Den 25 januari 1935 skedde något viktigt inom den svenska kulturmiljövården. Regeringen beslutade då att skydda ett antal statligt ägda anläggningar, byggnader och parkmark genom att peka ut dem som särskilt värdefulla utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. Beslutet hade föregåtts av långa utredningar.

Redan 1920 hade regeringen antagit en lag för skydd av statlig egendom. Det var grunden för en mer modern lagstiftning för statens byggnader, men det dröjde till 1935 innan man pekade ut vilka som skulle omfattas av skydd.

1935 var målerimateralen i stort sett desamma som de varit under flera århundraden: linoljefärg på snickerier, limfärg i taken och kalkfärger på putsade ytor. Även kallvattenfärger med kaseinbindmedel som blandades till på plats av målaren användes.

Efter andra världskriget kom mycket att förändras och det skedde en snabb utveckling av vattenburna latexfärger och syntetiska oljefärger, alkydfärger. Det är moderna färgmaterial som har andra egenskaper jämfört med de färgmaterial som varit förhärskande i många av Statens fastighetsverks byggnader under århundraden.

I SFV:s uppdrag ska vi långsiktigt underhålla de miljöer som är statliga byggnadsminnen och som omfattas av skyddsbestämmelser. Därför är vi beroende av skickliga målare, konservatorer och dekorationsmålare. Skyddsbestämmelserna anger övergripande att vi ska underhålla med färg och metoder som är traditionella, det vill säga material som har samma egenskaper som vid den tiden då byggnaderna uppfördes.

Vad innebär då detta? För att förstå innebörden av detta uppdrag ska vi göra en historisk resa bakåt.

Vi startar på 1200-talet då vi återfinner det äldre måleriet främst i våra kyrkor. I stenkyrkor putsades väggar och valv och ytan gjordes slät och glättad. Det putsade kyrkorummet dekorerades med kalkfärg utförd i seccoteknik, det vill säga målning på torr puts. Dädesjö kyrka visar på ett måleri som går tillbaka till 1200-talet, takbrädorna målades i en limfärgsteknik.

Bilderna på väggarna av paradiset och helvetet skulle avskräcka människor från att göra onda handlingar och bidra till ett gott och dygdigt leverne. Men nog är bilderna på helvetet lite mer mustiga och mer inspirerande att titta på jämfört med de mer mjäkiga motiven som beskriver paradiset.

För att få fram kulör i färgen användes pigment som kom i stora klumpar och som därefter maldes mellan stenar för att få fram pulvret, man ”rev” pigmentet. Ett ganska tungt arbete, ofta förbehållet målarlärlingarna.

De vanligaste äldsta färgerna var starkt röda, blå, gröna och gula färger. Ett exempel på vackert medeltida måleri från 1400-talet finns i Risinge kyrka i Östergötland, där måleriet aldrig varit övermålat, vilket gör det väldigt speciellt.

Under 1500-talet utvecklas måleriet framför allt inom de kungliga interiörerna. Nu är det kungarna som är de viktiga byggherrarna, inte kyrkan som tidigare. Nya konstnärliga uttryck och idéer präglar såväl kungahuset som adliga familjer och förmögna borgare, alla som ville göra anspråk på att leva enligt ett europeiskt mönster för furstar. Ofta var flera stora byggen på gång samtidigt och hela staber av palatsdekoratörer flyttade mellan husen.

Under 1600-talet blev det allt vanligare att måla även i mindre förmögna hem och målningen kunde utföras direkt på den timrade väggen. Under denna tid tillkom även praktfulla, bemålade tak i mer förmögna hem. Vanligt var geometriska motiv eller rankor i en mörk och mustig färg: grönt, rött, svart och brunt. Det måleriet kan vi bland annat se på Skokloster och i Ryningska palatset i Stockholm.

1700-talet förknippas med rokokon, det ljusa och lätta måleriet. Stockholms slott var fortfarande under uppbyggnad och många storslagna interiörer tillkom, men samtidigt växte det fram en välmående medelklass som hade råd att måla och smycka sina bostäder.

Måleriet var lätt och elegant, böljande blomrankor som kom att övergå i en mer strikt symmetri. Den lodräta randningen blev typisk för 1700-talets senare del. Kemin som vetenskap utvecklades under 1700-talet och flera nya pigment tillkom, bland annat ”berlinerblå”, ett intensivt mörkblått pigment som slog igenom i det folkliga måleriet. Vid denna tid slår även linoljefärgen igenom, ofta med olja importerad från Ryssland.

1800-talet är ett århundrade med stora förändringar med influenser bland annat från Napoleons Frankrike.

Väggmåleriet tog upp symboler från den romerska kejsartiden med vaser och mytologiska djur. På Rosersberg kan man uppleva ett autentiskt tidigt 1800-talsmåleri med mörka mättade färger med starka kontraster.

Under det sena 1800-talet förekom ofta schablonmålning eller marmorerade och ådrade ytor. Nya offentliga byggnader tillkom, som skolor, sjukhus, teatrar, postkontor och järnvägsstationer.

I Gamla riksarkivet från sent 1800-tal finns dekorativt schablonmåleri i entrén som fortfarande går att se. Beroende på byggnad var inredningarna olika påkostade.

I en bankbyggnad som representerade rikedom och välstånd förekom ofta väggar utförda i stucco lustro eller stuccomarmor.

1900-talet domineras av ett omfattande bostadsbyggande och på 1960-talet genomdrevs det som stordrift, vilket bidrog till att måleriet tappade sin särart och blev en liten kugge i det stora maskineriet.

Tidigare var varje byggnad unik och inredningen skapades genom olika hantverksmässiga moment där målarmästaren med sitt målarlag hade en viktig roll.

Måleriyrket krävde stor kunskap och mycket erfarenhet, en garanti för att måleriarbetet utfördes med god kvalitet, där måleriet inte bara hade en funktion utan även var en del i den konstnärliga utsmyckningen.

Målarmästaren var den som kom in sist vid en om- eller nybyggnad. Rummen skulle vara rena och städade, först då kunde målarmäster med sina medarbetare påbörja den sista delen av jobbet.

Vid 1900-talets början var måleriet ett sätt att skydda och uttrycka en yta, men det övergick under 1930-talet till att förenklas med måleri i ljusa färger utan dekorativa inslag.

Socklar och foder som tidigare gjordes i trä ersattes på 1960-talet av plastprodukter och målades med andra material än den tidigare linoljefärgen. Nu kom nya färger med skarpa kulörer och nya syntetiska pigment som varit otänkbara tidigare. De moderna färgmaterialen torkade snabbare, de skulle vara enkla att måla med och helst täcka så pass väl att det räckte med färre strykningar än tidigare. Sakta men säkert försvann den kunskap som äldre målare hade haft genom generationer.

För SFV har det inneburit att vi inom många äldre byggnadsverk med kulturhistoriskt värde har en blandning av moderna och äldre färgmaterial. Plastfärger på väggar men linoljefärg på snickerier, dörrar och fönsterbågar. Den förenkling av målade interiörer som inleddes på 1970-talet har även påverkat många av de äldre byggnader som SFV förvaltar. Det kan tyckas märkligt att en byggnad med höga värden har kunnat förändras så mycket i fråga om materialval, men förändringen har skett under en lång tid och påbörjades med måleriyrkets förändring och status. En annan förändring är att vi idag ställer högre krav på den ”perfekta” ytan. Tidigare accepterades interiörer som inte var helt perfekta och underhållsintervallerna var längre. Det utförda måleriarbetet hade hög klass och höll ofta bättre för slitage än vad det gör idag.

Ett exempel är hur man ytbehandlade trapphus ända in på 1900-talet. Linoljefärg målades upp till axelhöjd med en tydlig rand som avslut innan resten av väggen målades med en limfärg. Linoljefärgen var enkel att torka av och blev det märken behövde man bara måla om den nedre delen av den målade väggen. Ett klokt sätt att både förhålla sig till resurser och skapa ett funktionellt trapphus i fråga om underhåll.

Men det är viktigt att veta i vilken miljö vi befinner oss. Man måste alltid göra en analys av såväl byggnadens funktion som rummets värde. Ta till exempel Scenkonstmuseet i Stockholm. Där finns det publika miljöer från 1970-talet som omfattas av skyddsbestämmelser. Bestämmelserna anger att underhåll i vissa rum ska ske med material från 1970-talet, då det är ett viktigt uttryck för byggnaden. Då är det inte i första hand de traditionella färgteknikerna som vi målar med. Problemet är att hitta 1970-talets ”Kautschukfärg”, men då måste vi hitta ett liknande färgmaterial.

Att få tag på rätt kompetens inom måleriyrket är en stor utmaning idag. Att måla med traditionella material och metoder innebär att kunna blanda till en limfärg, att kunna bryta en kulör på platsen, att förstå skillnader i hur man målar med en latexfärg eller en linoljefärg, då materialen kräver olika tekniker och kunskap. Vi står också inför en stor utmaning att på ett klokt sätt hushålla med våra resurser, att få längre underhållsintervall vad gäller måleriet så att vi inte belastar miljön i onödan. Det kräver målare med erfarenhet och intresse.

De traditionella materialen innehåller färre komponenter än de moderna färgerna och det är möjligt att måla med linoljefärg utan att använda lösningsmedel. En limfärg innehåller krita, lim och vatten – enklare än så kan det inte bli. Med en återgång till mer traditionella material skulle vi kunna återuppleva interiörer som är i bättre samklang med byggnaden i stort och det skulle bidra till en ökad historisk upplevelse för alla, både besökare och målare.