Det är en egen liten värld som öppnar sig när man kliver in i den blå porten på Rue de Payenne i Marais. I Hôtel de Marle ligger ett av Sveriges få kulturhus utanför vårt lands gränser. Innergården – liksom trädgården på baksidan – är en myllrande mötesplats för den kulturintresserade allmänheten.

 

En av dem som hängde här redan under mitten av 1970-talet var Ewa Kumlin, då hon jobbade som sekreterare på svenska ambassaden. Idag är hon chef för institutet med kombinerad tjänstebostad och representationsvåning på övervåningen.

– Det är helt unikt och fantastiskt att Sverige har ett sådant här kulturhus. Det är ett absolut privilegium att arbeta med detta uppdrag, säger Ewa Kumlin, som tillträdde 2018 efter att ha varit vd för Svensk Form under många år.

Svenska institutets uppgift är att främja förtroendet för Sverige och svenska värderingar i utlandet. Och institutet i Paris drar sitt strå till stacken genom att årligen arrangera mängder med utställningar och event med svensk prägel: konst, design, arkitektur, filmvisningar och konserter. Under våren visas här till exempel en utställning om Svenska baletten, som gjorde stort intryck i det parisiska kulturlivet på 1920-talet.

En trappa upp, i den så kallade Tessinsalen, finns en permanent konstutställning med målningar från 1700-talet och framåt. Det är en liten del av Tessininstitutets omfattande samling, som idag förvaltas av Nationalmuseum och som var själva ursprunget till att Svenska institutet skapades (se artikel på sid 31)

Svenska institutet bedriver även svenskundervisning för ett par hundra elever per termin.
Men en del besökare kanske bara slinker in för att ta en fika på Café Suédois och njuta lite i skulpturträdgården. Under vanliga år – det vill säga före coronapandemin – hade Svenska institutet runt 100 000 besökare per år.

Men corona har givetvis satt käppar i hjulet för en stor del av verksamheten.

– Det är oerhört sorgligt. Under delar av året har det varit helt nedstängt, men i somras kunde vi öppna lite i alla fall. Mycket av undervisningen har vi kunnat sköta digitalt, liksom även utställningarna, säger Ewa Kumlin.

Tidvis har huset varit nästan helt tomt, med undantag för de sex gästlägenheterna i husets flyglar. Ett av Ewa Kumlins första initiativ var att i samarbete med Statens fastighetsverk se till att dessa lägenheter fick en egen personlig inredning.

Sex svenska arkitektfirmor och skolor fick fria händer att utforma var sitt rum med fokus på hållbarhet och kvalitet. Projektet resulterade i en uppvisning av svensk form i framkant, som nu är en femårig utställning under namnet Hem x 6. Ett exempel är ­Studio 5 – som präglas av gröna varma textilier – där inspirationen har hämtats från Kavaljersflygeln på Gripsholms slott i kombination med tydliga Parisreferenser. Lägenheten är utformad av Ulf Agnér, som idag är inredningsarkitekt på SFV (läs intervjun med honom på sid 34).

En gång per år öppnar institutet dörrarna till gästlägenheterna för allmänheten. Under övriga tider är de uppbokade för svenska kulturutövare, som har möjlighet att bo här under en månads vistelse.

– Det kan vara författare, forskare och skådespelare. Det viktiga är att de genomför ett projekt av hög kvalitet med svensk-fransk koppling, säger Ewa Kumlin.

Det var den 20 januari 1971 som Hôtel de Marle nyinvigdes i svensk tappning och i år det alltså dags för 50-årsfirande. För Ewa Kumlin är det självklart att året ska uppmärksammas.

– Det är en milstolpe, och det känns viktigt att visa var vi kommer ifrån, var vi är och vart vi ska.

Det övergripande temat för året är vänskap, amitié.

– Det är ett begrepp som känns extra viktigt att värna i dessa tider när hoten mot vänskap kryper allt närmare. Många isolerar sig nu – men då ökar behovet av levande kultur och vänskap i bred bemärkelse, mellan folk, generationer och kulturuttryck, säger Ewa Kumlin.

Jubileumsåret delas in i tre olika etapper. Inledningsvis är det fokus på digitala visningar, med utställningar och historiska tillbakablickar. Under sommaren blir det en performancemiddag med en rad svenska konstnärer, till exempel Karin Mamma Anderson och Jockum Nordström.

Och till hösten väntar en utställning med författaren Sara Stridsberg och Parisbaserade illustratören Beatrice Alemagna inriktad mot barn och unga.

I slutet av året släpps också en jubileumsbok om huset och verksamheten.

För Statens fastighetsverks del är Hôtel de Marle en unik del i beståndet och det ställer stora krav på förvaltningen, enligt Anders Ingmo, förvaltare på SFV:

– Det är hela tiden en balans mellan vad huset erbjuder och vad Svenska institutet vill ha. Vi ska se till att hyresgästen trivs och samtidigt respektera husets karaktär. Vissa delar har ett starkt kulturminnesskydd, till exempel huvudtrapphuset och fasaden, säger han.

Under senare år har SFV bland annat tillgänglighetsanpassat delar av fastigheten, flyttat café och personalkök samt satt in branddörrar till ett antal rum.

– Det är lite speciellt att sköta förvaltningen i Frankrike. Det är mer byråkratiskt och omständligt än i Sverige. Och under coronapandemin har det mesta ju skötts på distans i samarbete med leverantörer som känner till huset. Det är en fördel att jag kan franska, konstaterar Anders Ingmo.

En av tillgänglighets­anpassningarna som SFV utförde häromåret är en svagt sluttande ramp som på ett sömlöst sätt förbinder trädgården med nedervåningen. Rampen ska öka den fysiska tillgängligheten till huset, bland annat för rullstolsanvändare, men den kan även utnyttjas för andra ändamål. Kanske som en liten scen när verksamheten öppnar upp igen, till exempel till midsommar.

– Vanligtvis har vi ett stort midsommarfirande här – Fête de la musique – och då brukar det komma flera tusen personer, säger Ewa Kumlin.

– Så många kan givetvis inte komma i år, men jag hoppas verkligen att vi kan ha nån form av gemensamt firande.

Slumrande palats

Från nedgånget palats till ett myllrande kulturhus. Sverige gjorde en god investering när de köpte Hôtel de Marle.

Mycket talar för att finansminister Gunnar Sträng insåg potentialen ganska snabbt när svenska staten 1965 köpte Hôtel de Marle, mitt i hjärtat av Paris. På ytan var det en nergången fastighet med ruckligt garage i trädgården. Men bakom denna fasad fanns ett gammalt stadspalats, vars äldsta delar är från 1500-talet och som uppfördes av Christoper de Marle, rådgivare vid Paris parlament.

Fastigheten är byggd enligt tidstypiskt mönster: huset öppnar sig mot en innergård som inramas av två flyglar och på baksidan finns en trädgård.

Det var dåvarande kulturrådet i Paris, Gunnar W Lundberg, som hade upptäckt huset. Han hade byggt upp en omfattande konstsamling, den så kallade Tessinsamlingen, med över 600 målningar och 5 000 verk på ­papper och var i behov av nya lokaler. Här skulle Hôtel de Marle passa perfekt. Kanske var det han som övertalade finansministern om husets förtjänster?

Köpeskillingen blev 6 miljoner kronor och finansierades med pengar från statliga lotterier till förmån för kulturella ändamål. Men renoveringskostnaderna skulle bli omfattande. Till exempel ersattes det unika 1500-tals­taket med sina båtformade takstolar av nya i samma utförande – en av få rekonstruktioner av denna taktyp som finns kvar i Paris. Andra centrala delar av huset är Tessinsalen, där man under innertaket fann en av Maraiskvarterens bäst bevarade målade bjälklag. I detta rum finns också den palmformade kakelugnen – den enda inventarie som överlevde revolutionen 1789.

När renoveringen var klar 1971 flyttade Lundberg Tessinsamlingen till Hôtel de Marle och donerade den till staten som en kulturell grundplåt till Svenska institutet. Sedan dess har hundratusentals fransmän haft för­månen att njuta av svensk kultur i palatset. Värdet av detta är svårt att sätta ett pris på – men att husets värde ökat mångdubbelt sedan Strängs dagar är helt klart.