”Vad står du och gapar efter på främmande, liksom du aldrig sett folk förr. Packa dig ut i logen och tröska!”

Denna barska uppmaning från hustrun till bonden Sven Elfsson i Isala by i Svärdsjö räddade sannolikt Gustav Vasas liv. Allt enligt legenden. Bondmorans order accentuerades av ett kraftigt slag med brödspaden över ädlingens rygg.

Tiden var vintern 1520–1521. Den blivande monarken var i Dalarna för att värva anhängare till upproret mot unionskungen Kristian II. Dennes knektar var honom hack i häl,
och Gustav tvingades brådstörtat fly från plats till plats. Den farlige upprorsmannen skulle tas till fånga och oskadliggöras. Stockholms blodbad fanns i färskt minne. Här hade Gustavs far riksrådet Erik Johansson Vasa och närmare 80 andra betydande män halshuggits på order av Kristian.

Till Svärdsjö hade Gustav kommit från Ornässtugan utanför Falun. Där ansågs han inte vara säker och fick rådet att ta sig norrut för att söka skydd hos prästen i Svärdsjö, herr Jon. Prästen såg till att i hemlighet forsla Gustav till Isala där han kände Sven Elfsson, en pålitlig karl. Här kunde Gustav gömma sig.

Kung Kristians hejdukar var dock hack i häl på honom. Plötsligt slets dörren upp till Svens Elfssons stuga och en grupp knektar trängde sig in. Gustav räddades som sagt av bondhustruns rådiga ingripande innan några frågor hann ställas om huruvida en misstänkt man synts till.

Gustav styrde stegen till tröskladan och anslöt till gårdens ordinarie drängar. Den högättade unge mannen tvekade uppenbarligen inte att hugga i. Men kanske var det mest av strategiska skäl. Drängsysslorna var en investering i samarbete med dalfolket.

Ingenstans kunde Gustav känna sig trygg, inte ens hos det rådiga bondeparet i Isala. Sven Elfsson bestämde att Gustav gömd i ett hölass skulle föras längre norrut i landskapet.

Färden blev dramatisk. På vägen mötte ekipaget en grupp unionstrogna dalkarlar. Är det något lurt med hölasset? För säkerhets skull stack knektarna sina lansar i höet tills de insåg att ingen gömde sig där inne.

Men Gustav hade fått en rispa och blod syntes i snön. Innan nästa grupp jagande knektar dök upp skar Sven Elfsson hästen i foten så att blodet rann. Blodet kommer från hästen som ni kan se av skadan, var beskedet. Knektarna lät sig luras och snart var den värdefulle passageraren lyckligen avlämnad i nästa by.

Tröskladan i Isala där Gustav Vasa gjorde drängtjänst finns fortfarande kvar. Sedan länge kallas den Isala kungslada. När den blivande kungen vistades på platsen var ladan några decennier gammal. Det visar dels dateringen med hjälp av träets årsringar, dels byggnadstekniken som är senmedeltida.

Under tidernas lopp har ladan vårdats. Gustav Vasas ättling och sentide efterträdare på tronen Gustaf III anslog 1787 medel för att rusta upp byggnaden. Samtidigt lät han resa en minnessten på platsen. Inskriptionen berättar bland annat att här tröskade Gustaf Eriksson som av försynen utsetts till fäderneslandets räddare.

Fäderneslandets räddare, ja. Till denna skara måste man väl också indirekt räkna Sven Elfsson i Isala och hans hustru som så listigt bistod Gustav Vasa. Händelserna finns inte med i Peder Svarts krönika, propagandaskriften om Gustav Vasas liv och en viktig källa till dennes äventyr i Dalarna. Legenden om Isala lär nämligen ha tecknats ned först i slutet av 1600-talet.

Isala kungslada förklarades 1935 som statligt byggnadsminne och förvaltas idag av Statens fastighetsverk.

Källor: Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström, Berättelser ur svenska historien. Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner (1885–1886); Isala kungslada, Svärdsjö (Statens fastighetsverk, www.sfv.se).