Hovfolket ute på Drottningholms slott plågas. Trots det vackra läget invid Mälarens strand med sina imponerande byggnader och sin tuktade park är det en föga inbjudande plats. Här på 1600-talets Lovön borde det vara riksänkedrottning Hedvig Eleonora som styr över folk och fä, men i stället regerar drottning Nematocera – myggan.

Luften fylls av de inande nidingarna, de är stört omöjliga att undgå. Snart har de spridit en malarialiknande sjukdom med feber, muskelvärk och utslag som får namnet Drottningholmsfrossan. Miljöproblemet är långt ifrån värdigt en kunglig plats. Något måste göras.

En av dem som låter ljuda sin klagosång är riksänkedrottningens kammarherre Johan Ekeblad. Han är omtalad för sitt stora jaktintresse och brukar stoltsera med villebråd av tjäder, räv och sidensvans. Men Drottningholms aggressiva odjur rår han inte på. I ett brev skriver han:

”De är farliga kreatur och jag kan aldrig tro att de någon annorstädes är så elaka som här. Det var ingen av oss som icke såg ut om sitt ansikte och händer, när han kom till staden igen, som han nyss kommit ut ur kopporna.”

Problemet är just platsen. Hela Drottningholm är anlagt på ett fuktigt träsk, ett paradis för myggan. Och hur mycket möda som än läggs på sköna vyer, vinklar och vrår kommer slottsområdet aldrig att bli en behaglig miljö för kunglig­heter och hovfolk att vistas i. Marken måste torkas ut. Under riksänkedrottningens tid läggs stor möda ner för att få bukt med det blöta. Men man misslyckas. Myggan bara fortsätter att inta slott och människor.

Den regent som en gång för alla bjuder insekten tillräckligt motstånd är Gustav III. Den 15 juni 1777 tar han över Drottningholms slott från mamma Lovisa Ulrika och kavlar upp ärmarna. Samma sommar är han på resa till Ryssland och S:t Petersburg och får inspiration till en ny typ av park som faller honom rejält i smaken. De är stora, böljande och anlagda i en så kallad engelsk stil.

Efter den resan åker ritblocket fram och storvulna planer och förslag ritas upp. På en målning av Pehr Hilleström, Lektyr på Drottningholm, ses monarken upptagen med sina skisser under tiden hovfolket runt omkring honom läser högt, broderar och samtalar. Hans blick är frånvarande, riktad ut genom fönstren mot markerna där utanför. Drottningholms­parken är verkligen ett älsklingsprojekt och en plats som tycks skänka honom såväl utlopp för konstnärlig kreativitet som välbehövlig avkoppling. När han befinner sig i Aachen skriver han:

”… dessa mina lediga stunders älskade verk och mina bekymmers ljufliga tillflykt.”

En av Gustav III:s hjärtefrågor gällande slottsområdet är den engelska parkens särdrag av oregelbundna former. Landskapsparken ska planeras in i minsta detalj men se ut som något alldeles naturligt. Lummiga träddungar, mjuka bukter och öppna ­böljande vidder är idealet. Det viktigaste inslaget blir en slingrande kanal. Därför tillsätts dalkarlar och soldater från Upplands regemente som får gräva ur kanalsystemet. Och vips är det förhatliga myggboet och träskområdet äntligen dränerat.

1790 har både kanal och en liten konstgjord sjö med öar skapats. I stället för myggor befolkas nu platsen av idylliskt betande får, vallande herdinnor och ett gladare hovfolk.

Källor: Doktorerna på Drottningholm – världsarv med medicinhistoria, Jan Malmstedt. Kungliga Parker – Människor och berättelser, Sofia Hilleborg, Magnus Andersson, Hélène Gullberg.