När vi stängde hade basutställningen sett likadan ut sedan vi flyttade in 1998. Den behövde förnyas, konstaterar Karin Nilsson, som är tillförordnad överintendent på Arkdes och projektansvarig för ombyggnaden.

Målet med Arkdes nya utformning är högtflygande – att skapa en fantastisk besöksupplevelse, ett dynamiskt upplevelsecentrum med plats för liv, rörelse och lek. Kort och gott, ett museum som man vill återvända till många gånger.

Tidigare nådde besökarna Arkdes från sidan, via Moderna museets entré. Nu har den gamla porten, som vetter mot Exercisplan, åter kommit till heders.

Väl inne i museet kommer besökarna direkt in i flottans gamla gymnastiksal, den ena av Exercishusets två väldiga salar. Här ska tillfälliga utställningar presenteras.

Det är onekligen ett rum där den svenska museihistoriens vingslag slår. Det var nämligen här Moderna museet och dess entré låg när det öppnade 1958 och fram till 1994. Det var också här som världsberömda utställningar som Rörelse i konsten och Niki de Saint Phalles väldiga ”Hon” satte Sverige och Stockholm på den internationella konstscenens karta – och inte minst skänkte liv och rörelse till den ganska sömniga Skeppsholmen.

Att väcka nytt liv i och bidra till ökat folkliv på Skeppsholmen är även en av många utgångspunkter när nya Arkdes gestaltas.

– Vi kommer självklart att fortsätta samarbetet med Moderna museet, men det är lika självklart att vi väljer den nya egna entrén, som blir porten till Arkdes, säger Karin Nilsson.

Porten är en viktig markering, som stärker Arkdes identitet som självständigt museum och mötesplats. Men den gör också bättre rättvisa åt byggnadens potential. En magnifik siktlinje går rakt genom det gamla exercishusets två väldiga salar, ända till Nordiska museet på andra sidan Ladugårdsviken. Förhoppningen är att man när vädret tillåter ska kunna gå rakt igenom museet och ut på sidan som vetter mot Ladugårdsviken, vilket ger liv och lekyta på en tidigare outnyttjad plats.

Under ombyggnationen badar byggnaden i ljus. Men även om ljuset och rymden imponerar så är lokalerna inte idealiska för känsliga föremål av papper: teckningar, ritningar, brev och fotografier med mera, som varken mår bra av ljus eller varierande temperatur och luftfuktighet.

– Det är svårt att hitta balans mellan inomhusklimat och ljus. Vi kommer att försöka behålla fönstren öppna, så långt det går. Det ger en helt annan känsla, och vi vill skapa ett museum och besöksmål där människor verkligen vill vara, säger Karin Nilsson.

Ett led i detta är den nya klimatanläggning som Statens fastighetsverk installerat i utställningslokalerna. Det bättre inomhusklimatet skyddar föremålen när de visas och gör vistelsen behagligare för besökarna.

När Kulturvärden besöker de två utställningssalarna är det en experimentell byggarbetsplats. Till och med den stora stålboxen, som tidigare dominerade basutställningsrummet, är nedmonterad. På golvet ligger stora högar med stålbalkar, glas- och plywoodskivor prydligt sorterade och staplade.

Allt noggrant förtecknat av Arkitektbyrån Arrhov Frick, som ska skapa nytt utifrån det som redan finns på plats. Ett arbetssätt som överensstämmer med SFV:s intentioner att minimera klimatavtryck från material och transporter.

– Vi återanvänder allt som fanns i de gamla utställningarna och kommer bara att behöva köpa in lite muttrar, säger Karin Nilsson.

Återbrukandet är förstås både en begränsning och en kreativ utmaning. ”Man tager det man haver”-metodiken ställer större krav på arkitekter och beställare. De träffas på plats varje vecka för att stämma av och föra processen vidare. Här och var vittnar prototyper till montrar, pallar och andra delar av den tänkta framtida interiören om arbetet.

– Vi vet inte hur det blir i slutändan, och allt kommer inte att vara helt klart när vi öppnar. Det är inte statiskt utan en fortgående process, säger Karin Nilsson.

Vad kommer då besökarna att möta? Det korta svaret är en blandning av det förväntade och det som aldrig visats tidigare.

I den helt nya samlingsutställningen, som täcker arkitektur och design från 1880 och framåt, har den tidigare kronologiska presentationen frångåtts. I stället presenteras elva teman, där till exempel Stockholmsutställningen 1930 bjuder på det förväntade och tidigare bortglömda kvinnliga arkitekter på det oväntade.

– Ett exempel är arkitekten Malene Bjørn. Hon gjorde till exempel inredningar på svenska ambassaden i New Delhi och Wenner-Gren Center, säger Frida Melin, intendent för samlingarna, och visar ett axplock av Malene Bjørns ritningar, färg- och textilprover och dagboksblad. 

Arkdes har cirka fyra miljoner föremål i sina samlingar: ritningar, fotografier, modeller... Men också mängder av korrespondens som ger unika möjligheter att komma människor in på livet.

– Samlingarnas innehåll, och inte minst breven, gör att vi har stora möjligheter att lyfta fram hela berättelser på ett ofta unikt och levande sätt. Vi har så mycket material att vi ofta kan ge en mycket bred och samtidigt detaljerad bild av arkitekternas liv och verk, och ofta även människorna runt omkring, säger Karin Nilsson.

I samlingsutställningens ena fokusrum finns ett exempel på det. Den tillfälliga utställningen handlar om Léonie Geisendorf (född 1914 i Lodz och död 2016 i Paris, men verksam under större delen av sitt liv i Sverige) och hennes långa kamp för att få bygga en katolsk kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm. Allt material – ritningar, modeller, fotografier, dagböcker, tidningsartiklar och korrespondens med påvestolen och andra prelater – finns bevarat. Det är som att kliva in i en personlig tidskapsel.

Ytterligare ett fokusrum är vigt åt rörlig bild. Det gästas av Abelardo Gonzales mässingsblänkande och spegelklädda postmoderna nattklubbsinteriör Trocadero. Av den legendariska nattklubben från 1980-talets Malmö finns inget kvar. Men filmerna ger besökarna möjlighet att resa bakåt i tiden – tänk Grace Jones i Miami – och uppleva den lyxiga miljön, och kanske låta sig luras av barens finurliga spegeleffekter.

Till skillnad från den gamla basutställningen är den nya samlingsutställningen mycket mer dynamisk. Eftersom det handlar om känsligt originalmaterial kan det inte visas mer än en begränsad tid.

– Samlingsutställningen kommer att vara i ständig rotation. Den som besöker oss i januari kommer inte att uppleva samma sak i september, säger Karin Nilsson.

Det finns väldigt gott om material att variera med. Cirka 600 kända arkitekter är representerade i samlingarna. Men många fler göms i arkiven. Bara 10 procent, 400 000 av museets föremål, är katalogiserade och tillgängliga på nätet. Mycket av det som är okatalogiserat är också okänt. Den publikdragande lösningen på det är ett nytt koncept kallat Unboxing. Där packar museets intendenter upp och dokumenterar okända skatter inför publik.

– Det blir ett event för museipubliken och samtidigt ett sätt för oss själva att upptäcka och dokumentera det vi har, säger Karin Nilsson.

Arkdes består av ytterligare en byggnad, i funktionalistisk stil, som tillkom i samband med bygget av Moderna museet. Här finns de publika delarna: Café Blom – som fått namn efter Exercercishusets urprungliga arkitekt – bibliotek och en välbesökt studiesal. Tillbyggnaden belönades med Kasper Salin-priset 1998 och är öppen även under ombyggnaden av utställningssalarna. Under jord, i flera våningar, finns delar av samlingarna i enorma klimatiserade lager. Prydliga mappar, ritningsrullar inslagna i syrafritt silkespapper, modeller av stadsdelar, hus och möbler, materialprover…

På en hylla står en förtjusande realistisk modell av ett funkishus klätt i stående plank, urtypen till alla bruksorters Konsumbutiker; en byggnad så enkel att den sannolikt kunde byggas av medlemmarna själva, som egnahemsbyggena. Givetvis från KF:s eget arkitektkontor KFAI, som länge var Sveriges största. På hyllan bredvid: dockskåpsstora möbelmodeller signerade legendariska Carl Axel Acking. Ytterligare ett snäpp bort ligger giganten Ivar Tengboms ritningar – Stockholms konserthus och Tändstickspalatset – noggrant travade i dokumentmappar.

Allt påminner om att arkitektur är en konceptuell konstform.

– Det är vi som har originalen. Kopiorna hittar man på stan, säger Karin Nilsson med glimten i ögat.

I bästa fall, kanske man ska tillägga. Många av ”kopiorna” har försvunnit, förvanskats eller förverkligades aldrig. Men på Arkdes är det möjligt att uppleva dem.