Maktbalans – integration och expansion

Forntidens borgar

Den som vill studera de äldsta påtagliga bevisen för våra förfäders önskan att organisera sitt försvar måste räkna med att höja blicken. Fornborgarna återfinns nämligen nästan alltid på svårtillgängliga berg och höjder. Borgarna har ytterligare en sak gemensamt: De är kallmurade - det vill säga de har byggts utan murbruk.

I övrigt är det svårt att generalisera kring borgarna som haft olika roller i skilda miljöer och epoker. Några restes redan på bronsåldern – långt fler kan dateras till järnåldern. Den välkända handelsplatsen Birka på Björkö i Mälaren utmärkte sig i järnålderns slutskede genom en försvarsmur byggd av trä. Den 700 meter långa jordfyllda konstruktion är idag två meter hög och nio meter bred.

På Gotland och Öland utvecklades under järnåldern en tradition med cirkelformade försvarsanläggningar – både jordvallskonstruktioner och kallmurade ringborgar förekommer. På Öland är den utgrävda och rekonstruerade Eketorps borg på Alvaret i söder, och Ismanstorps borg, två exempel på cirkelformade anläggningar. Den senare förbryllar forskarna med sina många portar. Mitt på Öland, nära Mörbylånga, ligger Bårby borg med halvcirkelformade murar. Alla de tre ölandsborgarna är kalllmurade men har portar som murats.

Murbruket kom av allt att döma till Sverige med de tyska byggmästare som runt år 1100 engagerades för att bygga landets första stenkyrkor. Tack vare murbruket kunde man nu bygga större och mer anslående hus, borgar och kyrkor.

Kungamaktens äldsta borgar

Kungamakten hade redan vid ingången till medeltiden en vilja att manifestera sin ställning – gärna genom byggandet av stentorn och borgar på strategiska platser. Flera av de senare mest betydande borgarna har sitt ursprung i just ett stentorn eller en så kallad kastal. Det gäller bland annat försvarsanläggningarna i Kalmar, Örebro, Nyköping och Lödöse - men landets allra äldsta borg med band till kungamakten är troligen Näs på Visingsös sydligaste spets.

Även kyrkan hade på 1100-talet ett behov av att försvara sig mot oliktänkande. Källa gamla kyrka är en av många öländska kyrkor som tvingades ta skydd mot såväl aggressiva tyska vender som hedniska balter. Rundkyrkor och klövsadelkyrkor med dubbla torn fungerade som en slags kombinerade gudshus och fösvarsanläggningar.

Befästa städer och privata borgar

Oro och rädsla för angrepp ledde till att man vid den här tiden på flera håll i landet också började bygga stadsmurar. Visbys ringmur tillhör de allra bäst bevarade i hela östersjöområdet, och kruttornet vid hamninloppet kallas emellanåt Nordens äldsta profana byggnad.

Även om Göta- och Svealand under 1200-talet förenades till ett rike verkar konflikter och stridigheter ha tillhört vardagen. Ofta riktades missnöjet uppåt – mot regenterna. Runt om i Skandinavien började lokala stormän och kyrkliga potentater under 1300-talet att bygga egna borgar. Stridigheter mellan olika ätter, men även interna släktfejder, komplicerade hotbilden.

Nyköpings gästabud år 1317 är kanske det mest kända exemplet på en maktkamp inom familjen: Svenska kungen Birger Magnusson kastade den vintern sina båda bröder Valdemar och Erik i Nyköpingshus fängelsehåla där de senare hittades döda.

Kalmarunionen stärker centralmakten

När 1300-talet gick mot sitt slut gjorde de skandinaviska länderna gemensam sak för att ta upp kampen med Hansan - det tyskdominerade handelsförbundet. I och med Kalmarunionen 1397 enades Sverige, Danmark och Norge under den gemensamma regenten Erik av Pommern. Unionen stärkte centralmakten och det fasta försvaret av de skandinaviska länderna.

En av unionstidens allra viktigaste försvarsanläggningar var Falsterbohus, strategiskt beläget långt ut på Falsterbonäset i Skåne. Engelbrektupproret 1436 hade sitt ursprung i ett folkligt missnöje med en lokal fogde, men utvidgades snart till en strid om skatter och så småningom även om Erik av Pommerns position. En rad borgar förstördes under striderna som upphörde först sedan Engelbrekt dödats och kungen försonats med riksråden.

Gustav Vasa bestiger tronen

Legenden om Gustav Eriksson Vasas dramatiska flykt genom Dalarna vintern 1520 har under snart ett halvt årtusende förts vidare från generation till generation. Ingen vet med säkerhet hur det egentligen gick till när Gustav lurade dansken på villovägar, men 1521 utsågs han till riksråd, och den 6 juni 1523 beslöt riksdagen i Strängnäs att Gustav Eriksson Vasa var rätt man för den svenska tronen.

Den nya kungen kom ur askan i elden: hotbilder fanns både inom och utanför landets gränser, och ett inre befästningssystem av borgar och befästningar började byggas upp samtidigt som ett nätverk av tränade bondesoldater etablerades. Gripsholms slott, Uppsala slott och det välbevarade Vadstena slott, är alla exempel på Gustavs ansträngningar att organisera ett centralförsvar. Många av vasaborgarna finns kvar än idag. Andra, som till exempel öländska Borgholm och Kronoberg utanför Växjö, ligger i ruiner.

Stockholm framstod nu allt tydligare som rikets självklara nav och försvaret av huvudstaden stärktes på flera fronter. Inte minst gällde det att skydda Stockholms inlopp från fienden under Nordiska sjuårskriget (1563-1570) då Sverige stred mot såväl Danmark och Lübeck som Polen.

Gustav II Adolf lägger grunden för stormakten

Med Gustav Vasas sonson Gustav II Adolf vid makten blev Sverige under 1600-talets första årtionden en nation med stor stridsvilja. Den ökande handeln med järn och koppar gav landet både exportinkomster och stärkt självförtroende. Nu var det av största vikt att inte förlora kontrollen över östersjöhandeln, och kungen tvekade inte att dra i strid. Att stå upp för protestantismen mot det katolska kejsardömet var bara ytterligare ett skäl att ta till vapen.

Även om många av Gustav II Adolf strider utkämpades på främmande mark blev det tydligt att också det egna gränsskyddet måste förstärkas. Den nya staden Göteborg säkrade kontroll mot Västerhavet samtidigt som gamla danska besittningar i Landskrona, Varberg och Kungälv blev svenska i och med freden i Roskilde 1658.

Det expanderande bergsbruket skyddades genom nya befästningar i väster medan ett förstärkt försvar av Kalmar ingav respekt på östkusten. Vid den här tiden var Sverige en internationell stormakt att räkna med: Förutom de nyvunna landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän ingick också Finland, stora delar av Baltikum och områden i norra Tyskland i det svenska riket. Att kontrollera ett så stort geografiskt område krävde i första hand en flexibel och alert flotta.

Örlogsstaden Karlskrona

Skeppsholmen, mitt i huvudstaden, hade sedan länge utgjort centrum för den svenska flottan, men sedan fartygen frusit inne under kriget mot danskarna 1675-1679, bestämde sig Karl XI för att det var hög tid att bygga en ny örlogsbas. Valet föll på den kargiga och bergiga skärgårdsön Trossö i det tidigare danska Blekinge. Här vid kusten fanns den strategiska närheten till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön - i Blekinges skärgård blev det dessutom isfritt mycket tidigare än i Stockholm.

Nu inleddes ett storslaget byggnadsprojekt. Landets främsta arkitekter och planerare drog upp riktlinjerna för Trossös förvandling till den storslagna örlogsstaden Karlskrona. En metropol av internationellt snitt och en symbol för den svenska stormaktstiden. Samtidigt som planerna drogs upp för den nya staden kände sig kungen tvingad att göra något åt de galopperande försvarsutgifterna.

En självförsörjande armé

Reduktionen, som 1680 återförde två tredjedelar av landets jordareal till kronan, följdes av en lika kreativ som unik lösning: Officerare och underofficerare försågs - förutom en mindre kontantlön – nu också med boställen vars jord de kunde bruka i fredstid. Naturahushållning byttes mot penninghushållning, och Sverige hade skaffat sig en armé som till stor del var självförsörjande. Systemet med boställen fungerade i närmare två sekel, ända fram till 1870.

Kontrollen över Östersjön går förlorad

När 1600-talet gled över i 1700-talet var Sverige ännu en stormakt att räkna med, men det fanns gott om grannar som gärna ville se Karl XII besegrad. Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland gjorde gemensam sak och anföll Riga och Narva år 1700. Sverige gick segrande ur de inledande striderna, men krigslyckan vände snart - och slutet för den svenska stormaktstiden ryckte allt närmare. I och med freden i Nystad 1721 var eran över, och kontrollen över Östersjön förlorad.

Nu tog Ryssland initiativet och Tsar Peter den store lånade gärna sitt namn åt Östersjöns nya maktcentrum: Petersburg. Ett stukat svenskt försvar försökte freda sig från ytterligare angrepp genom att anlägga flera nya fästningar. Utanför Helsingfors byggdes till exempel försvarsanläggningen Sveaborg och på Vaxholm restes Fredriksborgs fästning. Dessutom fick Skeppsholmen en ny roll som bas för skärgårdsflottan.

Generellt sett var det svenska försvaret under 1700-talet kraftigt försvagat. Förluster av både soldater och krigsmaterial drev fram beslutet om den Kungliga Krigsakademien vid Karlbergs slott i Stockholm.

Hotet kommer från öster

År 1809 gick Sverige på ett nytt svårt bakslag: Finland förlorades till Ryssland. Det 150 år tidigare så mäktiga svenska riket ingav inte längre särskilt mycket respekt. När Karl XIV Johan efter märkliga turer utsågs till ny svensk kung år 1818 hoppades många att hans kontakter med den franske kejsaren Napoleon skulle stärka Sveriges position. Men istället för att med franskt stöd försöka återta Finland, lierade sig kungen med Preussen, Ryssland och Österrike och slöt en union med Norge.

Även om freden nu kom till vårt land för att stanna rådde en utbredd oro över hotet från öster. Ryssland kändes obehagligt nära såväl Stockholm som den sårbara svenska kusten. Förstärkningar följde av bland annat Vaxholm, Skeppsholmen och Karlskrona, men framför allt fattades beslut om en centralförsvarsplan med utgångspunkt i det strategiskt belägna Karlsborg vid Vättern och Göta kanal. Där skulle såväl kungahus, som regering och guldreserv lättare kunna skyddas i händelse av ett fientligt anfall. Det storslagna byggnadsprojektet i Karlsborg var både omfattande och tidskrävande – men när anläggningen stod klar i början av 1900-talet hade tanken om ett centralförsvar redan övergivits.

Bodens fästning

Hotet mot norra Sverige, och dess resurser i form av malm och vatten, ansågs nu så överhängande att beslut fattades om ett fästningsbygge i Boden. Den snabba utvecklingen av bättre och effektivare vapen tvingade nu även fortifikationskonsten att söka nya vägar. Nedsprängda försvarsanläggningar som den i Boden visade vägen in i en modern tid.

Samtidigt som järnvägens utbredning under 1800-talets andra hälft ledde till en försvarsmässig kursändring, kom hästen – paradoxalt nog - att ha en central militär roll ända fram till andra världskriget. Under ett helt sekel – från 1868 till 1968 – utbildades hästar och ryttare på arméns rid- och körskola vid Strömsholms slott ett par mil väster om Västerås.

Allmän värnplikt

Ny teknik och logistik bidrog alltså till att centralförsvarstanken övergavs, men vid den här tiden valde man också nya strategier för bemanningen av det svenska försvaret. En anställd armé etablerades med förband knutna till fästningar runt om i landet - och den så kallade beväringsinrättningen, som infördes 1812, kan ses som ett första steg mot en allmän värnplikt för män.

Beslutet om den allmänna värnplikten dröjde till 1901, bara några år innan unionsupplösningen med Norge var ett faktum. Nu byggdes ytterligare ett stort antal kaserner runt om i landet, och den militära närvaron kom att sätta stark prägel på en rad orter - Boden är bara ett exempel.

Konservativa krafter krävde redan i början av seklet att Sverige skulle tvinga Norge kvar i unionen. Liknande värderingar fick ytterligare näring under första världskriget och låg bland annat bakom beslutet att förstärka Vaxholms fästning.

År 1925 – sju år efter världskrigets slut – fattades ett beslut om nedrustning av det svenska försvaret, och redan ett år senare slogs arméns och marinens flyg samman för en tredje försvarsgren i den svenska militära organisationen: flygvapnet. Övningsfältet Malmen utanför Linköping och hangarerna i Skillingaryd och Säve kan alla ses som påtagliga bevis för den framträdande roll det svenska flygvapnet kom att få. När det andra världskriget bröt ut hösten 1939 hade Sverige redan förstärkt sitt försvar på flera fronter.

Världskriget och Kalla kriget

Mobiliseringstakten ökade medan kriget ryckte allt närmare våra gränser – gamla anläggningar byggdes ut och moderniserades. Nya fästningar tillkom. I ansträngningarna att hålla kriget utanför landets gränser tvingades regeringen till eftergifter. De tyska transporterna till Norge är ett exempel, baltutlämningen ett annat. Än idag finns det spår av de lägeranläggningar som ursprungligen var avsedda för politiska fångar, men istället främst kom att fungera som flyktingars tillfälliga hemvist.

Under efterkrigstiden utvecklades Sverige till en framstående industrination – inte minst kom tillverkningen och exporten av krigsmaterial att få stor ekonomisk betydelse. Samtidigt etablerades bilden av det neutrala folkförsvaret i det välmående folkhemmet. Avspänning och nedrustning följdes av ny vaksamhet under det så kallade kalla kriget. Sovjetunionen uppfattades länge som det stora hotet och försvaret skärptes längs ostkusten. Bland de bevarade anläggningarna märks bland annat: Arholma och Ersta-batteriet på Landsort i Stockholms skärgård, Hemsö fästning utanför Härnösand och Nya Ellenabben utanför Karlskrona.

Berlinmurens fall 1989 kom att innebära nya prioriteringar av det svenska försvaret. Idag är vårt försvar i första hand inriktat på internationella uppdrag och att hantera hot som terrorism, desinformation och organiserad brottslighet. Samtidigt finns också en beredskap för särskilda insatser. År 2009 fattades beslut om ett avskaffande av den allmänna värnplikten i fredstid.