Men det är ändå lockande att försöka föreställa sig hur svenska städer hade sett ut om de sluppit rivnings­raseriet under rekordårens 1960- och 1970-tal och de gamla 1700- och 1800-talshusen hade fått stå kvar.

Tänk om fler hade besinnat sig och insett värdet i ett gemensamt kulturarv. En sådan insikt växte sig stark på sönderbombade platser i andra världskrigets Europa. Efter krigsslutet lades snart stora resurser på återuppbyggnader – Gdansk, Warszawa och Budapest är de kanske mest kända exemplen. Efterkrigsrekonstruktioner pågår än idag.

I Sverige som slapp kriget var inställningen annorlunda. Historien skulle utraderas för att ersättas med något radikalt nytt, mer rationellt. Under de omtalade rekordåren gick 40 000 hus från 1800-talet under skopan, till stor sorg och saknad. Vad som kom istället väckte inget jubel. Mest omtalad blev ”riksgropen” – då Stockholms Klarakvarter fick ge plats åt ett city av rätvinkliga block.

Om vi leker med tanken – hur hade den svenska stadsbilden tett sig utan rekordårens rivningsraseri? Vi har ju faktiskt möjlighet att göra en jämförelse genom att se på de orter som slapp lindrigare undan. Hur står sig Alingsås, Eksjö, Nora, Hudiksvall och Ystad i konkurrensen om attraktiva och välmående städer? Jo tack, alldeles utmärkt. Idag har dessa orter starka ”varumärken” just tack vare att kulturlagren är klart läsbara och att städer fått växa organiskt snarare än tuktats hårdhänt.

Vi trivs på platser med historia, där husen bär spår av gångna generationer och där nya tillskott anpassas till de befintliga. Sådana tankar präglade det internationella byggnadsvårdsåret 1975, utlyst av Europarådet. Kampanjen väckte särskilt stort gensvar i Sverige, med parollen Låt husen leva. Så kanaliserades en uppdämd reaktion mot allt rivningsraseri. Som en effekt av kampanjåret bildades Svenska byggnadsvårdsföreningen.

Sedan följde en period då bevarandeintressena stärktes. Utbildningar för byggnadsantikvarier och hantverkare startades. Inom kommunal detaljplanering infördes Q och q i detaljplan samt områdesbestämmelse med syftet att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Ett annat uttryck för tidsandan var Statens fastighetsverk, bildat 1993, mer inriktat på kulturvärden än vad föregångaren hade varit.

Tyvärr har pendeln svängt sedan dess. I konjunkturuppgången sveper åter en rivningsvåg, som drar med sig även sentida hus. Kritiken växer med en delvis annan klang – i klimatkrisen är detta resursslöseri ohållbart!

I år firas ett jubileum då det är 50 år sedan Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Svenska byggnadsvårdsföreningen samordnar jubileet genom en ny kampanj: Byggnadsvårdsåret 50 år. Inom ramen för kampanjen anordnas programaktiviteter, ­samtal, debatter och folkbildning över hela landet. Alla är välkomna att bidra eller delta. Följ oss på bva50.se, där kalendariet kommer att uppdateras med nya aktiviteter under året.