpå, 1889, kontaktas du av den arkitekt som då har uppdraget att utforma den nya operan, han vill ha dig med i projektet. Du ska åka ut i Europa och studera opera- och teaterbyggnader för att sedan uppdatera hans skisser. Två år senare är du huvudarkitekt för operabygget, med många tunga krav på dina axlar.

Under 1880-talet gjordes flera förslag på nya operabyggnader och ombyggnationer av den gustavianska operabyggnaden. En arkitekttävling 1887 fick in hela 24 förslag. Axel Anderberg kom på andra plats, men tävlingen ledde inte till beslut. 1889 tog bankdirektören K.A. Wallenberg initiativ till ett teaterkonsortium som skulle se till att en ny operabyggnad slutligen blev av. Planen var att säkra finansieringen genom obligationslån och ett ”särskilt ekonomiskt åtagande från kronan, staten och staden”. Summan de räknade fram var 2,5 miljoner kronor.

Varför var det då så angeläget att bygga en ny ­operabyggnad? Den gustavianska operan hade ju bara varit igång i drygt hundra år, sedan 1782. Men fastigheten hade stora brister. Det blev snabbt trångt, då intresset för opera och teater växte som aldrig förr. Byggnaden hade dessutom stora sättningsskador efter en grundvattensänkning och scentekniken hade snabbt blivit omodern.

I oktober 1881 brann det i snickarverkstaden som låg i den flygel som vette åt Karl XII:s torg. Branden orsakade stora skador på övervåningen, men framför allt blottade den omfattande brister i brandsäkerheten. Den så kallade teaterfrågan debatterades återkommande. Vem ska egentligen driva stadens kungliga teater och opera? Vad ska man göra av byggnaden som inte räcker till och som dömts ut av brandmyndigheten?

Någon teaterkung som strödde pengar över teater- och operakonsten fanns heller inte längre sedan Gustav III sköts inne på operan och dog strax därefter 1792. Åren går, kungar avlöser varandra och till sist har staten tagit över det ekonomiska ansvaret från kungahuset, men ännu inte lyckats få ordning på verksamheten. Byggnaden döms till slut ut totalt. Den gustavianska operans dagar var över: rivningen utfördes 1892.

I februari 1889 fick arkitekt Ernst Jacobsson i uppdrag av Wallenbergs teaterkonsortium att ta fram ritningar och kostnadsförslag på en ny operabyggnad. Uppdraget var inte särskilt fritt, konsortiet ställde många krav och tomtens begränsningar påverkade stort. Jacobsson kontaktar Axel Anderberg. Den unge arkitekten Anderberg packar sin väska och far till Tyskland, Österrike, Frankrike och Belgien. När han kommer hem lämnar han in två egna skisser. Den ena godkänns av teaterkonsortiet och när de nya ritningarna fastslås 1891 är det Anderberg som är huvudarkitekt. Bygget påbörjas på samma plats där den gustavianska operan stått.

Hur ritar man en byggnad som ska innehålla så mycket kraft, ljud, ljus, färg, passion, teknik och brandsäkerhet mitt under en intensiv arkitekturstildebatt i Sverige? Debatten fördes av de arkitekter som ville lämna det klassiska och historiserande för den nya jugendstilen med böljande former.

Dramatens byggnad, en av Sveriges mest representativa exempel på jugendbyggnader, invigdes tio år senare. Den säger allt om i vilken riktning man var på väg.

I Anderbergs vardag var i stället ett av kraven på den nya operabyggnaden att stilmässigt underordna sig det kungliga slottet (klart 1754), och de exempel på teater- och operahus som Anderberg studerat i Europa var byggda i mitten av 1800-talet. ”Kungl Slottets närhet har varit bestämmande för den nya operans arkitektur som därför iklädts senrenaissansens former”, skrev Anderberg.

Anderberg själv lyfte fyra grundsatser att följa vid ”konstruktion och inredning av en monumental teater”. Två av dem handlade om brandsäkerhet, en om hur man på bästa sätt placerar och storleksanpassar rum för scenens och publikens behov och till sist en om hur byggnadens yttre ska gestalta vad som finns inuti. Han menade att varje teaterbyggnad bestod av två delar: salongshuset för publiken och scenhuset för det personalen behöver och scenteknik.

Salongen skulle vara ellipsformad, ”erbjuda god utsikt över såväl scen som publik” och ha säkra utgångar vid ”eventuell panik”. Sedan krävde detta projekt en tredje del: en uthyrningsbar del som skulle ge inkomster och på så vis stötta verksamheten. I stället för ett hotell, som var det första förslaget, byggdes en serveringsterrass mot Kungsträdgården. Terrassbyggnaden var klar redan 1885. Källarmästarna Georg och Gustaf Steinwall öppnade restaurangen Operakällaren, namnet ärvde de från den gamla operabyggnadens servering. Snart fanns också en herrekipering och ett café i byggnaden. Hyresgästerna hade, helt enligt plan, börjat generera inkomster.

Det var inte bara Anderberg som hade skickats ut i Europa för att lära sig det senaste. Maskinmästare P.F. Lindström och civilingenjör P Axel Lindahl reste för att lära sig allt om den senaste tekniken. När operan invigdes ansågs den vara mycket modern med tekniskt avancerad ventilationsanläggning och råmaskineri. Fyra stora ångpannor i källaren försåg byggnaden med värme och värmde också en del av ventilationsluften. Ventilationssystemet imponerade med sin precishet, projekterad av civilingenjören Wilhelm Dahlgren. När operan var ny var det Stockholms kungliga opera som var det europeiska exemplet att åka till för att inspireras av ny teknik.

På kvällen den 19 september 1898 klingade en hyllningskantat till operakonsten, den gustavianska operan och svensk natur från scenen då kung Oscar II invigde det nya operahuset:

”Du nya tonplats i nord, Må på den grund, som fädren lagt, Du adlas av musikens makt. Och svenska ljud från berg och dal, får klinga i din högtidssal.”

Publiken fick också lyssna till Frondörerna av Adolf Fredrik Lindblad och Estrella di Soria av Franz Berwald. Besökarna vandrade genom entréhallen och uppför trapporna som försetts med olika slags marmor, räcken och ballustrar i marmor från Norge för att uppmärksamma vår dåvarande norska unionsgranne. Vidare genom den spegelrika foajén med målningar av Carl Larsson, ekparkett, kristallkronor och tungt gult siden. Så kom de in i salongen som fått en nybarock utformning i guld och rött och nu gav plats för 1 240 besökare, och om de tittade uppåt kunde vila ögonen på Vicke Andréns takmålning, en allegori av musiken och den sceniska konsten.

Den omedelbara kritiken var blandad. Byggnaden jämfördes med en hög cigarrlådor och med en trög snigel tyngd av sitt hus och den kallades ”omodern innan den invigts”. De som försvarade Anderberg lyfte hur bra han lyckats trots alla uppdragets begränsningar. Att skapa en plats för opera, balett och teater med praktiska begränsningar i mått, i djup, i säkerhetsfrågor och kostnader ställde minst sagt höga krav på arkitekten. Den ursprungliga budgeten på 2,5 miljoner kronor landade till slut på 5,7 miljoner, men konsortiets finansiering klarade detta och kunde till och med sätta av en halv miljon kronor till en reservfond.

Anderbergs yrkesliv kom sedan att ge Sverige ytterligare teaterbyggnader i Karlstad, Linköping, Norrköping, Kristianstad och Oscarsteatern i Stockholm. I SFV:s fastighetsinnehav har han också ritat Naturhistoriska riksmuseet, Saltjöbadens observatorium och en tillbyggnad till Carolina Rediviva.