Från träsk till trendigt kulturcentrum

Få av dagens besökare anar att de trendiga Maraiskvarteren här vid floden Seine för tusen år sedan bestod av stinkande träskmark. På 1200-talet startade en blomstringstid då Tempelherreordens munkar dränerade marken för att bygga en kyrka – dess tomt kallas än idag för Quartier du Temple. Kungligheter och aristokratin bosatte sig under de kommande århundradena i praktfulla privatpalats i Marais. Ett av dem var Hôtel de Marle byggt mellan 1560 och 1570 av René de Saint-Han, rådgivare vid hovet. Palatset köptes snart av borgmäs­taren i Paris, Christophe Hector de Marle. Han hörde därmed till den politiska överklass som befolkade Marais vid den här tiden. Han bodde kvar i palatset i 30 år och är den vars namn förknippas med Hôtel de Marle. Man kan ännu se hans monogram i husets takbjälkar.

År 1636 blev Charles II Duret husets ägare. Han lät bygga de två flyglarna och ägde huset fram tills han dog utblottad vid 85 års ålder år 1700.

Historiska vänskapsband

Såväl palatset som kvarteren i stort vet att berätta om färgstarka och spännande personligheter. Hôtel de Marle kom i svensk ägo först på 1960-talet men relationen mellan Sverige och Frankrike blev täta redan på 1600-och 1700-talet. 1656 reste till exempel drottning Kristina, som abdikerat från Sveriges tron 1654 och bosatt sig i Rom, till Paris och Marais som en del av en hemlig plan att tillsammans med Frankrike anfalla Syditalien och göra Kristina till drottning av Neapel. Invånarna i Marais både bländades och förfasades av Kristinas okonventionella uppträdande.

En annan svensk som satt avtryck i historien är diplomaten och konstsamlaren Carl Gustaf Tessin, en populär gäst i Paris salonger och konstnärskretsar. Väl hemma i Sverige skapade han den Kungliga Akademien för de fria konsterna (då kallad kungliga Ritarakademien) efter fransk modell. År 1765 blev den extravaganta Madame de Polastron husets ägarinna – hon blev så småningom den franska drottningen Marie-Antoinettes bästa väninna. Samma drottning var en del av en särskilt uppmärksammad fransk-svensk vänskapsrelation – den mellan Marie-Antoinette och den svenske militären och politikern Axel von Fersen.

Räddade kvarter blir centrum för kultur i Paris

Under 1800-talet förföll såväl Hôtel de Marle som hela Marais. Många av de gamla palatsen revs, andra delades upp och förslummades. Men här fanns överkomliga lokaler för konstnärer och författare. En av de mest kända personer som bott i Hôtel de Marle vid den här tiden är poeten Charles Baudelaire, som var inhyst i huset när han gick i gymnasiet i närheten vid 17 års ålder. I mitten av 1900-talet fanns långt gångna planer på att jämna hela området med marken. Stjärnarkitekten Le Corbusier var en av dem som förespråkade en rivning. Men Frankrikes kulturminister André Malraux drev 1962 igenom en lag som räddade Marais från att förstöras. De palats som överlevt de hundra årens förfall renoverades, och många av dem förvandlades till museer.

Hôtel de Marle blir svenskt kulturcentrum

Tack vare konstsamlaren och diplomaten Gunnar W Lundberg fick svenska staten 1965 möjlighet att köpa det kulturskyddade Hôtel de Marle som då var mycket förfallet. Palatset renoverades av Statens fastighetsverks föregångare Kungliga Byggnadsstyrelsen i samarbete med det franska Commissions des Monumentes Historiques. I samband med de omfattande arbetena upptäcktes de gamla takbjäl­karna med Christophe Hector de Marles monogram under lager av gips. Bland övriga originaldetaljer som kunde räddas var den stora paradtrappan från 1774, en kakelugn från 1800-talet och det så kallade Delorme-taket från 1500-talet i form av ett båtskrov – unikt i Paris.

Palatsets gamla trädgård var täckt av skjul, som tjänade som bostäder och garage. När de rivits kunde den lilla parken återföras till sin forna prakt. 1971 återuppstod Hôtel de Marle som Centre culturel suédois, numera Svenska institutet. En älskad mötesplats för både fransmän och svenskar i Paris.

Traditionella metoder och ny teknik.

Anders Ingmo är byggnadens förvaltare på Statens fastighetsverk:

– Vår främsta uppgift är att se till att huset fungerar, säger han. Vi ser till att hyresgästernas önskemål tas om hand med respekt för husets speciella förutsättningar. Vi sköter det återkommande underhållet, som tak och fönstermålning, med hjälp av franska underleverantörer. Ambitionen är att göra så liten inverkan som möjligt, vi är återhållsamma med nya material och använder till exempel linoljefärg vid fönstermålning.

– Huset har tillgänglighetsanpassats med en ny entréramp, vi har byggt ett personalkök i källaren, flyttat kafét till högra flygeln, byggt om receptionen, installerat en handikapptoalett och monterat brandavskiljare mellan utställningssalarna. Och så har huset förstås bredband.

Dessutom har gästlägenheterna renoverats men rumsplanerna, volymerna och atmosfären är detsamma.

Texten baserar sig på boken Amitié: Svenska Institutet i Paris – en kärlekshistoria