Fredagen den 4 juni smäller det i Göteborg. När rikets andra stad firar 400 år skjuter garnisonen salut så det hörs vida kring. Kanske inte ända till Danmark, men länge var det i första hand just grannen i söder man ville skydda sig mot.

1600-talsprojekt som Nya Älvsborgs fästning i älvens inlopp, skansarna Kronan och Lejonet – och inte minst de åtta meter höga murarna innanför vallgraven – signalerade styrka och självförtroende.

– Man kan se befästningen som ett tydligt budskap till främmande makt: Se här vad vi kan göra. Det kostade förstås väldigt mycket pengar, men så var det heller aldrig någon som intog staden, säger historikern Håkan Strömberg, som till vardags är museipedagog vid Göteborgs stadsmuseum.

När Göteborg 1621 äntligen fick sina stads­privilegier hade det redan gjorts en rad misslyckade försök att etablera en svensk port mot Västerhavet. Läget mellan Bohuslän (norskt till 1658) och Halland (danskt till 1645) var ytterst utsatt och historien visade att det skulle krävas särskilda ansträngningar för att försvara en svensk stad.

Dessutom: de holländare som var villiga att bedriva handel från Göteborg krävde trygga förutsättningar för att i lugn och ro få möjlighet att utveckla sina affärer.

Gustav II Adolf, som grundat Göteborg 1621, föll i Lützen 1632 och följdes på tronen av dottern Kristina. Denna avböjde visserligen släktingen Karls frieri, men när hon abdikerade 1654 var det just Karl som kröntes till kung: Karl X Gustav.

Fältherren Lennart Torstenson, som med stor framgång tjänat kronan under det 30-åriga kriget, hade 1647 återvänt till Sverige och bestämde sig nu för att bygga ett palats i den nya staden Göteborg – rikets port mot väster. Torstenson identifierade snart en lämplig tomt på Södra Hamngatan nära älven, engagerade en tysk byggmästare och såg fram emot att så småningom kunna flytta in i sitt stenhus i holländsk renässansstil med utsikt över vattnet och båtarna.

I januari 1651 stod Torstensons palats klart, men fältherren själv hade insjuknat och avled den 7 april utan att ha hunnit få se sitt nya hem. Och tragiken skulle snart komma att hemsöka palatset ännu en gång.
Karl X Gustav hade visserligen slutit fred med dansken i Roskilde 1658, men kungen var inte nöjd med utfallet och bestämde sig för att gå till ny attack på flera fronter. Det beslutet fick han snart anledning att ångra – de svenska styrkorna mötte övermäktigt motstånd, och det var en stukad kung som på julafton 1659 mötte upp på Torstensonska palatset där drottning Hedvig Eleonora och den fyraårige prinsen (sedermera Karl XI) väntade.

Den 3 januari 1660 skulle ständernas möte öppnas i Kronhuset, bara några minuters promenad från palatset. Kungen äskade nu mer pengar och fler soldater för att försvara rikets hotade positioner. Ständerna sa ja, men villkorade samtidigt sin finansiering: Kungen skulle fortsättningsvis verka för en varaktig fred.

Historien berättar att kungen strax därefter ådrog sig en influensa som utvecklades till lunginflammation, och natten till den 13 februari avled Karl X Gustav.

Den som idag tittar förbi Göteborgs äldsta bebodda hus kan därför på palatsets gavel mot Stora Badhusgatan läsa:

”Sveriges konung Carl X Gustaf afled i denna byggnad den 13 februari 1660, bortryckt i sitt 38:e lefnadsår från vidtomfattande planers fullbordan under brinnande krig och allvarsfyllda öfverläggningar med rikets i denna stad församlade ständer.”

År 1700 flyttade amiralen Erik Siöblad in i det Torstensonska palatset; den första av 30-talet landshövdingar som verkat från residenset på Södra Hamngatan ända in i våra dagar.

Men långt innan Siöblad gjorde entré hade den svenska stormaktstidens främsta fästningsarkitekt kommit till västkusten för att göra bestående avtryck. Hans namn: Erik Dahlbergh.

– Under 15–20 år bedrev han en fullständigt fantastisk verksamhet, säger Mikael Nädele, som under sin tid som slottsarkitekt kommit nära Dahlberghs tankar och gärning.

I Dahlberghs noggrant förda dagböcker kan man följa hur han, med början på 1670-talet, befann sig på ständig resa mellan en rad västsvenska byggprojekt.

Samtidigt som han förbättrade och stärkte Carlstens fästning på Marstrand och Bohus fästning i Kungälv, utvecklade han Nya Älvsborgs fästning i Göteborgs inlopp så framgångsrikt att den danske amiralen Tordenskjolds angrepp sommaren 1719 kunde slås tillbaka.

Den som närmar sig Göteborg med tåg norrifrån välkomnas av en försvarsskans med ett fyra meter högt svart lejon med förgylld krona. Där uppe på kullen byggde de tidiga göteborgarna ett enkelt värn redan på 1300-talet, men det var först efter Erik Dahlberghs ritningar Skansen Lejonets runda torn kunde invigas 1689 som en viktig del av Göteborgs totalförsvar. Det försvar som vid sidan av den befästa staden bakom vallgrav och höga murar alltså också kom att omfatta Nya Älvsborgs fästning, Skansen Lejonet och Skansen Kronan.
På Gullberget vid älvens strand tvingades Dahlbergh kompromissa med de franska försvarsideal han annars gärna låtit sig inspireras av. Kullen var så liten, brant och otillgänglig att det inte fanns plats för några kompletterande bastioner.

– Då gick det mycket bättre här på Risåsberget, säger Mikael Nädele och sveper med armen över sluttningarna där det förr klättrade både murar och bastioner.

– Skansen Kronan blev faktiskt lika stor som huvudfästningen på Nya Älvsborg, och där borta på kullarna i öster fanns det en gång planer på ytterligare fyra satellitfästningar tänkta att ingå i en yttre försvarsgördel. Men de förverkligades aldrig, antagligen av ekonomiska skäl.

Medan Skansen Lejonets främsta uppdrag var att försvara älven och viken nedanför Gullberget, vände sig Skansen Kronans kanoner mot inlandet. Och där Lejonet ligger avskilt som en satellitfästning, knöts Skansen Kronan till den befästa staden genom en lång skyddande kaponjärgång.

Efter Tordenskjolds angrepp 1719 återkom danska fartyg flera gånger till vattnen utanför Nya Älvsborg, och Erik Dahlberghs mannar hade fullt upp med att rusta skansarna för strid. Men den stora utmaningen uteblev. Varken kanonkulor eller skottsalvor behövde avlossas från skansarna, och lugnet la sig så småningom åter innanför Göteborgs vallgrav och stadsmur.

– Det här är faktiskt unikt – ingen annanstans i Europa hittar man två satellitfästningar från 1600-talet som Kronan och Lejonet. Byggda för att beskydda sin stad, och som än idag ligger kvar orörda, säger Mikael Nädele – och frågan hänger i luften:

Hur kom det sig egentligen att Älvsborgs fästning och de båda skansarna fick stå kvar när de på tidigt 1800-tal ansågs ha spelat ut sin roll? Då när staden till och med lät riva sin skyddande mur?

Historikern Håkan Strömberg ger oss svaret.

– Skansarna stod helt enkelt inte i vägen för andra projekt. Möjligen var de mer hotade i samband med de stora infrastrukturförändringarna senare under 1800-talet – som till exempel när järnvägen drogs fram – men uppenbarligen har man ändå haft någon slags pietetskänsla.

Stadsmuren raserades och vallgraven dikades ut för att ge staden möjlighet att breda ut sig, och under sena 1800-talet började långsamt de gamla försvarsanläggningarna betraktas i ett nytt skimmer. Nationalromantiken hade kommit till stan.

Nu förvandlades Skansen Kronans omgivningar till en populär parkmiljö och i själva tornet invigdes 1905 ett militärmuseum.

Håkan Strömberg är övertygad om att det bästa sättet att säkra de historiska byggnadernas framtid är att fylla dem med en funktion, se till att de används.

– Utan ett innehåll försvinner snart intresset, säger han och fortsätter:

– Idag är de här fastigheterna extremt betydelsefulla. Det är bara genom dem vi kan förstå den gamla 1600-talsstaden. Därför är det också viktigt att se hur byggnaderna hör ihop, inte betrakta dem som isolerade företeelser.

– Och har jag vänner på besök tar jag gärna med dem upp på Skansberget en kväll när ljusen glittrar över staden. Det är precis som en resa i tiden.