Trä är förgängligt. För att kunna bevara gamla kulturföremål – till exempel träskulpturerna i våra kyrkor, barocktavlornas ramar och gustavianska möbler – behöver vi både förstå hur de en gång tillverkades och kunna utföra repara­tioner som går hand i hand med de äldre materialen och hantverkaren som en gång arbetade med dem. Annars går originalen oåterkalleligen förlorade med tidens gång.

För de flesta yrkesgrupper sker det en ständig produktutveckling och digitalisering. Människan går från att vara den som själv utför till att bli den som hanterar maskinen som gör jobbet. Så ser det inte ut när yrket ifråga är ett hantverk med en mer än tusenårig tradition.

För en bildhuggare, som skulpterar och snidar i trä, är verktygen desamma idag som för tusen år sedan och så länge människan har haft skärverktyg har behovet av att skapa och uttrycka sig kunnat få utlopp. För en förgyllare är yrket nästan lika gammalt – de verksamma räknar sina rötter tillbaka till forntidens Egypten.

– Enda skillnaden är att mina mejslar är i modernt stål, men annars använder jag samma arbetsverktyg som man gjorde under gotiken, berättar Christer Björkman, bildhuggare.

Vi är på besök hos Stockholms Förgyllning & Bildhuggeri. Ateljén, i centrala Stockholm, är arbetsplats för Christer Björkman och hans kollega Charlotte Nilsson, förgyllare. Tillsammans driver de den kombinerade verkstaden och butiken och arbetar både med att restaurera äldre föremål och med ny, egen design. Ofta arbetar de tillsammans.

– Vi återställer äldre och antika föremål till sitt vackra och ursprungliga skick. Vi förstår hur det en gång har sett ut och vad som krävts för att skapa dem, berättar Charlotte Nilsson.

När man restaurerar ett föremål som gått sönder eller brutits ner av ålder är valet av redskap och material kritiskt. Man kan inte ta några genvägar. Arbetet måste utföras på samma sätt och med samma material, handlag och skicklighet som en gång användes för att framställa originalet, annars förlorar det sin särart och sitt kulturhistoriska värde.

I den djupa ateljén är det träföremål i olika stadier av färdigställande på  varje ledig yta. Här hänger förgyllda ramar på väggarna – antika möbler och arbets­material av olika träslag samsas med modern hantverkskonst. Två snickar­bänkar och ett arbetsbord för förgyllning dominerar golvet.

Charlotte Nilsson utbildade sig till förgyllare i Italien. Först tre år som student och sedan vidare som lärling i Florens. Hon visar sina arbetsverktyg: tunna men breda borstar i ekorrhår, samma som hon använt i över 20 års tid. Glasburkar med animaliskt lim, vit krita och poliment – pigmentleror i nyanser av gult och rött till grundarbete. Bladguldet är oerhört tunt och går sönder vid beröring.

Charlotte Nilsson använder en borste för att lyfta guldet till den yta som ska förgyllas och smeker ut bladguldet över det snidade och preparerade underlaget. För att polera upp de delar som ska skina använder hon en agatsten och gnider försiktigt över bladguldet. Egentligen är det underlaget som poleras, men resultatet blir att guldet som berörts av agaten blänker.

– Om man gör förgyllningen och arbetet innan korrekt, och föremålet som förgylls får vara i en bra miljö utan fukt, så håller förgyllningen för evigt. Guld bryts inte ner, men underlaget kan ändra karaktär. Trä åldras, säger Charlotte Nilsson.

För Christer Björkman är arbetet som bildhuggare varierande. Vid ett tillfälle fick han i uppdrag att skapa inredningsdetaljer till en sneakersbutik i Tokyo, med trämöbler skulpterade i klassisk japansk stil och detaljer i form av sneakers snidade i trä. En annan gång har ett svensktillverkat barockbord från 1600-talet behov av att få sitt ben, i form av en lejonfot, utbytt. Originalet är hugget av Burchard Precht, hovbildhuggare på 1600- och 1700-talet, och det krävs fingertoppskänsla för att återskapa mästarens verk.

Just idag arbetar Christer med att skulptera en ram av Sansovinotyp, efter design från andra hälften av 1500-talets Venedig. Ramen ska sen innehålla en kopia av Carta Marina, Olaus Magnus karta över Skandinavien. Olaus Magnus färdigställde sin karta i Venedig och Christer tycker det är passande att kartan nu får en klassiskt venetiansk ram från samma epok. Arbetet kommer ta ungefär tre månader.

Det går en rät linje från Christer Björkman och Charlotte Nilsson tillbaka till de hantverkare som en gång skapade föremålen de arbetar med idag. Båda två säger att det krävs en känsla för djup och proportioner, för det skulpturala och för detaljer, för att bli duktig inom deras respektive yrken. Teknikerna kan vem helst lära sig, men hantverksskickligheten sitter i händerna.