Roggeborgen är en byggnad med mer än ett halvt ­årtusende på nacken. Borgen uppfördes antagligen av biskop Johannes Magni och utökades kraftigt av dennes efterträdare Kort Rogge. Han förvandlade byggnaden till ett ståtligt residens i tre våningar med tidstypiska trappgavlar.

Byggnadsintresset hade Kort Rogge fått med sig hemifrån, uppvuxen som han var i en tysk invandrarfamilj i Stockholm, där fadern under en tid varit stadsbyggmästare. Den intellektuellt begåvade sonen valde att satsa på teologi. Genom familjens goda ekonomi gavs Kort Rogge möjlighet till studier i tyska Leipzig och Perugia i Italien, där han 1460 promoverades till doktor i kanonisk rätt.

Från Perugia hemförde Kort Rogge böcker och handskrifter, varav några senare skänktes till Strängnäs domkyrkobibliotek. Idag finns Rogges gåvor i biskopsborgens bibliotek, som under namnet Roggebiblioteket sedan 1968 är en del av Kungliga biblioteket.

Parallellt med studierna hade Kort Rogge påbörjat sin kyrkliga karriär med prästerliga uppdrag i Uppsala och Åbo. Till Strängnäs anlände han 1475 för att tillträda tjänsten som koadjutor, medhjälpare, till biskop Johannes Magni. Tjänsten var en språngbräda till biskopsämbetet som Kort Rogge landade i 1479.

Strängnäs domkyrka framstod vid denna tid som en rörig ansamling byggnadselement, dessutom illa åtgången i stadsbranden 1473. Kort Rogge tvekade inte att dra igång ”ombyggnadsprojekt domkyrka” med målet att skapa arki­tektonisk harmoni mellan tornet, långhuset och högkoret. Resultatet blev ett monumentalt utseende som i stort sett varit oförändrat sedan dess.

Någon mil nordost om Strängnäs ligger ön ­Tynnelsö där en imponerande medeltida borg med samma namn reser sig. Under tidigt 1300-tal kom Tynnelsö i Strängnäsbiskoparnas ägo, och i slutet av det följande århundradet byggdes borgen om av Kort Rogge – förstås – ”byggmästaren på biskopsstolen”.

Kort Rogge, som avled 1501, var en betydande kyrkoman under katolicismens sista storhetstid i Sverige. I Strängnäs vävdes sägner kring hans person, och under den hektiska veckan i juni 1523 då staden var rikets epicentrum nämndes säkert hans namn många gånger. Det var ju ”hemma hos Rogge” kung Gustav I blev till.

Han var motsträvig, den unge ädlingen Gustav Eriksson som sedan ett par år var riksföreståndare. Men nu handlade det om Sveriges krona, och för kungaämbetets höghet ansåg han sig ha en alldeles för enkel härstamning. Dock tillhörde han en av landets mest lysande frälsesläkter, den ätt som förde en vasakärve i vapenskölden.

Valproceduren hade inletts med en mässa i domkyrkan, och på kyrkbacken skulle valet av Gustav Eriksson till kung fastställas av de höga herrarna från rikets alla hörn.

Gustav Eriksson kallades till riksrådet, regeringen, som sammanträdde i Roggeborgen för att få hans godkännande. Inför riksrådet förklarade han sig vara beredd att acceptera valet och svor så kungaeden.

Den politiska situationen var komplicerad. I ena vågskålen låg den mer än hundraåriga Kalmarunionen mellan Sverige, Danmark och Norge, i den andra vågskålen Sverige som ett fritt och självständigt land. Ett väldigt och berömligt rike, enligt en krönikör, men som försvarslöst kastats hit och dit under de maktkamper som rasat under unionstiden.

Valet av Gustav Eriksson till Sveriges kung blev också sista spiken i kistan för Kalmarunionen. För den 6 juni 1523 gick Gustav Eriksson in i Roggeborgen som adelsman och kom ut som kung*. Resten är historia.

Källor: Gunnar Annell, ”Hur Gustav Vasa gjordes till Sveriges konung” (Scandia 2008); Catrine Arvidson, ”Roggeborgen” (Kulturvärden 2008); Herman Schück, ”Kort Rogge” (Svenskt biografiskt lexikon, band 30, 1998–2000); Sven Tunberg, ”Gustav Vasas kungaval 1523: några synpunkter med anledning av 400-årsminnet” (1923).

*Själva kröningen skedde den 12 januari 1528 i Uppsala domkyrka.