Ekonomiskt liv och handelns förutsättningar

Jägare och fiskare

I årtusenden kände våra förfäder bara till ett sätt att trygga sin försörjning: fiske och jakt kompletterat med insamlande av örter, växter och rötter. Inte ens sedan man lärt sig bruka jorden övergav man helt den gamla strategin. Främmande föremål letade sig tidigt på olika vägar till Norden. Keramik, redskap och flinta följdes under bronsåldern (1700–500 f.Kr.) av tenn, koppar och bronsföremål. Äventyrliga båtresor ledde tidigt till nya marknader.

Järnframställningen, som senare skulle komma att betyda så mycket för svensk ekonomi, tog sina första steg cirka 400 f.Kr. Det var då man lärde sig att förädla den malm och rödjord som fanns i mossar och vattendrag. Malmen smiddes till vapen, verktyg och smycken.

Medeltiden

Redan tidigt på medeltiden (1100–1500) förstod de svenska bönderna att jordbruket gav mer i utbyte om de tillämpade skiften – det vill säga olika former för att disponera byns mark. Från Syd- och Centraleuropa hämtades kunskapen att två- och tresäde kunde öka skördarna ytterligare. Tvåsäde innebar att åkern delades upp i två lika stora delar – en för odling och en för träda. Samtidigt som formerna för jordbruket blev allt effektivare utvecklades nya praktiska redskap som lien och plogen.

Hansan

Medan den svenska bonden blev allt duktigare på att tämja sin jordteg utvecklades runt Nord- och Östersjön ett handelsförbund på högsta politiska och ekonomiska nivå. Den mäktiga Hansan hade sitt ursprung i ett antal handelsgillen som vid mitten av 1300-talet – med hjälp av militär strategi, sjöfart och handel – ville koppla ett rejält grepp om affärsverksamheten i norra Europa.

Även kungamakten drog nytta av handeln som till en början inriktade sig på lyxprodukter, men pälsverken och de dyra textilierna ersattes snart av affärer med vardagsvaror som sill, salt, tjära och virke. Den ännu danska staden Falsterbo, var under medeltiden en av Nordeuropas viktigaste handelsplatser och lockade varje år tusentals affärsmän till sin sillmarknad.

Fisket

I Sverige var fisket en av huvudnäringarna ända fram till slutet av 1700-talet, men redan under äldre medeltid (1050–1250) fanns det fiskesamhällen som levde upp säsongvis. På 1500-talet etablerade sig ett system av fjärrfiskare – välbeställda män från Gävle, Strängnäs och Torshälla – som under sommarhalvåret hyrde fiskelägen och försörjde sig på den rika fångsten. Sandvikens fiskeläge på Ulvön, ett par mil söder om Örnsköldsvik, är ett kulturreservat med byggnader som än idag minner om tiden med fjärrfiskarna.

Under medeltiden hade var och en rätt att fiska från Kronans holmar men eventuell fångst skulle beskattas. Präster och adelsmän undantagna – de fick fiska gratis.

Utländska intressenter

Sveriges allt intressantare roll som handelsnation ledde till att tillresta köpmän från andra delar av världen gjorde avtryck i de svenska städerna. I Stockholm och Visby uppfördes till exempel Tyska kyrkan respektive S:t Gertrud av tyska handelsmän. På liknande sätt byggde danskar och ryssar egna kyrkor i Visby.

Under 1100-talet mångdubblades järnproduktionen tack vare en rad tekniska framsteg. Nu började man bryta bergmalm i dagbrott samtidigt som gruvdriften utvecklades och Bergslagens alla masugnar gick för högvarv. Staten förstod snart att genom tullar och avgifter dra nytta av den lukrativa näringen.

Stockholm blir ekonomiskt centrum

Teorierna om hur det kom sig att den unga staden Stockholm under 1300-talet blev ett viktigt ekonomiskt centrum är flera. Kanske var det stadens strategiska läge vid inloppet till Mälaren och närheten till andra ekonomiskt viktiga sjöleder som gav Stockholm en tillväxt utöver det vanliga. Inte minst gynnades stadens hamn av det stora internationella intresset för Bergslagens järn och koppar som skeppades iväg i en strid ström. Nästan lika attraktiv var den svenska tjära som ända in på 1700-talet beställdes i stora mängder av utländska varv. Dessutom utgjorde områdena på andra sidan Bottenhavet en viktig marknad för de svenska produkterna.

Gustav Vasa reglerar handeln

Utan Hansastaden Lübecks stöd hade Gustav Vasa antagligen aldrig lyckats erövra den svenska tronen i början på 1520-talet. Som tack för hjälpen fick Hansan inte bara monopol på svenska varor – man slapp dessutom betala tull i svenska hamnar. Men snart var rollerna ombytta: danskar och svenskar tog med förenade krafter strid mot Hansan som aldrig riktigt hämtade sig, och under 1600-talet förlorade Hansan helt sin tidigare så starka position.

I Sverige byggde Gustav Vasa upp en centralstyrd administration för att slå vakt om landets finanser och mot slutet av 1500-talet började exporthandeln åter ta fart – men landet befann sig i krig på flera fronter, och det skulle ta tid innan ekonomin hämtat tillräckligt med krafter för att utveckla vägar, kanaler, postväsende – och så småningom även en rad fyrplatser.

Genom en rad handelsregleringar stärkte Stockholm vid den här tiden sin redan starka ställning ytterligare. Textiler, kryddor, vin och öl hämtades till Sverige från andra länder samtidigt som spannmål och boskap i allt högre utsträckning började intressera utländska kunder. Ändå var det bergsbruket vid landets silver-, koppar- och järngruvor som utgjorde den stora inkomstkällan.

Bergsbruket

Ny teknik, bättre organisation och fler exploatörer drev utvecklingen snabbt framåt. Under första hälften av 1600-talet introducerades till exempel vallonsmidet som gjorde det möjligt att framställa smidbart järn ur råjärn. En rad uppländska järnbruk intog världsledande positioner samtidigt som Falu koppargruva – Europas största – genererade enorma vinster.

År 1637 inrättades det statliga ämbetet Bergskollegium, och ute i landet organiserades ett nät av bergmästare – allt för att hålla kontroll över den växande bergsnäringen som, utöver av att ge staten goda finanser, bidrog till att etablera en ny grupp av förmögna köpmän. En av dem som kom att få störst inflytande var Louis De Geer (1587–1652). De Geer, med rötter i Liége och Amsterdam, blev god vän med rikskanslern Axel Oxenstierna och har senare kallats "den svenska industrins fader".

Kronans jordbruk

Järn, koppar och silver i all ära – kronan hade också ett stort behov av jord- och skogsbruksegendomar för att förse sin organisation med mat och virke. Kungsgårdar, kungsladugårdar och kronoegendomar är miljöer som i många fall ägts av kungen, kronan och staten i mer än tusen år. Än idag förvaltar Statens fastighetsverk en rad egendomar av olika karaktär som alla bidrar till den svenska historieskrivningen. Det kan till exempel handla om sociala relationer och skillnader, men också byggnadsteknik och kulturlandskap. Kungsgårdarnas roll är långt ifrån entydig, men eftersom kronan inte hade några kommersiella målsättningar med verksamheten kunde gårdarna koncentrera sig på boskapsskötsel och ett självförsörjande jordbruk.

På Visingsö i Vättern hittar vi ett spännande exempel på bredden i kronans intressen. Under 1830-talet lät Karl XIV Johan sätta 300 000 ekplantor med tanken att de fullvuxna träden en dag skulle trygga flottans behov av skeppstimmer. Men när Svenska flottan 1974 nåddes av beskedet att det nu gick bra att hämta virket hade tiden för länge sedan sprungit ifrån kungens ambitiösa satsning. Idag används en del av träden i Sveriges största ekskog istället till fat för lagring av vin och whisky.

Om det är svårt att skönja den röda tråden i kungsgårdarnas och kronoegendomarnas verksamhet, är det inte mycket lättare att fånga det övriga jordbrukets många ägandeformer och modeller för att maximera skörden. Att så och skörda varje eller vartannat år (ensäde/tvåsäde) – eller kanske dela upp sin åkermark och låta en tredjedel återhämta sig i hopp om bättre resultat året därpå (tresäde) - är frågor som fått olika svar på skilda håll, och i olika tider. Ett-, två- och tresädessystem har parallellt använts i flera landskap medan andra koncentrerat sig på ett eller två av systemen.

Jordbrukets skiftesreformer

Det tidiga 1700-talets krig mot Danmark, Ryssland och Polen kostade inte bara massor av svenska soldaters liv, utan också stora landområden. Nationen var svårt sargad och behövde hämta nya krafter. En rejäl befolkningsökning blev centralmaktens högsta prioritet – ju fler svenskar desto bättre förutsättningar för omfattande handel och gynnsam ekonomi, resonerade man. Nu satte man sin tilltro till jordbrukets möjligheter att försörja en växande befolkning. Nya marker röjdes, sjöar sänktes, våtmarker torrlades – och samtidigt som vetenskapsmän sökte efter de lämpligaste grödorna utvecklades rationella storjordbruk med hög effektivitet. Mellan 1720 och 1840 fördubblades produktiviteten – inte minst tack vare skiftesreformerna som kraftigt bidrog till att modernisera jordbruket.

Manufakturer och handelshus

Merkantilismens tankar om en centralstyrd ekonomi hade under 1700-talet fått starkt fäste både i Sverige och ute i Europa. På lokal nivå innebar det bland annat att tillverkningsindustrier, så kallade manufakturer, etablerades runt om i landet. Vid den här tiden togs också initiativ till en rad handelshus i Stockholm och Göteborg. Handelshusen hade ofta starka kopplingar till industrier av olika slag och gjorde affärer på den internationella marknaden.

Industrialismen

Den svenska industrialiseringen tog sina första steg redan under 1820- och 1830-talen, men det stora och definitiva genombrottet skulle dröja ytterligare några decennier. På 1870-talet var alla de nödvändiga förutsättningarna på plats: Arbetskraft – När jordbruket rationaliserats behövdes inte längre lika mycket folk i produktionen. Massor av människor kunde ta nya jobb. Kapital – Effektiviseringen av jordbruket gav stora vinster som investerades i den tidiga industrialiseringen. Råvaror – Tillgången på malm och skog var fortfarande mycket stor. Energi – Ångkraften gjorde det bland annat möjligt att flytta de tidigare vattendrivna sågverken närmare kustens hamnar. Transport – Kanaler och järnvägar revolutionerade kommunikationsnätet. Uppfinningar – Tidiga initiativ följdes så småningom av stora succéer som kullagret (SKF), separatorn (Alfa-Laval) och säkerhetständstickan (Svenska Tändsticks AB).

Moderna kommunikationer

Järnvägen och de nya vattenvägarna förändrade på några decennier förutsättningarna för landets kommunikationer på ett genomgripande sätt. I maj 1810 togs det första spadtaget för Göta kanal – ett av 1800-talets största och viktigaste transportprojekt. Under 22 år slet tiotusentals soldater med byggandet av den drygt 19 mil långa vattenleden som tillsammans med Trollhätte kanal och Göta älv kom att förbinda Kattegatt med Östersjön. Göteborg växte nu in i rollen som landets ledande exporthamn. Men bara några decennier efter den stolta invigningen av Göta kanal (1832) välkomnades den nya tidens kommunikationer till Sverige: Järnvägen. År 1862 invigdes västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg och i takt med att nya stambanor och fler spår spred sig över landet minskade kanalsystemet i betydelse. Med järnvägen tog den svenska landsbygden ett rejält kliv in i den moderna tiden. Den stora världen trängde sig på – nya stationssamhällen föddes och gammal jordbruksbygd industrialiserades.

Bankväsendet

Den industriella massproduktionen innebar att många – tidigare exklusiva – varor nu kunde säljas så billigt att de blev tillgängliga för de breda folklagren. Stora serier och fler kunder ledde till affärer på helt nya nivåer. Som en följd kom bankväsendet i slutet av 1800-talet att inta en nyckelposition i svenskt näringsliv. De viktigaste handelshusen, storföretagens huvudkontor och de nya affärsbankerna drogs alla till huvudstadens expansiva miljö i börsens och riksbankens närhet. Stockholm stärkte därmed ytterligare sin roll som landets ekonomiska centrum.

Fyr- och lotsväsendet

Samtidigt som Göta kanal tidigt fick svårt att konkurrera med järnvägen om inrikes transporter, expanderade den internationella sjöfarten kraftigt. Större och dyrbarare laster ledde till högre krav på sjösäkerhet och stora satsningar gjordes på både lotssystem och fyrar. År 1858 utnämndes Gustaf von Heidenstam till överfyringenjör för lotsväsendet. Under en intensiv period kom han att sätta sitt märke på en lång rad fackverkskonstruktioner längs de svenska kusterna. På Hamneskär utanför Tjörn tändes i november 1868 en av de allra mest beundrade "Heidenstammarna" .

Konstruktören var själv så nöjd att han för en tid bosatte sig med fru och barn ute på Hamneskär. Den då nioårige sonen Verner skulle senare bli akademiledamot och en av våra största författare. I biografin "När kastanjerna blommade" beskriver han sina minnen från Hamneskär och Pater Noster som blev den sista Heidenstammaren längs västkusten.

I början av 1900-talet utvecklade den svenska ingenjören Gustav Dalén fyrarnas teknik på ett sätt som gav eko långt utanför landets gränser. 1912 tilldelades Dalén nobelpriset i fysik för uppfinningar som innebar att många fyrar kunde automatiseras. När de landbaserade fyrarna på 1830-talet inte längre räckte till började man sända ut bemannade fyrskepp. Hundra år senare ersattes fyrskeppen allt oftare av så kallade kassunfyrar – en konstruktion där fyren fixeras på en betonglåda. Den första svenska obemannade kassunfyren tog plats utanför Trelleborg 1930.

Snabba tekniska landvinningar

Förändringarna under andra delen av 1800-talet var för många närmast obegripligt snabba och stora. Det gamla bondesamhället noterade häpet hur en lång rad en lång rad nya teniska landvinningar gjorde entré: ångmaskinen, ångbåten, järnvägen, telegrafen, telefonen och elektriciteten. Med moderniteterna följde också en stärkt nationell självkänsla och framtidstro som gärna manifesterades på utställningar runt om i landet. Industriutställningen i Stockholm 1897 var en av de allra största.

Men de snabba och radikala förändringar i den nya teknikens spår var långt ifrån oproblematiska. Den stora inflyttningen till städerna förde också med sig en rad sociala avigsidor som bostadsbrist, sjukdomar och dålig, eller rent av farlig, arbetsmiljö. Samhällets orättvisor blev allt tydligare. Oro och missnöje fick fackföreningsrörelser och politiska grupperingar att formera sig.

Arbetarrörelsen pläderade inte bara för högre löner och bättre arbetsmiljö utan arbetade också för att höja vanligt folks bildningsnivå. Folkets Hus-rörelsen svepte över landet och erbjöd möteslokaler för möten, kurser och kultur.

Samtidigt som första världskriget brann ute i Europa förbättrades konjunkturen i Sverige. Företag gick samman, börsen stärktes och 1919 antog riksdagen en provisorisk lag om 48 timmars arbetsvecka för industriarbetare.

Stål och trä

Thomasprocessen gav under senare delen av 1800-talet nya möjligheter att framställa stål av fosforrik malm – en malm som tidigare ansetts vara nästan helt utan värde. Att det fanns stora fyndigheter i bland annat Kiruna och Gällivare var känt sedan gammalt och vid sekelskiftet inleddes en lång epok av lönsam gruvindustri i landets nordligaste delar.

Järnvägens utbredning och utbyggnaden av de nordliga älvarnas vattenkraft bidrog till att Norrbottens malmfält kunde exploateras och länge generera betydande vinster av stor vikt för landets ekonomi. 1970-talets stålindustrikris innebar slutet för många gruvor och bruk runt om i Europa – även Norrbotten och Bergslagen drabbades hårt.

Stålindustrins motgångar följdes senare av kriser i bland annat varvs-, textil och konfektionsbranschen. Trots svåra prövningar tiofaldigades den svenska levnadsstandarden under 1900-talet. Inte minst tack vare framgångsrik exporthandel inom verkstads- och skogsindustri under seklets andra hälft.