Året var 1716. Den svenska stormaktstiden låg på sitt yttersta liksom en av denna epoks mest lysande gestalter, den sedan en tid hjärtsjuke Nils Bielke. I det sista bevarade brevet till sonen Carl Gustaf, från början av året, tillönskade Nils Bielke denne ett gott nytt år och tillade ”jag tror fuller att det blir det sista som jag önskar eder, ty jag bliver nu rätt krassliger”.

Hans profetia besannades. Nils Bielke avled den 26 november på Salsta, barockslottet han lät bygga på familjens mark vid Fyrisån, tre mil nordost om Uppsala. Barockslottets föregångare hade Nils Bielkes farfar uppfört 1613. Men den nye slottsherren ansåg inte att denna byggnad återspeglade hans position i samhället som nära förtrogen till Karl XI. Nils Bielke bestämde sig för att bygga ett nytt, stort och imponerande Salsta, med slottet Vaux-le-Vicomte, sydost om Paris, som förebild.

Redan i övre tonåren hade han besökt Frankrike som deltagare i kusinen Klas Totts ambassad 1661–1663. Unge Nils knöt kontakter i de högsta kretsarna och fick även träffa Ludvig XIV, ”solkonungen”. Förmodligen besökte han också det nyuppförda Vaux-le-Vicomte, övermåttan praktfullt och påkostat av byggherren finansminister Fouquet. Alltför påkostat tyckte Ludvig XIV som lät arrestera och fängsla Fouquet.

Hans eget storslagna slottsbygge, som tog sin början 1672 efter ritningar av arkitekten Mattias Spiehler, var nog inget som retade upp Karl XI. Bielke var nämligen kungens utkorade hjälte. Bielke var inte bara hovman och godsägare. Han var också officer. Medan bygget på Salsta pågick var han ute och krigade.

Den 4 december 1676 befann sig Bielke, överste och chef för Livregementet, tillsammans med sina kavallerister på ett fält utanför Lund. Här drabbade svenska och danska trupper samman i det blodigaste slaget genom tiderna på nordisk mark. Det slutade med svensk seger och Nils Bielkes insatser ansågs avgörande.

Karl XI yttrade att "min krona hängde på Bielkes värjspets, och att jag näst efter Gud hade min tappre Bielke samt mitt livregemente att tacka för segern".

Det var nära ögat att Bielke i likhet med tusentals soldater och officerare hade blivit liggande på slagfältet. Hatten han bar under striden finns bevarad och har två kulhål. Två år efter slaget befordrades Bielke till generallöjtnant. Det var samma år som Salsta stod klart till det yttre. Inredningsarbetet skulle ta ytterligare många år i anspråk.

Bielke fortsatte att göra en strålande karriär. Till Frankrike återvände han som ambassadör. Men när hans gynnare Karl XI avled 1697 föll Bielke i onåd och fråntogs alla sina ämbeten. Återstoden av sitt liv tillbringade han som privatman. Nu fick han tid att färdigställa Salsta och inreda paradvåningen med Riddarsalen.

Nils Bielkes sinnesstämning under sina senare år på Salsta illustreras av en text på franska ovanför en av slottets dörrar. I översättning: ”Det är här som jag inväntar döden utan att önska den, men också utan att frukta den”. Ett uttryck för Bielkes växande intresse för religionen var byggandet av slottskyrkan. Den praktfulla inredningen utfördes delvis efter ritningar av Nicodemus Tessin den yngre.

Efter Nils Bielkes död övergick Salsta till hans änka Eva och därefter till den tidigare nämnda sonen Carl Gustaf Bielke, generalmajor och president i Statskontoret. Via ätten Brahe hamnade Salsta hos familjen von Essen, som ägde slottet fram till 1976 då staten tog över. Slottet blev statligt byggnadsminne 1993 och tre år senare övertog SFV förvaltningen. Och idag är Salsta öppet för allmänheten – väl värt ett besök.

Referenser: Ingvar Eriksson, Nils Bielke. Firad i nådens dagar, fälld i onådens (2000); Bengt G Söderberg, Salsta (Slott och herresäten i Sverige, Uppland, Andra bandet, 1967); Georg Wittrock, Nils Bielke (Svenskt Biografiskt Lexikon, band 4, 1924).